Ett misstag, en förändring [Dramione]

Jag tror att båda faller för varandra

OMR, jag älskar dig! Hur kan man skriva så bra?
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Jag tror de båda faller för varandra

TackTackTackTack så jättemycket!! :'''DDD du räddade min dag med din kommentar :'''

NAAAAAWWSSIIIII!!! ♥ Jag älskar ditt sätt att skriva och senaste kapitlet var AZUM! DDDD

Förhoppningsvis finner ni detta kapitel precis lika tillfredsställande att läsa som jag hade att skriva det :' jag är ganska nöjd över det här kapitlet och jag hoppas att ni inte blir besvikna ! ;'' och förstår ett STORT TACK till er alla som har kommenterat, gillat och läst! :'DDD

Kapitel 6
”Bikten”

Och där stod han, mer stilig än vad någon egentligen borde få se ut. Det blonda håret hade han visst klippt på ett simpelt elegant sätt, ögonen ljusgråa och ett snett leende var fastklistrat i det självsäkra ansiktet. Jag var nära på att slå till honom då jag gick fram till honom i mörkret, jag hade ju fortfarande den där lilla känslan av att han lurade mig till något. Han hade verkligen växt till sig under sommarlovet, linjerna syntes tydligare och så hade han blivit längre, vuxnare på något sätt. Varför hade jag inte märkt det under den senaste veckan?

”Hermione, jag är väldigt glad att du accepterade min inbjudan”, sa han med sin klingande röst. Förut hade den alltid låtit så släpig, avskyvärd och tråkig. Men nu lät den mer vänlig och vuxen på något sätt, hade han ätit sångstänger för att milda till rösten, eller?

”Jag önskar jag kunde säga samma sak”, muttrade jag med kall röst. Men ändå, till min egna överraskning, lät den ändå stabil. Han var klädd i enkla jeans och en svart t-shirt, händerna hade han i fickorna. Resten hade jag ingen lust att kolla in, eller egentligen hade jag, men det var för mörkt för att kunna få till några detaljer.

”Hur kommer det sig att du alltid är så ärlig?”frågade han och innan jag hann öppna munnen för att fräsa något svar hade han redan öppnat sin trut igen. ”Du vet, det är det som jag gillar mest med dig.”

Jag var mållös, vad hade det tagit till honom? Förut hade han kallat mig smutsskalle, besserwisser eller något liknande, nu sade han att han gillade mig. Det var något väldigt stort fuffens på gång, annars skulle han aldrig ha sagt något sådant. Jag kände Malfoy, han var ett litet kryp, inget annat. Och med tanke på veckans händelser var jag mer än förvånad, jag drömde – det var den enda logiska förklaringen på det hela.

”Låt oss vänta med komplimangerna”, sa jag hårt, ”berätta för mig varför du ville tala med mig.”

Jag var rakt på sak, stadig på rösten och jag försökte såklart inte alls visa mig vek. Jag kunde inte göra det, där han stod lutad mot stenväggen fyra meter ifrån mig. Jag såg till att han inte skulle komma ett steg närmare mig och för säkerhetens skull hade jag förstås min trollstav i bakfickan.

Draco drog på munnen och tog bort blicken från mig. För en sekund undrade jag ifall hans två anhängare, Crabbe och Goyle eller kanske Blaise, skulle vara i närheten. Snabbt lät jag min blick glida mot den riktningen hans ögon såg för att se vad han tittade på.

”Vi är ensamma”, sa han med trovärdig röst. Jag slappnade av en aning, men ändå inte helt och hållet. Jag kunde ju inte precis lita på honom. ”Du kan lita på mig.”

Utan förvarning fnös jag, högt som attan. Det var ju skrattretande som han betedde sig. Precis som om ingenting som hänt egentligen hade gjort det. Han betedde sig som om vi var kusiner och hade känt varandra hela livet, kanske skulle vi börja prata gamla minnen nu också?

