Mörkrets tid!

"Underbart." Säger Saergoth leende, inte för att det är äkta och det märks tydligt. Saergoth räds inte att få göra saker som det här. Om någon någonsin bestämmer sig att de ska försöka lämna honom till myndigheterna så vet han det innan de rns kommit i närheten av en vakt eller liknande. Dessa brukar också möta ett hemskt öde men det finns ingen som kommer minnas dem för sin dumdristighet. Alla de fånar som försökt har åtminstone mött tragiska slut som ingen minns dem för.
"Mannen heter Maximillian Neroh." Säger Saergoth. " Det är svårt att missa honom och jag kan nog tänka mig att han ksn ramla in här närsomhelst i jakt på sällskap." Fortsätter han i e vag ton av att han bara pratar om vädret.

Talitha mötte mannens blick, mannen som hette Demandred och nickade.
"Det må vi verkligen hoppas inte sker. Men om det skulle ske må Gud vaka över er" sa hon med ett leende emot mannen och tittade sedan på den unga skänkflickan.
"Ett glas vatten skulle sitta fint" sa hon med ett artigt leende.
"Vatten?" sa flickan förvånat och Talitha nickade.
"Ja vatten mitt barn" sa hon leende, egentligen var inte Talitha mycket äldre än flickan men att tilltala människor som inte alltid förstod och var yngre än henne, med barn. Flickan såg på Demandred innan hon försvann. Talitha sökte med blicken över rummet, det här var första gången hon befann sig i ett världshus, sedan hon kommit till staden hade hon endast passerat dem.
"Flytta på er!" hördes plötsligt en hög röst skrika. Talitha kände igen rösten, skräddaren.
"Vart är hon? Vart är nunnan?" skrek han och en människa pekade ut henne. Talitha kände hur pulsen började slå, hon försökte lugna ner sig.
"Den horan knivskar mig!" skrek mannen och alla inne på världshuset tystnade. Talitha tittade ner på sina darrande händer. Hon var glad över att hon lämnat kniven på rummet.
"Jag vet inte vad herrn pratar om" sa hon med en låg röst.
"Det är en nunna!" sa en man längre bort.
"Ja, har du inte fått lite väl mycket att dricka nu igen, Philip? En kyrkans kvinna skulle aldrig vilja skada någon!" sa en annan man.
"Jag vet att det var hon! Ni må tror att hon är en oskyldig nunna, men ni skulle sett henne när hon kom till mig! Söndriga kläder och med särade ben!" skrek Philip. Talitha tittade försiktigt upp på mannen med tårarna rinnande ner för kinderna, att tvinga fram tårar var inget problem för henne, hon behövde endast tänka på sina döda systrar.
"Det är sant, jag kom till mannen med trasig kläder, efter att mina systrar blivit brutalt mördade. Mannen här var vänlig att laga klädnaden, jag betalade honom och återvände hit" sa hon med så stadig röst hon kunde. "Vem som knivhugg honom vet jag inte"
"Hon ljuger, hon hade inga pengar, hon ville betala i natura, när jag inte gick med på det, knivhugg hon mig och tog mina pengar" sa skräddaren och sökte människors tyckande i världshuset. Talitha såg sig oroligt omkring, hon visste inte vad som skulle ske, hon ville inte bli slängd i fängelse.

Elvina nickade och försökte ignorera det faktum att hans leende inte var äkta. Men vad kunde man förvänta sig av en person som ville ha död på en annan? Och hon skulle utföra det? Plötsligt var hon inte riktigt säker längre, och det visade hon med att korsa armarna och verka stel och hård.
"Jag vill ha förskottsbetalning." sa hon och såg på halsbandet och nickade sedan.
"Okej, ska växten förtäras?" frågar hon och gissar att detta måste vara en betydande person.

