Mutants

"Vet inte, är det värt att kolla?" Frågar Rhi som inte liksom bryr sig om andra speciellt mycket. Hon finner inte det behövt. De klarar sig själva och om inte får de väl hitta ett sätt. Smått hypokritiskt då hon inte direkt klarat sig om hon inte hittat mutanterna på gatan som levde livet. Hon kan ju bokstavligen åka genom golvet ett par gånger om och gå ned och kolla. "Är vem det än är död?" Frågar hon smått intresserat och sticker huvudet genom fönstret för att få en bättre syn på det. Hon ser inget speciellt mer så hon drar in huvudet igen.

Jag blänger omedvetet på Rhi och fnyser kort. "Det är klart att vi måste kolla", säger jag och travar ut genom rumsdörren utan att höra mer av vad Rhi har att säga. Hon verkar inte särskilt bekymrad över andras säkerhet, men jag vet ju inte vad som kan ha hänt i hennes förflutna. Kanske det finns en anledning till hennes arroganta sätt?

Rhi rycker på axlarna och drar på sig skorna igen, även om hon inte planerar att ta samma väg ned igen, istället så börjar hon sjunka genom golvet. Det tar längre tid till en början, men till slut så hamnar hon i ett rum på bottenvåningen där hon nästan hamnar ovanpå en yngre tjej som ligger och sover.
"Oj, helvete." Tänker hon när hon tvingas ta ett steg åt sidan och alltså tumla ned på golvet. Hon stelnar när den yngre tjejen börjar mumla och röra sig i sömnen. Sedan smyger hon till dörren och går igenom den. Fast självklart är den gjort av trä och på grund av att hon inte tänker på att ta sig igenom så är hon extremt nära på att fastna i dörren. Hon går ifrån dörren och mot entrén. Receptionistens bubbelgum spricker när hon ser Rhiannon gå förbi och det hör hon men Rhiannon fortsätter bara gå ut.

När jag kommer till receptionen är tjejen med tuggummit i färd med att försöka få det ur håret med ett förfärat uttryck och jag kan inte låta bli att le lite åt den bedrövliga synen. Jag skyndar vidare ut och ser att Rhi redan är ute. Hur hon kom ner före mig utan att ens använda dörren bekymrar mig, men jag har inte tid att tänka på det nu. "Var är hon?" frågar jag och ser mig omkring.

Cleopatra ser två gestalter framför sig. Kommer de ringa ambulansen? Vem bryr sig ändå? Åh Ankhtith, jag orkar inte mer! Allt blir suddigt och hon tror först att hon håller på att somna men Cleo inser snabbt att hon bara har vatten i ögat. Med ett lågt stön blinkar hon bort det.

Jag sänker blicken och får syn på människan igen. "Där är hon!" ropar jag, för det är en tjej. Hon har svart hår och ser inte ut att komma härifrån. Jag går fram till henne och knäböjer mig ned. "Hallå? Är du vaken?" frågar jag lågmält och petar på den livlösa kroppen.

Rhi håller gladeligen sitt avstånd. Hon kan springa när hon vill, om det är en galning - vilket det säkert är - så vill hon inte stanna tillräckligt länge för att bli attackerad av den personen ifråga. Rhiannon har dessutom ingen större tanke på att stanna och vänta på om polisen skulle komma eller liknande. För i helvete att hon tänker fastna mellan något konstigt drama eller liknande.

Hon ryser till av värmen från den underliga pojkens kropp och känner sig plötsligt aningen kall.
"Lika vaken som månen" Säger Cleo sömnigt och försöker vrida sig men smärtan i kroppen hindrar henne, vilket inte är bra om man inte kan hantera stressen av att inte kunna röra sig.
Av den nya upptäckten ökar hennes puls och paniken ingriper.

Jag rycker till lite när tjejen pratar och tar ett steg tillbaka. "Ehum...", börjar jag, men tvekar. Tjejen börjar se lätt panikslagen ut och jag undrar om hon vill att jag går. "Är... Är du skadad?" frågar jag osäkert och kliar mig bakom ena örat.

Cleopatra hör frågan men kan inte vara lugn länge nog att svara. Hon försöker andas djupa tunga andetag men varje gång misslyckas hon och de ökar igen. Men hon är för envis för att be om hjälp. Om ändå bara solen var uppe! Tänkte den panikslagna flickan.
Efter många försök att tala får hon fram ordet, svagt men tydligt. Inte ens henne envishet kan blocka det.
"Hjälp!"