Mörkretstid. (PRS)

Esilie låtsades inte om Adinas reaktion. Hon såg upp då kvinnan talade och hon förstod henne. Ifall Esilie inte haft så ont, känt sig så svag så hade hon också velat fortsätta. Varför Adina envisades med att hjälpa henne var ett under.
”Jag tänker inte stanna kvar här och dö tillsammans med er”, utbrast kvinnan häftigt.
Att separera var ingen bra ide. Ifall kvinnan blev tillfångatagen skulle hon kunna bli tvingad att tala och ifall Adina inte kunde försvara dem och inte Esilie så hade de endast kvinnan. Varför hade hon inte bara tagit kvinnans liv? Men svaret var självklart, för samma anledning som Adina var med henne.
Esilie tvingade upp sig i sittande ställning.
”Om du går kommer du att dö”, sade Esilie säkert även om hon inte kände sig säker på det.
Hennes hand hade sakta rört sig emot kniven som fortfarande hade intorkat blod ifrån männen i kärran och var utom synhåll för kvinnan. Ifall hon gick var Esilie beredd men för en gångs skull var hon osäker på ifall hon skulle komma att träffa eller inte.

Adina såg på kvinnan, "Gå då, vi behöver dig inte." sa Adina stridslystet med ögon som glimmade till.
Kvinnan laddar sitt armborst vid Esiies ord och Adina handlar på känsla. Hon tacklar ner kvinnan på marken vilket får henne att tappa armborstet. Istället far hon över Adina, kvinnan var tränade det märkte hon nu och hon var stark. Adina var inget av det och fann sig snart under henne i ett desperat försök att få tag i sin dolk. Med skräck inser hon att kvinnan håller i den och i nästa sekund känner hon en skarp smärta i låret då den tränger igenom.

Esilie hann inte med att handla och i nästa stund låg Adina under kvinnan. En skräck, som inte ofta träffade Esilie grep tag i henne. Hon ville inte bli utlämnad, ensam med kvinnan med armborstet.
Istället tog hon sig fram till de båda kvinnorna. Med kniven hög hon kvinnan över Adina mellan revbenen. Kvinnan vred sig men Esilie vägrade släppa greppet och vred istället kniven.
Det varma blodet rann ned längst kniven till hennes hand och kvinnan skrek. Esilie kände hur kvinnan gav upp, slappnade av och föll över Adina. Esilie knuffade undan kvinnan.
”Är du okej?” frågade hon andfått.

Adina var skräckslagen och andades häftigt, hon tänkte inte ens på kniven hon haft i låret innan. Hon är dräkt med kvinnans blod och sätter sig mödosamt upp. Det är då hon flämtar till och märker knivsåret i låret.
"Benet." får hon ut sammanbitet till Esilie och bleknar än förvånad över att kvinnan räddat hennes liv, att hon inte lät dem göra slut på varandra.

”Toppen”, muttrade Esilie för sig själv.
Hela deras situation var förödande. Ifall vildingarna hade märkt att de var borta skulle de förhoppningsvis inte börja leta efter dem förrän i gryningen så förhoppningsvis skulle de vara säkra till dess men de skulle aldrig kunna springa ifrån dem. De hade hästar och både hon själv och Adina var skadade.
Esilie drog loss en bit av tyg ifrån kvinnans tröja. Hon var ännu inte död men det skulle inte dröja länge. Esilie såg hur blod sipprade ur Adinas ben. Det verkade dock inte som om hugget träffat den stora blodådern i benet vilket var tur. Efter att ha kollat det band Esilie om Adinas ben med snabba händer. Sådana skador var vanliga och Esilie hade mer kunskap om hur man tog hand om ett sår än inre skador.
”Det är djupt men ser ut att ha missat den stora blodådern”, sade hon då hon var klar. ”Jag gissar att det är dags för en liten snabb sovstund innan vi måste ge oss av igen.”
Hennes ord var tveksamma, det var mer än fråga än ett konstanterande.

Adina såg på henne, hon var blek av blodförlusten men hade lugnat sig.
"Och det är bra?" frågar hon vilket hon egentligen inte tyckte, det gjorde ont. Hon såg ner på benet och hoppades att hon skulle orka stödja på det, att de skulle komma i säkerhet. Hon skulle sinka Esilie då hon inte kunde ta sig fram snabbt.
"Tack, utan dig hade jag varit död." sa hon trött, de borde vila helt klart, båda var skadade.

Esilie log vid Adinas fråga. Ett skratt hotade men det hela gjorde för ont.
”Det är bra”, sade Esilie och lade sig till marken.
Då hon vaknade skulle hon gå igenom vad de fått med sig för packning för att bara ta med de viktigaste men för tillfället var Esilie för trött. Tanken på att sova så nära den döda kvinnan hade vanligtvis avskräckt henne något men istället så tog hon sig bara några få meter ifrån henne.
”Och utan dig hade jag troligtvis varit det”, sade Esilie till Adina och slöt sina ögon.

Adina sa inget utan la sig tillrätta hon försökte hitta en bra ställning. Marken var knölig men benet var värre det smärtade och måste ligga still. Tillslut kunde hon lägga sig och snart föll hon i en orolig slummer där hon rörde sig fram och åter, mardrömmar.

Esilie vaknade med ett ryck i gryningen. Solen hade ännu inte stigit upp ovanför träden och den svala nattluften hängde fortfarande kvar. I samband med rycket så påmindes hon av sina skador och ett lågt grymtande for över hennes läppar tillsammans med en grimas. Hon kunde inte hjälpa att känna sig jagad och fick för en stund för sig att hon inte var ensam. Att de inte var ensamma, var hon tvungen att rätta sig då hon kom på att hon inte var själv.

Adina sov än tungt hon var inte van vid att vakna som på accord att vakna en bestämd tid, soldatlivet var inte hennes, hon hade alltid levt i staden vaknat av tuppens galande, människornas ljud. Bandaget runt låret var blodigt men det hade tillslut verkats stoppats under natten, men det hade blött igenom. Mardrömmarna hade avlöst varandra under natten därför var hon nu trött när hon äntligen kunnat somnat.