Friden blev inte långvarig och personen som störde den glädje inte Demandred det minsta. Mannen, som tydligen var skräddare, gormade om att en nunna hade knivskurit honom när han inte ville ha betalt i natura; däremot misstänkte Demandred att det var tvärt om. Utan att röra en muskel såg han på hur den otrevliga mannen anklagade kvinnan framför honom och hur hon i sin tur började att gråta. När det såg ut som att Talitha skulle brista reste han sig och sökte ögonkontakt med skräddaren; något den andre mannen inte verkade speciellt förtjust i då han snart vände bort blicken.
"Om herrn ursäktar så uppskattar jag tystnad innan, under och efter mina måltider. I alla fall så gott det går.", Sade Demandred och log ett kallt leende, till skillnad från de andra som hade sagt till skräddaren var inte den unge adelsmannen varm i sin tillsägelse; snarare iskall.
"Horan till nunna där stal pengar från mig och jag tänker inte gå härifrån förrän jag har fått kompensation och rättvisa!", Skrek han ut mot den unge mannen och det var vad som fick bägaren att rinna över. Smidigt och farligt snabbt drog Demandred sitt svärd vilket for genom luften; vad som följde var en kaskad av blod som sprutade ut från sidan av mannens huvud. Skräddaren föll genast ned på marken med ett vrål, ena handen var tryckt mot den vänstra sidan av hans huvud där blod ymnigt strömmade ut ur det hål i huvudet han nyss hade införskaffat sig. Demandred tog upp örat och pratade till det.
"Kan herrn vara så vänlig att lämna oss ifred.", Medan han pratade med det avhuggna örat tittade folk på honom med skrämda ansiktsuttryck, roat slängde han örat till en av hundarna framför brasan som snabbt glufsade i sig det som om det vore en riktig munsbit.
"Det här borde kompensera era utgifter för kvinnan; om det var pengar ni ville ha betalt i det vill säga.", Sade han och slängde ned tre guldmynt på marken, guld som skräddaren snabbt grep efter med handen som inte försökte stoppa blodsflödet. Demandred sparkade till ett av myntet så att mannen fick krypa efter det i värdshusets smuts. När allt var över satte sig Demandred på sin stol, utan en min och ropade efter sin mat; mannen hade försvunnit igen, snyftande och i plågor.
"Så, vad var vi?", Frågade Demandred vänd mot Talitha och återigen med ett stort leende på läpparna; ett vänligt leende och om folket hade undvikit honom innan så undvek de honom garanterat nu.

Talitha var inte den enda som var förvånad då Demandred ställde sig upp, människor runt henne verkade snarare chockade att den unga mannen valde att försvara henne. Att människor var för fega för att ingripa var något Talitha hade fått erfara de senaste månaden i staden. Människor drog dock efter andan när mannen drog svärdet. Talitha la händerna för ögonen för att slippa se vad mannen skulle göra med skräddaren, men trotts det såg hon mellan fingrarna, det var som om hon inte kunde slita sig, hon var nyfiken, hon ville veta vad som skulle ske. Hon hörde några av kvinnorna skrika till, själv försökte Talitha dölja ett leende, tårarna hade slutat rinna och hon kände en märklig tillfredsställelse i kroppen, mannen fick endast vad han förtjänade. Det som förvånade henne var dock att Demandred valde att hjälpa henne, de kände knappast varandra. Talitha tittade på honom när han slängde pengar åt skräddaren, kanske var det här den man som skulle kunna hjälpa henne att få sin hämnd. Talitha sköt tanken åt sidan, att be någon annan människa bruka ett svärd för hennes skull, var inte endast idiotiskt utan även skamligt. Talitha tittade på Demandred som åter satt ner.
"Tack" sa Talitha skakat, hon försökte glömma tillfredsställelsen hon precis känt. "Jag skall be för eran själ, det ni gjorde var något ingen skulle behöva göra. Jag skall be för att Gud skall förlåta er då ni hjälpte mig, att hjälpa sina medmänniskor är trotts allt vår plikt" sa hon och log svagt emot mannen. Hon försökte fortfarande få ner pulsen till det normala, något som var svårt.

När Talitha erbjöd att hon skulle be för hans själ kände han en stöt i magen då faktumet att han hade sålt sin för en tid sedan kvarstod. Men utan att visa henne att kommentaren hon lagt inte störde honom gav han bara en handgest som att hans hjälp inte var något att tacka för.
"Inga problem, kära du men spara dina böner till någon annan; någon som behöver dem bättre. Även om jag är glad över ditt erbjudande.", Sade han och log mot kvinnan. Hon verkade inte speciellt lugn och han tackade gudarna när skänkflickan återvände med hans måltid och nunnans vatten. Demandred tackade henne och började äta med ett litet leende, han var hungrig och man sade att hungern var den bästa kryddan. Medan han började på sin måltid med en försiktighet som anstod en adelsman vände han sig till kvinnan.
"Var hade du tänkt att göra sedan? Jag kan finansiera några fler nätter på det här värdshuset men sedan är det nog tyvärr slut med det. Jag måste dra vidare.", Sade han och log mot nunnan. Det var tungt att behöva förklara att han inte kunde hjälpa henne för evigt men det var nödvändigt att förklara, nödvändigt och sant.

