Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Vakten såklart.
- Man får inte sova här! Fräser han.
- Jaha! Suckar jag och sover snart igen. Denna gång vaknar jag av en smärta över magen. Så fort jag ser vaktens kniv drar jag ut den och somnar om. Tur att såret inte vart djupt i alla fall!

"KNIVHUGGEN?!" tjuter jag. "Vad är det ni talar om?! Visst, det är ett fängelse, men ingen jäkla tortyrkammare! Ge honom det han behöver och avskeda din kollega!" tjuter jag. Jag var på väg mot middagen, men självklart kommer en av vakterna fram och meddelar att en av mina män har knivhuggit Long. Varför händer detta mig?!
Vakten nickar och skyndar iväg. Det verkar som om många kommer mista sitt jobb denna vecka.
"Vi måste kolla till fängelsehålorna fler gånger..." mumlar jag till Samantha, som är min kammarjungfru även om alla verkar ha glömt bort det.
"Ja, ers höghet", säger jag. Jag ler mot henne.
"Vill du äta med mig?" undrar jag. Hon ser förvånat på mig.
"Ursäkta mig, ers höghet?"
"Vill du göra mig sällskap under middagen?"
"Det skulle inte vara passande, min prinsessa", säger hon lågt.
"Jaha, och jag avskedade just en vakt för att ha behandlat en fånge illa! Snälla, tala inte om för mig vad som är passande eller inte", ler jag.
Hon ler tillbaka. "Det skulle vara en ära, prinsessan. Ska jag meddela lord Lukas om att middagen är serverad?"
"Nej, han vet tiderna själv. Ifall han har somnat är det hans fel", säger jag och himlar med ögonen. Samantha ler svagt.
"Du borde le oftare", uppmanar jag henne. Hon är inte särskilt många år ålder än mig. Kanske fem eller sju, inte mer än så. Men, hon ler så sällan, vilket får mig att känna som en hemsk person, som om det är jag som tvingar henne att hålla inne med sina meddelanden.

Jag vaknar av ett riktigt ståhej i min cell. De bandagerar mig, tänker jag.
- Tack så mycket! Och be prinsessan skicka en bit korv och gärna lite vatten! Hostar jag glatt åt vakterna. De nickar tveksamt. Jag fattar - de vet inte om de ska säga eller inte säga det till prinsessan. Alltför många har blivit avskedade sedan jag kom hit. Synd för dem, tänker jag bara. Jag är hedersgäst, för mig är det nödvändigt att sparka tjänstemän! Och med den tanken inristad i hjärnan somnar jag åter.

"Korv? Ge honom gammalt bröd så får vi se hur det blir med kaxigheterna", säger jag och fnyser.
"... Prinsessan?"
"Ja?"
"Och, mitt jobb, hur blir det med det?"
"Va?" frågar jag förvånat.
"Får jag jobba kvar?" undrar mannen framför mig, som jag otroligt nog kan namnet på, han heter William.
"Självklart får du det! Eller har du gjort något idiotiskt som jag borde känna till, William?" skrattar jag. "Nej, dig, hade jag inte tänkt avskeda på ett bra tag... Du kanske borde hålla ögonen uppe för en befordran istället? För, det var väl kaptenen jag sparkade?" ler jag bistert.
Han blinkar chockat och ler sedan glatt. "Okej. Så bröd var det, ers höghet?"
"Nej, jag ångrar mig. Soppa, ge honom soppa", ler jag. Han nickar och går sedan iväg, rak i ryggen.
"Du är djävulsk", skrattar någon.
"Det där var inte schysst!" utbrister jag medan Samantha fräser ett hårt "Lord Lukas!" mot honom.
"Vadå? Det är väl sanningen? Du valde bort brödet för att det skulle hålla honom mätt i några timmar medan soppa inte mättar så mycket", ler han och slår sig ner bredvid mig för ovanlighetens skull.
Jag ler endast och räcker fram vinglaset så att vi skålar.
Han ler också.
"Men, Samantha! Har du inte tagit något att dricka?! Sarah, vad är det du gör? Försöker du döda henne genom tristess?" undrar Lukas med låtsas häpnad.
"Fortsätt retas du", muttrar jag.