”Som om jag skulle kunna lita på dig?”sade jag hånfullt och han tittade på mig med oberörda ögon. Jag kunde inte låta bli att få ett sting av dåligt samvete genom magen.

Plötsligt, då jag skulle säga åt honom att han kunde glömma min ursäkt, hörde jag fler snabba släpande steg som kom från korridoren bakom mig och jag tyckte att jag även kunde höra några låga röster som uppspelt viskade med varandra. Draco rätade på sig och vinkade sedan åt mig att jag skulle vara tyst och följa efter honom. Utan att tänka gjorde jag som han visade och följde efter honom in i en städskrubb som hade varit bakom honom.

Draco lät mig passera honom in i städskrubben som det var bäcksvart i. Jag trängde mig snabbt in dit och Draco följde kvickt efter mig innan han ljudlöst stängde dörren, men inte helt och hållet. Han lät en springa komma igenom att det ändå fanns lite ljus inuti skrubben från en av facklorna på väggen.

”Jag är säker på att hon smög ut”, hörde jag plötsligt Ginnys röst från korridoren. Jag rynkade pannan och tryckte mig omedvetet mot Draco för att kika ut genom dörrspringan.

Ginny, Ron och Harry dök alla upp i korridoren iklädda pyjamasbyxor och nattofflor. Jag himlade med ögonen, hade de verkligen följt efter mig? Längre hann jag inte tänka innan hjärtat stannade i bröstkorgen på mig, Harry hade marodörkartan med sig och stirrade på den med stora ögon. Han måste ha sett att jag var i en städskrubb tillsammans med Malfoy!

Kvickt sköt jag upp dörren att den gick i väggen med en smäll. Malfoy knuffade jag ut med sådan fart att han föll ner på golvet med en duns innan jag själv steg ut ur skrubben med högröda kinder.

”Hermione?”sa Ginny frågande och spärrade upp ögonen då hon fått syn på Draco.

”Det är inte som det ser ut!”sa jag allvarligt. ”Han ville prata med mig och manipulerade mig att komma och träffa honom.”

Ron blängde bittert på mig, medan Harry hade dragit sin trollstav och pekade med den på Malfoy.

”Vilken del av att du ska lämna henne ifred förstår du inte, Mafloy?”snäste Harry och tog ett steg närmare den blonda pojken. Han ställde sig upp med stapplande steg och stirrade på staven som var riktad mot honom.

”Tilltala inte mig din äckliga, lilla ärrskalle!”fräste Malfoy och blängde på Harry medan han ställde sig i stridsställning. Vad hade jag gjort? Även Malfoy hade dragit fram sin trollstav från bakfickan och riktat den mot Harry.

Precis som jag var på väg att skrika åt dem att sluta spurtade Blaise fram i korridoren från gången som ledde till hallen. Han hade andan i halsen och bromsade genast in då han upptäckte scenen framför sig. Draco vände sig bestört om då Blaise kom fram till honom, men Harry gjorde ingen ansats att han skulle sänka sin stav.

”Umbrigde och Flich”, pustade Blaise och höll sig för bröstet som han hade sprungit. ”De är på väg hit, de hörde någon hög smäll.”

Skulden vräkte över mig, det var i alla fall mitt fel att de var på väg hit i denna stund. Dum som jag hade varit hade jag förstås smällt upp dörren så kraftigt som jag hade kunnat. Men de skulle säkert annars också ha hittat sin väg upp hit, Harry och Malfoy skulle säkerligen ha börjat skrika på varandra i slutändan.

”Kom!”utbrast Ginny genast. Innan jag hade förstått vad som hände sprang vi alla genom korridorerna i motsatt håll som vi hade börjat höra de snabba stegen från Umbridge och Filch. Pulsen ökade snabbt åt mig, jag skulle bli av med mitt prefektmärke och mitt perfekta skolliv skulle vara över. Det fick inte hända, varför hade jag varit dum nog att gå för att träffa Draco?