Talitha tittade frågande på mannen.
"Alla behöver vi böner, somliga mer än andra det medger jag, men jag har böner även för dem. Att andra behöver böner mer än du betyder inte att du skall behöva vara utan" sa hon med ett leende. Hon tog artigt emot vattnet som flickan kom tillbaka med och när mannen framför henne började äta knäppte hon sina händer och slöt sina ögon.
Herre du som är i himmelen, fader till allt liv på jorden och den allsmäktige, vaka över denna man. Låt han vandra säkert på din jord, skydda honom från ondo och vägled honom emot ljuset. Må han leva ett långt och obekymrat liv. Ty denne man är en av de få goda män som hjälpt mig sedan jag anlänt till staden. För att du sänt honom tackar jag dig. Må din goda ande skydda honom för evigt.
"Amen" sa Talitha lågt och öppnade åter ögonen. Hon log svagt emot Demandred.
"Onej herrn, jag kan inte leva på era pengar längre än en natt, det passar sig inte att ni skall behöva betala för mig" sa hon ursäktande och tog en klunk av vattnet. "Att ni måste fortsätta er resa är inget som ni behöver ursäkta er för, jag är själv på resande fot och att stanna kvar på en plats lär inte ta mig närmare resans mål" sa hon leende.

När kvinnan insisterade på att be för honom ryckte han bara på axlarna, det kändes lite obekant att någon skulle be för honom och inte minst sagt obehagligt i och med hans nuvarande tillstånd. Själlös. Medan han åt märkte han hur kvinnan knäppte händerna och efter en kort stund avslutade hon med ett "amen". Demandred nickade mot henne med ett leende för att försöka visa någon form av tacksamhet även om den inte var helt ärligt menad. Däremot kom han snart på andra tankar när kvinnan insisterade på att han inte skulle betala för henne mer och att hon ändå inte skulle stanna i staden länge till.
"Om damen inte hade tänkt att stanna så skulle hon kunna få färdas med mig till det att vi går skilda vägar. Min närvaro innebär fri lejd och beskydd; något du kan vara i behov av.", Sade Demandred och nickade ögnade kvinnan framför honom. Det skulle glädja honom att få sällskap på hans långa resa även om det skulle innebära att behöva resa med någon som förmodligen skulle hata honom för den han var ifall hon visste.
"Om du vill då. Såklart.", Sade han igen och log ett vänligt leende mot henne innan han tog ännu en tugga av köttet som han sköljde ned med hjälp av det kryddade vin han hade fått serverat till maten. Nivån inne på värdshusvärdet hade sänkts betydligt efter hans utspel med svärdet och nu verkade inte någon längre speciellt sugen på att dricka, spela eller skratta. Däremot såg hunden, vilken hade fått örat kastat till sig, väldigt nöjd ut och det gladde honom.

Talitha märkte att hans leende var ett äkta, det nådde aldrig ögonen. Hon funderade på om mannen hade en anledning att inte vilja söka frid hos Gud? Men det var inte hennes ensak, mannen framför henne hade varit vänlig emot henne, att stoppa näsan i blöt var inget som hon gjorde, varje människa hade rätt till sina hemligheter. Talitha ställde ner glaset och såg på mannen.
"Med all respekt herrn, ni känner mig inte. Ni vet inte åt vilket håll jag skall färdas eller varför. Trotts detta är ni villig att färdas med mig?" sa hon undrande. Människorna runt dem på världshuset var knappt hörbara, hon sökte med blicken över dem för att se om någon av dem verkade intresserad av deras samtal, lite för intresserad, men hon märkte ingen. Den stora främlingen och den unga flickan stod fortfarande kvar, hon undrade vad de två planerade.
"Men det är sant som herrn säger, jag är i behöv av skydd, att bruka vapen ligger inte för mig" sa hon för t återgå till samtalet, hon log emot mannen. "Om ni är villig att färdas med mig, tar jag tacksamt emot resesällskapet"

Elvina såg på mannen framför sig var detta värt pengar? Hon kunde få pengar på annat vis utan att döda. Hon var ingen mörderska och mannen hade personligen inte gjort henne förnär. Allt spektakel med nunnan, mannen och skräddaren hade fått henne att tänka i andra banor.
"Glöm det jag tänker inte utföra ditt dråp, men jag lovar att inte avslöja något." säger hon och backar nu bort från mannen med ansiktet blekt av rädsla. En man som ville döda andra skulle säkert inte tveka att råka sätta en dolk i en värdelös stölderskas kropp. En som stal inte hade hem eller jobb och levde på att sälja sin kropp. Vem brydde sig om hon blev skadad. Hon backade och kom nära nunnan någon hon fruktade mer, eller mest den gud hon tjänade.