Vakten kommer med soppa och ett nöjt leende.
- Mm, soppa, ännu bättre! Säger jag som nyss vaknat. Jag sätter mig så gott det går på det hårda stenen och tar emot soppskålen med ett artigt tack. Så äter jag soppan direkt ställer undan skålen och ställer mig upp.
- Vad ska jag börja med? Mumlar jag och kommer på något. Jag slänger mig mot marken och börjar göra armhävningar. Efter ett par känner jag mig riktigt mänsklig.

"Armhävningar?" ekar jag. Vakten nickar. Det är inte William denna gång. "Okej, okej. Meddela mig inte om det inte är något vettigt, i alla fall inte under middagen! Låt mig äta för guds skull!" säger jag irriterat. Inte ens vinet får mig på bra humör.

Jag sätter mig vid gallret för att få så mycket ljus i mina ögon som möjligt. Det är inte mycket men det är skönt. Sedan blundar jag och det är ännu skönare. Långsamt och tyst tar jag vid en melodi mor lärt mig. Inte för att vara skrytsam, men jag sjunger väldigt bra.

Samantha skrattade, faktiskt! Hon skrattade när jag och Lukas smått bråkade om vilken stridsteknik som skulle passa i vilken strid, och med vilket vapen. Och det fick henne otroligt nog att skratta. Det får mig att känna mig nöjd, som om det var ett litet barn jag gjorde glad, eller dylik.
Men, Samantha har alltid varit så tyst att det känns otroligt att hon skrattade. Och hon fortsätter.
"Nej! Om jag skulle attackera mot ditt ansikte med ena handen och en sekund senare mot magen så skulle du inte hinna reagera!" säger jag.
"Men, om jag hade en sköld så skulle det inte vara några problem!" svarar han. Okej, taktik och taktik, det har smått spårat ut.
"Men om du har en fördömd sköld så använder jag mig av ett armborst fattar du väl!"
"Men, jag har en satans sköld! Du kommer missa i sådana fall! Vad ska du då göra? Döda mig med din skönhet?" undrar han.
"Åh, Lord Lukas, var det en komplimang?" undrar jag retsamt.
"Det kanske det var", flinar han tillbaka. Alla vid bordet skrattar.
"Vart tusan kom de ifrån?" väser jag lågt mot Lukas.
"... Jag har ingen aning. Är inte det där hertiginnan av det där... slottet på någon kulle?" undrar han förvånat.
"Tror du att jag minns det? Jag minns knappt vart min rum ligger ibland!" säger jag och ser på honom och sedan på Samantha. Jag hade för en sekund trott att det endast var vi tre vid det gigantiska bordet, men tydligen inte. Vi är ungefär fyrtio personer runt bordet.

Med sången tar även en del av energin i min kropp slut och sakta men säkert slumrar jag. Jag vaknar med ett ryck någon timme senare. Är det natt? Dag? Både och? Jag vet inte...fan....med en suck ställer jag mig upp.
- Hallå, vakten! Säger jag. En vakt kommer fram till mig.
- Vad? Fnyser hon hånfullt. Jag ler.
- Kan du ber prinsessan komma hit?
Valten spottar i mitt ansikte. Jag spottar tillbaka. Vakten blir arg. Hon sticker in hände mellan gallret och ger mig en örfil jag suckar besviket och sätter mig ner igen.