Ron sprang i täten tillsammans med Blaise, som tydligen var snabbast av oss alla. Jag försökte mitt bästa att springa så snabbt mina ben kunde bära mig, men jag hade alltid blivit vald sist på gympan i mugglarskolan och jag var inte precis atletisk av mig heller.

Harry höll ett hårt grepp om Ginnys hand för att hon skulle hållas med i samma takt som oss andra, Draco sprang några steg framför mig och tittade då och då över axeln för att försäkra sig om att jag hann med.

”In här!”sa Blaise som hade girat framför en tung trädörr. Vi hade sprungit omvägar och genvägar och av någon anledning hade vi kommit ner till källarvåningen. Hur vi hade hittat dit hade jag ingen aning, jag hade sprungit på ställen av slottet som jag inte hade varit i förut. Eller det trodde jag i alla fall.

Allihop stapplade vi in genom dörren i all hast.

”Nej! Stäng inte - ”. Harry dunsade in i Neville som hade befunnit sig inuti rummet och de föll ner på golvet med en hög smäll. På Harry föll sedan Ginny medan Ron nätt och jämt hann väja undan för klumpen av människor på golvet. Blaise, som inte hade uppfattat Nevilles tjutande röst, stängde snabbt dörren efter sig.

”Neville? Vad gör du här?”utbrast jag genast då jag förstod vad som hade hänt. Ginny ställde sig snabbt upp och drog med sin en mörbultad Harry på fötter. Neville ställde sig vingligt upp och borstade av sig dammet som fastnat på hans kläder.

”Jag och Luna-”

”Luna?”utbrast Ron och tittade sig omkring i det lilla utrymmet som vi befann oss i. Det verkade vara ett gammalt, oanvänt förråd. Det fanns hyllor på väggarna fyllda med halvfulla eller tomma burkar. Mitt i rummet fanns två soffor och ett skrangligt bord i mitten. På en av sofforna satt mycket riktigt Luna iklädd en skär, lite för stor, nattklädnad.

”Hej”, sa hon och stirrade på oss allihop med utstående ögon.

”Stängde ni dörren?”stönade Neville och gjorde en uppgiven gest mot den stänga trädörren. Blaise nickade oförstående och drog sedan i den för att få upp den, men till ingen nytta.

”Vad fan?”sa han och drog i den allt vad han orkade. ”Varför går inte den här jävla skitdörren upp?”

”Det är en gammal låsningsförtrollning på den”, berättade Neville. ”Man kan inte få upp den inifrån, bara utifrån.”

”Har ni provat med Alohomora?”frågade jag och drog upp min trollstav. Neville nickade.

”Flera gånger, vi är fast här”, sa han innan han satte sig ner i soffan bredvid Luna. En pinsam tystnad spred sig runt i rummet, speciellt då Luna stirrade på var och en av oss. Vad gjorde egentligen två slytherinare tillsammans med fyra elever från gryffindor till att börja med? Och varför var Neville tillsammans med Luna i ett rum mitt i natten?

”Öm jaha”, sa jag sedan för att bryta tystnaden. ”Vad gör vi nu då?”

”Väntar?”föreslog Malfoy ironiskt. Jag blängde på honom där han stod bredvid mig med ett självbelåtet flin på läpparna. Jag kunde inte förstå att det här faktiskt hände. ”Vad gör egentligen ni två här?” Jag riktade frågan mot Neville och Luna.

”Vi brukar prata med varandra”, berättade Luna. ”Men allteftersom jag är upptagen med mina narglar och testraler hinner jag inte prata med honom på dagarna.”

”Narglar finns inte”, sa jag allvarligt men ryggade genast undan då Luna kastade ilskna blickar mot mig.

”Det gör de visst!”envisades hon och lade armarna demonstrativt i kors över bröstet.

