New Orleans vampires

Lavinia nickar åt hans förklaring det lät faktiskt rimligt på något märkligt vis.
"Sexhundra?" sa hon med stora ögon, "Mer än sjutton? Mycket mer gissar jag." säger hon frågande. Ordet sa inte henne något, men det var nog många fingrar det. Lavinia dog mot slottet och sedan mot Dorian igen, "Jag kan ta dörren nästa gång." log hon lite halvt. Som om hon ville ha en sista flyktväg om han nu ljög och ville bara döda henne.
Lavinia satte sig åter på marken och såg på hans händer misstänksamt men de verkade vara tomma.
"Okej." sa hon och sträckte fram foten mot honom, den var kall eftersom vädret var kyligt och att hon var barfota, vissa ställen var gråblå men frågan var stukad eller bruten?

Dorian skrattade lätt och nickade åt hennes gissning. En aning mer var det ju.
Då hon gett lov tog han försiktigt tag i hennes fot. Han behövde inte fråga om det tog ont, då han kunde höra hennes andetag stockas då han vred åt vissa håll, men som tur verkade inget brutet.
"Vi måste binda om den, men du borde helas snabbare än en vanlig människa. Följer du med mig in så jag kan hämta något att linda om den med?" Dorian ställde sig upp och sträckte fram sin hand för att hjälpa henne upp med, redo att stödja henne om hon inte kunde gå ordentligt.

Lavinia bet sig i läppen för att inte flämta till av smärta även om andetagen förändrades. Då han sträckte fram sin hand för att hjälpa och stödja tvekade hon först innan hon tillslut tog den så han kunde hjälpa henne upp. Då de tog sig mot herrgården, fick han stödja henne även om hon hels ville klara det själv. Men hon skulle försöka att lita på honom.

Dorian gick sakta och lät Lavinia luta mot honom för stöd. Han ledde dem till ett mindre rum de ännu inte besökt tidigare, med en jättelik eldstad och flera pösiga, urgamla soffor och stolar.
"Sätt dig, så hämtar jag det vi behöver. Håll foten på bordet", gav han instruktioner innan han lämnade henne. Dorian rörde sig snabbt då han skyndade ner till källaren. Han hittade tyg att linda om hennes fot me, och ur kallrummet tog han en påse med is för att lätta svullnaden.
Han var inte borta längre en några minuter och han sjönk ner på knä intill hennes fot för att binda om den med varsamma händer.

Lavinia sjönk ner i en av de pösiga fåtöljerna och la upp foten som han hade bett om. Instinkten att fly var borta för stunden även om hon helt inte kunde lugna sig i huset vars herre försökt att döda henne. Hon förstod fortfarande inte allt eller det lät märkligt.
Då han återvände och varsamt började linda om hennes fot tog det lång tid innan hon kunde slappna av dels för honom dels för smärtan som gjorde henne vit i ansiktet.
Hon sa inte mycket allt var så nytt, han var ny och än litade hon inte på honom.

Dorian lindade fest ispåsen mot hennes vrist och ställde sig sedan upp.
"Mer kan jag inte göra. Vi tar bort iset då det har smultit, men det borde hjälpa till med svullnaden", sade han och gick till eldstaden. Han tände vant på elden och satte sig sedan i en av fåtöljerna bredvid Lavinia. Han vände sig lätt mot henne.
"Du har antagligen fler frågor som jag nu kan svara på?" sade Dorian vänligt. Då han fick sin första feber had han inte förstått vad som hände honom, och han hade varit vilsen i flera år, utan att förstå vad han var eller varför han dödade. Han hade gett vad som helst för att ha sin fader med sig, eller vem som helst som kunde ha förklarat allt åt honom då.

"Tack" sa hon och andades ut då ispåsen var på, det kylde skönt mot den svullna vristen.
Lavinia såg på honom, drog efter andan och nickade.
"Varför tänkte du döda mig och varför inte nu?" sa hon, det var den viktigaste frågan nu. Den som hon inte alls förstod.
"Hur mycket är 600 år och vad innebär det att vara vampyr? För och nackdelar?" frågade hon sen. Stora frågor för visso men av svar kom fler frågor och hon var av naturen frågvis.
Hon såg på elden och en behaglig värme spred sig, ty hon hade frusit men inte sagt något.
"Jag är törstig, har ni vatten?" sa hon och såg på honom bort från spisen.

"Det värsta med att vara en vampyr är febern. Febern kräver blod, livskraft, och därför måste man döda. Min feber började igår och ju längre jag är utan blod, destu värre blir det", förklarade Dorian utan ett leende. "Jag valde dig för jag tänkte att jag kanske skulle rädda dig från ett värre öde." Det kändres som en tom ursäkt, men Dorian ville att hon skulle förstå att han inte hade velat göra det. "Men ditt blod, det var inte en människas. Och jag vill inte döda en annan vampyr, inte om de är oskyldiga."
Då han hörde hennes nästa fråga skrattade han lätt.
"Om du vill stanna här då din fot har blivit bättre, ska jag lära dig att räkna. Vi kan väl säga att det är en väldigt lång tid." Dorian vände sin blick i elden då han tänkte över hennes följande fråga. "Jag har redan berättat om vampyrers styrka, snabbhet, sinnen och åldern. Febern är det värsta, även om alla inte tycker så. Men vi kan inte gå ut i solen utan att brännas. Det varierar dock, vissa kan inte stå ut med solljus alls, andra kan spendera en längre tid ute. Konsekvenserna är dock inte behagliga."
Dorian reste sig vid hennes sista fråga. "Jag hämtar vatten, behöver du något annat?" undrade han med vänligare röst.

Lavinia nickade, "Jo, jag hörde männen, vad de planerade lät inte trevligt." sa hon utan att tänka mer på det, hon borde inte hört det på det avståndet inte som människa. Men det förklarade en hel del.
"Så du måste ha en människa nu?" säger Lavinia och rynkar på pannan.
"Och om jag blir så.......måste jag det?" frågar hon med en rysning, men log sedan.
"Läsa och skriva med?" frågar hon med en ivrig glimt i ögonen. Något hon alltid velat, förstå de konstiga tecknen och kunna räkna och förstå antal.
"Solen......" sa Lavinia och såg på honom. "Jag bränner mig lätt i solen. Men jag kan vara ute om jag skyddar mig, ibland hjälper det inte." säger hon och ser på honom, kunde det stämma?
Vid hans fråga skakade hon på huvudet, "Nej tack, så mycket jag ätit idag har jag aldrig ätit så jag är mätt." sa hon med tacksamt leende. Festmåltiden hade trots allt bara varit för ett par timmar sedan och nu var det mörkt ute, natt.

"Tyvärr", nickade Dorian. "Man måste döda för att kväva febern. Du med." Han log åt hennes entusiasm och nickade. "Allt du vill lära dig."
Innan sin första feber hade vampyrer inget problem med solen oftast, och allt Lavinia sade tydde på att hon var på väg mot sin första feber. Bättre hörsel, ömtålighet för solen; inget av det var så kraftigt som en vampyr skulle uplleva det, men mer än en människa. Dorian påmindes åter om hur hennes blod smakat, men han ville inte tänka på den underliga smaken. För en vampyr var en vampyr, aldrig en människa, så hur kunde hennes blod då smaka som en blandning av de båda?
Dorian var snabbt tillbaka med vattnet åt Levinina, och ett glas gammalt whiskey åt sig själv. Alkohol dämpade febern till visst mått, men det hjälpte aldrig långt.