PRS(Miss_Green)

Även om Mia mumlade det sista så hörde Alexandra vad hon sa.
"Det borde nog jag egentligen också", säger Alexandra. "Jg hade vänner, men dom ville väl inte vara med mig längre. En dag slutade dom bara att svara på mina sms eller när jag ringde..."
Alexandra kände att den där klumpen i halsen började växa.

Mia vände sig mot Alexandra och fortsatte gå. "Gjorde dem?" sa hon med rösten full av medlidande. "Då var de inga riktiga vänner...Vänner ställer jämt upp för en och finns där". Hon hade inte haft några riktiga vänner på ett bra tag. "Jag har svårt att skaffa vänner...Jag är för blyg och töntig". Hon såg ner i marken.

Alexandra nickar lite åt det första. Klumpen bara växer i halsen och hon känner att tårarna är påväg. Men nu måsye hon vara stark! Inte gråta, inte gråta.
"Jag tycker inte att du är speciellt blyg eller töntig", säger Alexandra tyst.
Nästan för tyst för att vara henne. Hon brukar ju alltid prata högt och tydligt så att alla ska höra.

Mia såg på henne igen. "Tycker du?" sa hon med grumlig röst. "Men det verkar inte alla andra tycka...". Hon tittade plötsligt noga på Alexandra, hon såg inte ut att må så bra...
"Jag är din vän i alla fall, men jag vet inte om du är min". Hon gick några steg närmare henne.

"Såklart att jag är din vän", säger Alexandra. "Om du vill att jag ska vara det alltså.."
Alexandra tittar på Mia. Sen ner i marken. Sen på Mia igen. Sen på marken.
Hon vet inte vad hon ska säga.

Mia log, ganska lyckligt. Vän, det kändes bra. "Såklart jag vill det, du verkar vara en underbar person!". Hon rodnade sedan, det lät kanske konstigt..."Och...jag vill gärna lära känna dig bättre".
Hon fick syn på affären, promenaden hade gått fort.

Alexandra tänker. Underbar person? Hur kan någon tycka att hon är en underbar person? Fast hon gillar att det var Mia som sa det.
"Du med", säger hon. "Och jag skulle vilja lära känna dig bättre med."
Alexandra tittar på Mia.

Mia log lite större. "Gärna, kom över till mig någon gång om du vill...Jag får ofta det ensamt i alla mina studier". Hon gick in i affären och tog en korg. Hon behövde ganska mycket...Så hon började plocka åt sig och lägga i korgen.

"Gärna det", säger Alexandra.
Hon tar en korg hon med och plockar i lite olika saker som man brukar behöva.

Mia kom tillslut fram till kassan och betalade för allt. Tur att hon hade studiebidrag...Hon skulle inte kunna klara att bo själv annars. Hon väntade sedan på Alexandra, de kanske kunde gå tillbaka en bit tillsammans...