”Hur som helst”, sa Neville för att avbryta vårt lilla gräl. ”Kom vi hit för att få prata i fred, tavlorna gillar inte att man pratar på nätterna och de brukar skrika på oss.”

”Men sedan blev vi instängda”, sa Luna sorgset.

Ginny suckade tungt och satte sig ner i soffan bredvid Neville, Harry satte sig genast ner bredvid henne och kastade upp sina fötter på det skrangliga bordet framför sig. Ron hade redan för länge sedan sjunkit ner på golvet lutad mot en av hyllorna medan han lekte med sin trollstav mellan händerna.

Jag själv hade ingen större lust att stå längre, tröttheten hade börjat komma över mig så jag satte mig ner i den lediga soffan. Draco tvekade en aning innan han satte sig ner bredvid mig, Blaise däremot förblev stående.

Jaha, tänkte jag bittert, det här var då ett muntert möte. Alla satt tysta och skötte sitt. Harry och Draco kastade hela tiden blängande blickar på varandra. Medan Neville och Luna inte märkte av någonting av det.

”Försök inget på henne”, sa plötsligt Ron varnande åt Draco då han hade lagt sin arm om ryggstödet på soffan.

”Som om jag skulle lyssna på dig, din vessla”, fräste Malfoy och Blaise skrattade lågt åt ordet 'vessla'. Ron hoppade genast upp på fötter och knöt nävarna, men Harry stoppade honom från att flyga på Draco. Jag suckade tungt och stängde ögonen, det här skulle bara bli till en sak – en katastrof.

”Jag tror Hermione är gammal nog att göra egna beslut, Ronald”, sa plötsligt Ginny och tittade menande på sin bror. Ron stirrade förvånat på sin syster men satte sig sedan ner på golvet igen. Harry sjönk tillbaka ner i soffan bredvid Ginny, jag kunde inte låta bli att le. Även om Harry och Cho hade haft något tyckte jag att han passade mycket bättre tillsammans med Ginny, de var som skapta för varandra. Eller nåt.

”Ska vi leka en lek?”föreslog Luna ivrigt. ”Den heter snirkelharklor och...”

”Eller så kan vi bara leka sanning och konsekvens?”avbröt Ginny Luna med försiktig röst. ”Jag tror att vi alla kan den bättre än din lek.”

”Visst”, sa Luna glatt och ryckte på axlarna.

”Kom igen, vad är vi? Tre år eller?”muttrade Malfoy och himlade med ögonen. Jag slog hårt honom i magen att han vek sig dubbelt och kippade efter luft.

”Ja, ibland tror jag att du är det”, sa jag. Luna började hysteriskt skratta och resten av gänget i rummet stämde in i skrattet. Det var i alla fall en positiv sak, Draco lutade sig bakåt i soffan igen och såg trött på mig men sade ingenting.

”Jag börjar väl då”, sa Ginny med ett brett leende medan hon drog handen genom sitt långa, rödbruna hår. Jag hade alltid varit avundsjuk på hennes hår i smyg, det var sådär vackert och föll perfekt över hennes axlar. ”Blaise, sanning eller konsekvens?”

”Sanning”, svarade han genast, förbryllad över att han hade blivit den första att bli tillfrågad.

”Är Draco kär i Hermione?”

Genast började alla, förutom Draco, skratta så högt de kunde förmå sig att göra. Draco däremot hoppade nästan upp på fötter och såg ut att kunna börja skrika åt Blaise.

”Jag tror vi fick svaret där”, skrattade Blaise åt Dracos reaktion. En djup röd nyans spred sig över ansiktet på honom och jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom. Det hade varit helt oförberett att Ginny skulle ha frågat en sådan fråga, men hon hade varit smart. Äntligen hade vi fått fram det att han faktiskt var kär i mig. Av någon anledning kände jag mig varm inombords då jag tänkte på det, kanske var det därför som han hade betett sig som han gjort mot mig alla dessa år?

