5 steps on how to make James Potter like you [SV]

superbra!

Slänger in ännu en del bara för att ni är så underbara!

---

5 Oktober

"Där är du ju!"

Jag kom till ett tvärstopp i dörren. Där stod han, min pojkvän. Uh, jag fick ont i magen bara av att tänka på det. "Åh, Ryan, hej", sade jag, den här gången med genuin förvåning. "Vad gör du här?" undrade jag med ett ansträngt leende.

"Jag letade efter dig och dina vänner sa att du var här så", sade han och ryckte på axlarna. "Hej förresten", lade han till och placerade en kyss på mina läppar. Jag kysste honom tillbaka, trots hjärnans protester, och vi började gå tillbaka till sällskapsrummet. Ryan började prata på om något som hänt under trollformelläran, något som involverade en röstförvrängningsformel och Liam Crabbe, men jag lyssnade bara halvhjärtat. Jag kunde inte sluta tänka på James, och hur fel var inte det? Det gick inte att fortsätta låtsas att det kanske fanns något mellan Ryan och mig. Det var James jag ville ha, och det var bara själviskt av mig att fortsätta utnyttja Ryan på det här viset och det skulle bara bli jobbigare att avsluta det ju mer tid som gick.

"... du skulle varit där, jag har inte skrattat så mycket på en t.f.l-lektion någonsin--"

"Ryan?" det var knappt mer än en utandning, men på något sätt uppfattade Ryan alltid vad jag sade.

Han slutade prata och såg på mig, det där självklara leendet på läpparna. "Ja, Savannah?"

Jag kom till ett stopp, tog ett djupt andetag och såg upp på honom. Nu började han bli orolig, det kunde jag se på hur han började skifta fot. Även om jag faktiskt inte känt Ryan så värst länge och vi bara dejtat några gånger kändes det otroligt jobbigt att få ut orden, så tillslut slängde jag bara ur mig, "Jag gör slut."

Det tog några sekunder innan orden sjunkit in, men när de väl gjort det försvann leendet från Ryans ansikte och han såg bort. "Åh", var allt han sade och hans hand släppte taget om min.

Jag svalde och försökte hitta något bra sätt att förklara för honom på, något sätt att få honom att förstå att det verkligen inte var han det var fel på. "Jag vet att det är en klyscha, men jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta vara vänner. Det är bara det att--"

"Du är kär i James", fyllde Ryan i.

Jag satte nästan andan i halsen. Ryan måste ha sett min chockade, något skamsna min och lagt ihop ett och ett, för sedan sade han, "Jag visste väl det."

Jag svalde hårt. "Hur--?"

Ryan ryckte på axlarna. Han såg inte på mig nu i heller. "Det är ganska uppenbart, när man tänker efter. Det är därför du sökte till laget, eller hur? Jag menar, det är ganska konstigt hur någon som inte tycker om Quidditch plötsligt efter sex år söker in till laget, jag antar att jag bara hoppades att det var på grund av mig, men någonstans visste jag att det inte var så."

Hans ord träffade någonstans djupt inom mig och det var min tur att inte se på honom. Jag kände mig som den största skurken någonsin. Lättsamma, alltid lika ärliga Ryan. Och jag hade sårat honom. Att se honom så nedstämd gjorde ont i hela mig. Det var inte sådan han var, det var bara fel att se honom såhär. "Förlåt mig, Ryan", viskade jag fram.

"Ärligt talat förstår jag inte vad du ser i honom, han förtjänar dig inte. Du ska veta att jag inte hade brytt mig vare sig du spelade Quidditch eller inte, och det borde inte han i heller göra." Sedan kramade han om mig. Gesten var så oförutsedd att det tog flera sekunder innan jag besvarade kramen. Jag borrade in mitt ansikte i hans bröst. "Ge mig bara lite tid, sen är jag gärna din vän", sade han och släppte taget om mig igen med ett sorgset leende. Sedan var han borta, och kvar stod jag och kände mig dum.

SÅ HIMLA BRA!

