Om du visste sanningen [Dramione]

Väldigt bra, och fint. Jag gillar hur Dracos tankar är med, och man förstår hur svårt det kan vara. Även om man utanpå har ett bra liv, med rikedom och två levande föräldrar så är det inte allt. Tack ♥ och skriv mer

TACKAR!!! MAN TACKAR!!!

Forts.

När jag kom in i stora salen såg jag Hermione sitta ensam vid Gryffindorbordet. Hon satt med Hogwarts en historia uppslagen. Jag hade precis vänt mig om och börjat gå mot Gryffindorbordet när Pansy tog tag i min axel och sa.
"Slytherinbordet är den här vägen." Jag kollade missnöjt på henne.
"Okej." Jag satte mig ner vid Slytherinbordet och Pansy satte sig bredvid mig. Jag tog en kopp choklad och en macka med stekt ägg. Varför följde den här flickan efter mig? Mitt i allt klängde hon sig fast vid min arm.
"Tycker du jag är söt?" frågade hon.
"Ehh.. Va?" svarade jag. Vad var det för en fråga? Vi hade känt varandra i kanske tio minuter. Hon tog tag i min hand och sa:
"Du är söt." Jag såg Hermione i ögonvrån. Hon slog igen sig bok, reste sig upp och gick. Jag ryckte min hand ur hennes grepp.
"Du är sjuk." sa jag och ställde mig upp. Pansy Parkinson var nog lite konstig i huvudet, tänkte jag när professor McGonagall gav mig mitt schema.
När jag kom ut ur stora salen stod Hermione och väntade på mig.
"Hej." sa hon.
"Hej." pustade jag ut. Jag trodde att Hermione hade blivit ledsen och sprungit till en toa för att gråta. Jag visste så lite om tjejer.
"Vem var hon?" sa Hermione. Kund detta beyda något. Kanske inte.
"Pansy Parkinson. En riktig idiot om du frågar mig." svarade jag .
"Pansy, va?" sa hon. "Slytherin. Är hon mer som en Slytherinare." Plötsligt slängde hon sig fram och kramade mig. Hon snyftade till. "Förlåt." sa hon. "Jag trodde inte.. du.. jag." Nu grät hon.
"Vad är det?" Vad hade hänt med Hermione.
"Draco." Hon kollade på mig med blodsprängde ögon. "Du är den enda jag känner här. De andra de är.. de.."
"Kom Hermione." sa jag och drog henne med mig till ett gammalt oanvänt klassrum. Jag ville inte att nån av Slytherinarna skulle se mig med en mugglarfödd.
"Vad är det?" frågade jag sedan. "Vad har hänt?" Jag kramade om henne.
"De tycker inte om mig, Draco. Jag vet inte vad jag ska göra."
"Vänta bara så ska du se, du hittar nån som är snäll det lovar jag." Varför var jag så dålig på det här? Jag hade aldrig behövt trösta någon i hela mitt liv, men nu..
"Lovar du?"
"Jaa", sa jag och kollade henne i hennes nötbruna ögon. "Jag lovar, bara ge det lite tid." Hon kollade på mig som om det var något jag missat. "Vi ses på trolldrycken." sa jag efter en kort titt på schemat.
"Ja" sa hon tårögt. "Vi ses." Sen gick jag ut ur klassrummet. Jag kollade en sista gång på Hermione. Fortfarande som om hon ville nåt mer.

Innan trolldrycken kollade jag på Hermione, hon var fortfarande rödögd efter att ha gråtit. Men hon stod ensam. Hon kollade på mig med en blick som sade: "Snälla hjälp mig". Men jag kunde inte gå fram till henne. Hon var Gryffindor och mugglarfödd. Alla skulle skratta ut mig. Jag kände ett styng av dåligt samvete. Men jag kunde inte, inte nu när alla kollade. Men sen, sen när jag var ensam, då.

Awesome!!

Bra!!

Du är jättebra ♥

Tack! Har inget att göra, så skriver lite mer. Förstörde förra biten allt eller inte, vill veta så jag kan ändra.


Kapitel 6 ~Mötet


Hej Draco!
Jag ville bara säga att jag betedde mig dåligt när jag grät. Jag var inte mig själv. Det är klart att nån gillar mig, du behöver inte vara orolig för mig.
Men jag undrade också om du skulle vela möta mig nån gång så vi kan prata igenom allt som har hänt.
Även om jag inte borde ta upp detta; vad tycker du om Harry Potter? Han verkar inte som en uppblåst liten fjant tycker jag.
Skicka gärna ett svar snart.

Hermione

Jag läste brevet en gång till, och en gång till. Hermione ville träffa mig! Tanken fick glädjen att bubbla upp inom mig. Nog hade jag träffat henne några gånger under veckornas lopp, men det kändes som om Hermione var den jag kände bäst på jorden. Trots det hade jag bara känt henne i tre, snart fyra, veckor. Men hon ville prata om allt som hade hänt. Vad menade hon med det? Mellan Slytherin och Gryffindor eller Harry Potter eller det som hände några veckor tidigare? Jag kunde komma ihåg hennes min vid trolldrycken, blicken hon gav mig. Allt var inte bra, som hon skrev i brevet. Någonting hade hänt. Och jag ville veta vad.
"Hey, Malfoy!" Zabini avbröt mina funderingar.
"Inte nu, Zabini." mumlade jag till svar.
"Du har väl mött Parkinson." sa han, ignorerade mitt svar.
"Ja." sa jag och vände mig mot honom. Jag möttes av en chock. Bredvid Zabini stod Parkinson. Tur att jag inte sagt allt jag tyckte om henne.
"Hej, sötnos." sa hon.
"VAD VILL DU MIG?!" skrek jag åt henne. Hon hade följt efter mig vart jag än gick de senaste veckorna.
"Ingenting." svarade hon och satte sig ned bredvid mig i soffan. Jag reste mig genast upp.
"Vad vill du mig?" upprepade jag. Jag kände hur folk stirrade.
"Ingenting." svarade hon lika lugnt som förut och ställde sig upp. Jag vände mig om och gick. "Vänta!" ropade hon efter mig.
"Lämna mig ensam!" svarade jag. Jag sprang gråtande upp till biblioteket.
"Draco?"
"NEJ!" skrek jag. "JAG VILL INTE!" Jag andades kraftigt.
"Ut, ut båda två!" Madam Pince var förbannad på mig nu. "Ut!" Jag kollade upp och fick se Hermione stå framför mig. Hon tog tag i min hand.
"Kom." sa hon och ledde mig ut ur biblioteket.