”Sorry, Draco, men jag kan inte hjälpa dig”, flinade Blaise muntert. ”Det skulle ändå komma ut förr eller senare.”

”Eller hur”, muttrade Draco bittert. ”Fortsätt med den här dumma leken nu bara.”

”Luna”, sa Blaise då han hade tänkt efter en stund vem han skulle fråga.

”Sanning.”

”Vad är det som du ser hos Neville som du gillar om honom?”

Jag tittade i smyg på Blaise i ögonvrån, egentligen hade jag aldrig gett honom större uppmärksamhet. Han verkade vara en av de få slytherineleverna som kunde uppföra sig någorlunda vuxet och inte betedde sig som en idiot mot resten av eleverna. Kanske var han till och med ganska mänsklig och sympatisk av sig.

”Han är snäll”, sa Luna enkelt. ”Inte som de flesta andra eleverna här på skolan som skrattar åt mig utan anledning.”

Jag kunde se hur Ginny lade en hand för munnen för att inte börja skratta åt hennes kommentar. Jag själv var tvungen att anstränga mig för att inte börja skratta. Men Luna var egentligen riktigt okej, då hon inte pratade om sina fantasi figurer eller nåt i den stilen.

”Harry”, sa hon sedan och vände sina stora, kulögon mot honom. Harry ryckte till vid sitt namn och mötte genast hennes blick. Även han svarade sanning. ”Varför hatar du Malfoy?”

En kort tystnad bröt ut i rummet, det var egentligen ingen dum fråga. Varför hatade de varandra? Enda sedan första dagen på ettan hade de börjat hata varandra.

”Öm...för att... öh...”

”Du behöver inte säga det, Potter”, sa Malfoy och sträckte självsäkert på sig. ”Jag vet att jag är bättre på quidditch än dig.”

”De senaste gångerna som jag har fångat kvicken före dig menar du?”flinade Harry. ”Lycka till med att du skulle vara bättre än mig!”

”Nej men seriöst”, sa plötsligt Ron. ”Varför hatar ni varandra?”

Harry ryckte på axlarna utan att svara. Malfoy stirrade ner på sina egna fötter och sade ingenting han heller, förmodligen fanns det inget egentligt svar på den frågan.

”Vi går väl vidare då”, sa Ginny snabbt och puffade till Harry på armen. ”Din tur.”

”Hermione”, sa Harry med ett snett leende. Jag visste redan vad han skulle fråga och jag kunde inte låta det hända. Snabbt svarade jag konsekvens för att undvika att bli tillfrågad att berätta om mina känslor för Malfoy, för ärligt talat var jag inte alls säker på vad jag kände för honom. Ena stunden var han riktigt okej, men efter att han hade utnyttjat mig var jag inte alls säker på ifall jag verkligen gillade honom. ”Krama Blaise.”

Draco flög genast upp från soffan och stirrade på Harry med ett pekande finger mot hans huvud. ”Nu vet jag varför jag inte gillar Potter!”

Ginny skrattade så att hon höll sig för magen, själv kunde jag inte låta bli att börja skratta jag också. Draco var fullt allvarlig, medan Harry satt och skrattade utan att han fick luft. Sällan något sånt här hände på Hogwarts. Jag hade aldrig kunnat förutspå att detta skulle hända, inte på något sätt. Även Ron hade börjat skratta att han låg på golvet och vred sig krampaktigt.

Den lilla spänningen som hade varit i rummet hade helt klart släppts nu, vi kunde faktiskt ha roligt tillsammans och jag var säker på att Draco mest hade skämtat om sin reaktion. Även om han hade lyckats få den att se mycket trovärdig ut.

Då han hade satt sig ner i soffan igen gick jag fram till Blaise och kramade om honom. Han hade betydligt mer vältränad kropp än vad Malfoy hade, det märktes att han troligtvis lyfte vikter på fritiden.