Oh guuuud jag dör det är så himla bra! ._.
Du skriver så otroligt bra, det är spännande i varje kapitel och stackars Ryan, han verkar ha tyckt om henne länge. ;o ;o
Men hon ska ha James och omg ge mig mer!
(fast egentligen så blir det nog Ryanah(Savannah/Ryan) i slutet ändå. Tihih. Fast vem vet. x_x
(Bara det som jag hoppas kanske?)
Den här kommentaren blev knasig men jag vill ha MER! Haha C:

God!!!! mer du skriver som en ängel. Fattar inte hur du gör.

OH GOD!!! Så fantastiskt jäkla bra... ♥

Haha, Trezzan Ryanah ♥

Tack så GRYMT mycket, kan inte fatta att ni tycker att det är så bra, så underbart att se era kommentarer och gillningar ♥

---

Oktober 5

Jag återvände till sällskapsrummet med en känsla av tomhet. Borde det kännas så efter att man gjort slut med någon? Jag menar, det var inte som om jag hade någon erfarenhet av att göra slut med folk. Jag skakade av mig tanken och skulle just rikta stegen mot sovsalen - jag var inte på humör att umgås med någon eller riskera att råka stöta på Ryan eller James - när jag hörde Albus ropa på mig. Jag såg mig om och fick syn på honom sittandes ensam vid ett bord i bortre delen av det ovala rummet.

Jag övervägde snabbt ifall jag skulle fortsätta upp i sovsalen, men det kunde väl ändå inte skada att höra vad han hade att säga? Han var min bästa vän, trots allt. Var det någon som kunde få mig på bättre humör så var det han. Så jag gick bort till honom och slog mig ner. Jag tyckte inte om blicken han gav mig. "Vad?" sade jag.

"Hur är det mellan dig och Ryan?" undrade han.

Jag rynkade på pannan. Det var inte som att Albus och Ryan var vänner eller ens pratade med varandra förutom när James var med, så hur kunde han möjligen veta att något hade hänt? "Vadå då?" sade jag trotsigt.

"Tja, jag menar, han gick för att leta efter dig i biblioteket och sedan kom han tillbaka och du var inte med och han såg inte sådär värst glad ut precis, vad hände egentligen?" insisterade Albus.

Jag ryckte på axlarna. "Jag gjorde slut med honom", sade jag och hoppades att vi kunde släppa ämnet nu. Det var inte som om jag behövde bli påmind om vad jag hade gjort och jag ville hemskt gärna få hans ord ur huvudet innan jag blev galen, men det var svårt när vi hela tiden fortsatte prata om det.

Albus gav mig en sträng blick som var så olik honom att jag började undra vad som hade hänt med världen. Hade alla bytt roller idag? Var det tvärtom-dagen eller något? Vad hade jag missat?

"Är det på grund av James?" undrade han.

Jag suckade och inspekterade ingående mina naglar. "Kanske", muttrade jag.

Albus suckade. "Har du inte släppt honom än Vanna? Jag trodde du äntligen hade gått vidare. Ryan tycker verkligen om dig, kan du inte--"

Plötsligt blev jag arg. Vem trodde han att han var som trodde att han visste vad som var bäst för mig? "Du ska ju inte säga något!" utbrast jag och ställde mig hastigt upp. Så hastigt att trästolen som jag suttit på föll till golvet. Vi hade börjat dra till oss nyfikna blickar från andra elever i rummet, men det brydde jag mig inte om.

Albus såg chockad ut, men nu när jag hade börjat fanns det ingen återvändo - orden bara forsade ur munnen på mig. "Jag menar, det är inte som att du någonsin vågar stå upp mot honom! Eller någon alls för den delen! Så länge jag kan minnas har du gjort hans läxor, och utan att så lite som protestera! Jag har sett dig sitta upp till midnatt dag ut och dag in, stressat ihjäl dig själv för att göra honom till lags! Vet du vad Albus? Det ända du är, det är patetisk och feg!" Och med de orden stormade jag därifrån och upp i sovsalen, varefter jag smällde igen dörren efter mig.

Med ryggen lutad mot sovsalsdörren brast jag ut i gråt, vilket bara var löjligt egentligen. Det var inte jag som hade blivit dumpad, det var inte jag som blivit utskälld och kallad feg och patetisk av min bästa vän. Det var jag som gjort fel, och det var inte det minsta synd om mig.

Hahah, sanningen svider Albus

WOW! BRA! ♥

fashion7 - eller hur

Tack!