"Vad var allt det där om?" frågade hon efter att ha hittat ett säkert klassrum.
"Du vet flickan, Pansy Parkinson." Hon nickade. "Det är nåt fel på henne." Jag berättade min historia.
"Draco, det är för att du är en Malfoy. Hon vill nog bara vara din vän." förklarade Hermione efter att jag berättat klart.
"Så det var därför hon kallade mig 'sötnos'?" Jag mötte hennes blick, men kollade hastigt bort igen.
"Jag vet inte Draco." sa hon. "Tjejer är lite konstiga ibland. Men nu när du ändå är här," tillade hon, "varför sorterade hatten dig i Slytherin?" Mitt hjärta sjönk. Jag kände hur jag blev yr.
"För att jag är en Malfoy." svarade jag. Och jag visste att det var sant. "Men varför dig i Gryffindor?"
"Jag vet inte. Låt mig säga att jag aldrig varit den modiga typen. Men den såg nog det på nåt vis." Hon kollade på mig. Den här gången mötte jag hennes blick. Vad var hon? Vad såg jag i henne? Hon var en smutsskalle.
"Jag måste.. Jag borde.." stammade jag när jag upptäckte att jag tagit hennes hand. Hon verkade lika förvånad som mig.
"Gå." fyllde hon i. Jag nickade.
"När ses vi igen?" frågade jag. "Vi ses igen va?"
"Ja, snart." sa hon och slank ut genom dörren.
Vad tänkte jag på?! Smutsskalle. Försökte jag intala mig själv. Jag kunde nästan känna smärtan från Cruciatus-förbannelsen om pappa skulle komma på mig. Varför skulle det vara så svårt?

Jättebra! jag älskar den, bevakar

Kapitel=

Tack zagamalfoy!
Men varför kommenterar ingen annan? Har jag gjort nåt fel, eller är ni bara upptagna?


Jag satt kvar i klassrummet och övervägde mina möjligheter. Vad kunde jag göra? Vad var rimligt? En krasch från våningen över och Filch's arga mumlanden från korridoren utanför.
"Elever nu för tiden." Jag satt blickstilla och kände paniken växa inom mig. Stegen upphörde. Tänk om jag inte skulle få se Hermiones nötbruna ögon igen, trotts att jag lovat henne. "Jag vet att du är där inne." Dörren skjutes upp.
"Petrificus Totalus!" skrek jag och sprang ut, ner för trapporna med Filch röst ekade i huvudet.
"Kameleontöga." flämtade jag när jag kom till fram till rätt vägg. Jag hörde Filch närma sig. "Fortare, fortare." mumlade jag och väggen svängde upp. Jag sprang in och såg Pansy sitta nedsjunken vid brasan. Jag såg min chans att glömma att jag någonsin mött Hermione. Jag försökte dölja hur andfådd jag var när jag satte mig bredvid henne.
"Jaså, nu är du intresserad?!" väste hon åt mig.
"Förlåt, jag har aldrig varit så... sällskaplig av mig." svarade jag lugnt. Vilket var inte riktigt sant, nog hade jag aldrig haft några vänner, men jag kunde allt vara snäll när jag ville! "Jag överreagerade." ljög jag.
"Skulle du tänkt på tidigare!" log hon. Dåligt pokerface.
"Jaa, det borde jag." Jag flyttade mig närmare. Gud, vad höll jag på med?! Tänk att det är Hermione. Intalade jag mig själv. Pappa skulle bli nöjd. Och!? Som om jag skulle bry mig?! Varför? Jag var på väg bort från Pansy när jag nästan kunde känna smärtan från Cruciatus förbannelsen och satt kvar.
"Måste göra läxor." mumlade jag och reste mig upp.
"Ja, då!" kvittrade hon. "Vi ses i morgon!"
När jag damp ner på sängen när jag hörde jag Zabini's lite mer irriterande röst säga:
"Hur går det med Parkinson, Malfoy?"
"Hur så?" Vi var ensamma i rummet som började bli orange från solnedgången.
"Går det bra?" Jag var tvungen att tygla mina känslor för att inte få ett till utbrott.
"Ja, hur så?"
"Inget speciellt." sa han med sig vanliga röst igen. "Du har inte träffat nån Gryffindor-tjej på sistonde va?" Jag fnös till.
"Gryffindor? Varför skulle jag?"
"Jag säger bara att du borde vara mer försiktig, Malfoy." sa han när Crabbe och Goyle kom inklampande i sovsalen.
"Crabbe, Golyle." sa jag med ett lyckat försök att dölja min oro. "Haft kul er första dag?" Zabini kollade på mig med en klurig blick som jag inte kunde bestämma mig om den var fylld med hat eller förståelse. Crabbe grymtade ett "visst" till svar och jag frågade om de aldrig sa nåt mer. Kvällen förflöt och både Crabbe och Goyle pratade mer än de gjort på hela dagen.