”Jag tror det räcker nu!”sa Draco efter tre sekunder. Jag skakade på huvudet åt honom innan jag satte mig ner i soffan bredvid honom igen. Beskyddande lade han armen om mina axlar, som jag snabbt flyttade på. ”Vad?”

”Inget”, suckade jag.

”Titta vad jag hittade!”utbrast Ron och hävde sig upp från golvet med en dammig flaska i handen. ”Eldwhiskey från säkert 60-talet!”

”Du ska inte dricka den Ron”, sa jag äcklat.

”Varför inte?”flinade Ron och dammade av flaskan så att etiketten uppenbarades. ”Den är ju oöppnad, inte kan vi låta en sådan flaska ligga kvar och samla till sig ännu mer damm.”

”Bäst att du tar flaskan ifrån honom, Potter, innan vi har en vessla här inne som sjunger ännu till”, sa Draco.

”Som om du inte skulle vilja smaka, Malfoy?”sa Ron och höjde menande ögonbrynen. ”Eller kanske skulle du hälla i Hermione allting och göra en favorit i repris, det är väl enda sättet som du får något.”

”Nu var du allt lustig, Weasley”, sa Draco torrt.

”Men det var lite roligt”, flinade Blaise som hade tagit flaskan från Ron och öppnat den med tänderna.

”Du ska vara på min sida!”utbrast Draco förvånat och stirrade på sin så kallade vän. ”Man kan ju inte lita på någon längre.”

”Känner du dig ensam?”sa jag låtsas medlidande och tittade på honom med blinkande ögonfransar. Han vände genast blicken mot mig och grinade.

”Kanske du skulle vilja hjälpa mig med den saken?”sa han lågt och makade sig ännu närmare mig, om det alls var möjligt. Kvickt hade han tagit tag om mina ben och hävt upp dem i sin famn att jag halvt som halvt låg i soffan.

”Det börjar gå hett till här!”utbrast Ginny med fnittrande ton. ”Jag tror att vi behöver mer än en eldwhiskey flaska om vi ska genomlida det här!”

”Ta det lugnt nu Draco”, sa Blaise som hade tagit några stora klunkar från flaskan. Ron ryckte genast den åt sig och stirrade storögt på honom.

”Det var jag som hittade den! Drick inte upp allting, din tjuv!”

”Du kan ge resten åt Draco”, skrattade Harry och blinkade mot mitt håll. ”Han behöver all hjälp han kan få.”

”Eller hur”, sa Ginny i försvarande ton och tittade på Harry. ”Det går inte mycket bättre för dig heller, så om jag vore du skulle jag inte säga något.”

”Åh!”utbrast Draco. ”Ett – noll åt mini-Weasley!”

”Ni är ganska roliga allihop”, sa plötsligt Luna med drömmande ton. ”Har ni varit kompisar länge?”

En tystnad uppstod i rummet igen, till min stora besvikelse. Kunde inte Luna bara vara tyst en stund? För en sekund hade faktiskt det känts som om vi alla kunde bli vänner, av någon anledning. Fast, ville vi verkligen bli kompisar med Draco och Blaise Zabini? Det var inte högst troligt. Men jag trivdes i deras sällskap, vi hade ju faktiskt roligt för en gångs skull. Nog för att vi skickade hat-kommentarer åt varandra, men det var inte på samma sätt som det brukade.

”Vems tur var det att fråga förresten?”frågade Ginny snabbt för att fortsätta med vår lek. Vi alla tittade förvirrat på varandra, jag hade fullständigt glömt bort vems tur det var. ”Då kan väl jag fråga då, Draco.”

”Konsekvens”, svarade han genast och jag blev rädd över vad Ginny planerade. Hon kunde väl inte – eller kunde hon? Med en bedjande blick från mig log hon brett mot Draco och satte sig till rätta bredvid Harry.

”Ge en komplimang åt alla i rummet”, sa hon med ett självbelåtet leende på läpparna. ”Och det ska vara en trevlig komplimang.”