---

Oktober 7

De kommande dagarna kom att bli de jobbigaste under hela min Hogwarts-tid. Okej, det kanske var till att ta i. Det var den där gången i år tre när Mackenzie hade satt upp sidor ur min dagbok runt hela skolan på vilka jag skrivit några mindre snälla grejer om mina vänner. Vad kan jag säga? Alla har vi tänkt dumma grejer om våra vänner, men det är inte som om vi menar det egentligen. Hursomhelst så snackade knappt någon med mig på en hel vecka. Jag rös till utav minnet. Det hade nästan varit hemskare än när pappa hade snott all min uppmärksamhet under min första teateruppvisning som liten.

Nu när jag kom att tänka på det så var det här inte så annorlunda. Den enda skillnaden var att jag nu hade Rose på min sida - när hon inte stod på Albus sida förstås, eller umgicks med Lorcan - och inte hade alla emot mig. Det var bara Albus som egentligen vägrade prata med mig. Jag hade visst träffat en öm punkt med mina ord, och ärligt talat var det rena tortyren att inte ha honom att vända mig till, att skämta med. Gång på gång kom jag på mig själv med att vända mig till honom för att säga något kul när jag mindes att jag var som luft för honom. På lektionerna satt han med någon annan och låtsades som att jag inte fanns och resten av tiden undvek han mig bara så mycket som möjligt.

På tal om att undvika så var det exakt vad Ryan hade gjort med mig den senaste tiden, inte för att jag klandrade honom. Han hade bett om tid, och tid skulle han få. Men vad gällde Albus så var det dags att jag växte till mig och bad om ursäkt. Jag var tvungen att erkänna att jag tagit i onödigt mycket. För jag hade inte haft fel i det jag sagt, det visste han lika väl som jag, men jag hade självklart kunnat säga det på ett bättre sätt.

Jag var på väg till Stora Salen för att säga förlåt när James just då steg ut från en av lektionssalarna tillsammans med resten av sin Försvar mot svartkonster-klass. Vid sin sida hade han en av sina närmsta vänner - Joshua Smith. Tvåa i rang över skolans snyggaste killar. Han var James motsatts med blont hår, blåa ögon och en farlig glimt i ögonen.

Jag skulle just till att passera dem på min väg till Stora Salen när James stoppade mig genom att ropa, "Savannah!"

Jag bet bort leendet och stannade till med fejkad självsäkerhet. "Ja, James?" Jag mötte oavsiktligt Joshuas blick och han blinkade med ena ögat åt mig. Förvirrat såg jag tillbaka till James.

"Mår du bra? Du bara försvann sist och så hörde jag att du och Ryan gjort slut, jag tänkte bara höra hur det var..." Jag kunde inte tro det. Det hade funkat! Han hade tänkt på mig, undrat ifall jag mått dåligt. Han hade till och med hört talas om att Ryan och jag gjort slut. Betydde det att han faktiskt brydde sig om mig? Kanske-- "Jag menar, den första matchen mot Hufflepuff är snart och jag vill inte att några av mina spelare ska vara distraherade."

Vänta, va? Det slog mig att det fortfarande bara handlade om Quidditch, likt allt mellan oss någonsin gjort. Han var bara rädd att Ryan och jag skulle vara osams och att det skulle påverka vårt spel nästa vecka så vi skulle förlora mot Hufflepuff. Jag svalde min besvikelse och log. "Jag mår bra, och nej då, det ska inte bli några problem. Vi är fortfarande vänner."

Joshua frustade till av skratt och jag såg frågande på honom. "Vänner?" sade han och lyfte på ögonbrynen. "Vilken jävla klyscha. Alla vet att man inte kan vara vän med sina ex, det är alltid någon som fortfarande har känslor för den andra."

Jag rynkade irriterat pannan. "Och vem är du? Dr. Phil? Oprah?"

Joshua log så att hans ögon glittrade och smilgroparna på vardera sida syntes. Illviljan i hans ögon i kontrast till smilgroparna gjorde att man aldrig riktigt visste var man hade honom och jag gillade det inte. Framför allt eftersom jag aldrig visste hur jag skulle bete mig runt honom.

James harklade sig. "Var du på väg någonstans eller?" påminde han mig.

Jag nickade och med en vink över axeln, som jag innerligt hopades inte såg lika töntig ut som det hade känts, fortsatte jag mot Stora Salen.