”Vad? Du skämtar med mig?”utbrast han genast och såg riktigt plågad ut. Bortskämd som han var visste han nog ingenting om riktiga komplimanger, nog för att han hade sagt att jag varit vacker på festen men det hade säkert endast varit för att få en reaktion från mig.

”Näpp, det gör jag inte”, fnittrade Ginny. ”Kom igen nu, det kan väl inte var så svårt.”

”För Malfoy kan det”, flinade Harry och duckade sedan undan för dynan som Draco riktade mot honom från vår soffa.

”Okej då”, muttrade han och vände blicken mot Luna. ”Öh... du har... öh... trevlig fantasi?”

”Tack så mycket”, log Luna och såg mer än nöjd ut.

”Longbottom är snäll?”försökte Draco. Jag gömde min skrattande min bakom handen, det var komiskt hur han faktiskt ansträngde sig. ”Ginny är väl modig, skulle jag tro och Potter är... hederlig eller nåt. Ron har lojalitet och Blaise har verkligen inte det.”

Blaise brast ut i gapskratt från sin plats och plötsligt slog det mig vad det var som Ginny höll på med. Det här var hennes payback för min skull, Draco plågades av det här. Ginny var ett geni! Jag skulle definitivt tacka henne ordentligt då vi slapp härifrån.

”Det där var ingen trevlig komplimang!”utbrast Luna.

”Okej, okej”, muttrade Draco. ”Han är väl riktigt bra på quidditch då.”

”Det duger”, sa Ginny och ryckte på axlarna. ”Men du har fortfarande Hermione kvar.” Hon blinkade diskret åt mig för att Malfoy inte skulle se det, jag gav henne ett snabbt leende som svar.

Han vände långsamt blicken mot mig, som jag genast mötte och tvingade mig själv att inte börja flina igen. ”Hermione är … ” för en sekund trodde jag att han skulle säga att jag var en smutsskalle eller en besserwisser. Men det gjorde han inte. ” … hon är förtrollande vacker.”

Jag log, med glädje till och med. Jag förstod att han inte ljög för mig, det kunde jag se i hans gråa ögon. Han hade faktiskt ett hjärta, ett gott hjärta också. För en sekund kändes det som om ingenting av det som vi hade sagt åt varandra under de tidigare åren betydde något, men sedan slog verkligheten till igen.

”Så gulligt”, muttrade Ron och gjorde en spygrimas innan han förde flaskan till munnen igen.

Draco suckade och vände sig mot den rödhåriga killen. ”Ron, din tur.”

”Va?”frågade Ron dumt och tittade upp mot sin honom. Han kastade den tomma flaskan på golvet framför sig med en smäll.

”Har du druckit upp allting?”utbrast Harry och tog upp flaskan.

”Schka vi inte schova schnart?”sluddrade Ron och tittade ofokuserat på Harry innan han lade sig ner på golvet. Strax därefter hade han börjat snarka högt.

”Ron har nog rätt”, sa Neville. ”Vi borde kanske försöka sova en stund i alla fall. Kanske någon kommer här förbi i morgon eller nåt?”

Blaise hade redan lagt sig ner på golvet intill dörren och sov med en soffdyna bakom huvudet som han knyckt från min och Dracos soffa. Ginny och Luna fick den andra soffan att sova i medan Neville och Harry spelade gentlemän och sov på golvet de med.

”Ta det lugnt där i andra soffan sen”, sa Blaise utan att öppna ögonen. ”Jag vill inte vakna till något … oljud.”

Jag himlade med ögonen, men lade mig tillrätta med mina ben fortfarande i Dracos famn. Han själv förblev i sittande ställning, han fick säga vad han ville. Men jag ville inte sova på golvet, i så fall var det han som fick göra det.

Fattar inte hur du kan kriva så bra! topp två lätt!

TackTackTack så mycket!! :' ) ♥

ida har fått en rival!

Bästa kapitlet hittils

Suveränt