[Vet du... nu har jag stirrat på texten i någon minut och insett hur långt det är... Du behöver verkligen inte läsa det xD Om du inte vill ]

Middagen lider mot sitt slut och jag suckar, mätt och belåten. Samantha reser sig från sin plats och verkar nästan lysa. Hon ställer sig upp med ett leende.
"Tack för middagen, ers höghet", niger hon.
"Glädjen är på min sida", ler jag. "Skulle du ville göra oss sällskap imorgon också? Eller till frukosten? Inte för att jag är på mitt bästa humör då, men men", ler jag stort.
"Hon är en riktig plåga på morgonen, tro mig, jag vet", säger Lukas och tar en klunk av vad som måste vara hans femte glas med vin. Jag måste verkligen fråga vad han håller på med sedan. Han brukar dricka ett glas, och sedan är det klart. Men, nu är han inne på sitt femte glas.
"Lord Lukas!" säger Samantha upprört. "Det är prinsessan ni talar om!"
"Äsch, låt honom. Det är okej, om det inte vore det så skulle han vara död sedan länge", ler jag lugnande mot henne. Hon ser förvånat på mig.'
"Sarah, är jag inte så gott som död i vilket fall som helst? Jag har begått ett underbart misstag som kungen inte kommer tycka om", säger han och ser på Samantha och mig. Ingen vid bordet verkar höra honom, tack och lov.
"Sarah?" ekar Samantha.
"Samantha, det är okej, det är skönt att höra mitt namn ibland", ler jag. Hon ser förbryllat på mig. "Han är full", viskar jag till henne. En förståelse sprider sig i hennes ansikte.
"Åh..." säger hon.
"Åh? Vad var det hon sade? Berättade hon om vår..." börjar Lukas och då ställer jag mig upp.
"Att jag vinner över dig i våra strider är inget jag skryter med!" fräser jag och räddar mig själv. Han skulle säga något helt annat, han skulle säga kärlek, det vet jag.
Han ser på mig och en liten förskräckelse syns i hans ögon, men inte i ansiktet. Han inser själv sitt misstag. "Din skicklighet är ju redan känd över hela riket", mumlar han. Jag nickar.
"Kom så hjälper jag dig till ditt rum", säger jag.
"Låt mig, ers höghet", säger Samantha. Jag tar tag i Lukas ena arm och hon i den andra. Vi hjälper honom upp och otroligt nog så lyckas alla Lordar, hertiginnor, hertigar, och alla andra ignorera oss. Som jag jämt säger till min far: de är här för maten inte för oss.
"Ers höghet", börja Samantha protestera.
"Jag kan gå själv!" säger Lukas och försöker. Otroligt nog kan han ta tre steg innan han snubblar till.
"Visst, för du snubblar ju för att du trampade på en osynlig katt", muttrar jag och lägger hans arm över mina axlar så att jag hjälper honom.
Lukas börjar skratta. "Katten är inte farligare än dig", skrattar han.
"Du är full. Riktigt full!" fräser jag.
"Prinsessan, låt mig", börjar Samantha.
"Nej, tack. Jag sköter det här själv. Gå till din säng du, jag tar hand om honom", suckar jag.
"Nej, ers höghet, jag kan inte låta..."
"Samantha! Tvinga mig inte att beordra dig!"
"Men..." börjar hon innan hon ger upp och låter mig bära Lukas själv. "Som ers höghet önskar", säger hon.
"Förlåt mig, men jag vill verkligen inte att du ska höra honom nu. Han kommer säga saker som kommer skämma ut mig, och skam är något jag aldrig hanterat bra", säger jag ursäktande.
Hon ler smått och skyndar sedan i väg.
"Är hon borta?" undrar Lukas.
"Ja."
"Det är svårt att inte prata när man är full, märker jag", mumlar han.
"Det menar du inte. Du höll på att få huvudet avhugget, din idiot!" säger jag. Han skrattar till.
"Vi har ett förhållande men som alltid så bråkar vi fortfarande. Man kunde nästan tro att vi skulle bli bättre", säger han halvt drömmande.
"Lukas...? Vad fan pratar du om?"
"Inget. Om vi mjuknade så skulle vi inte vara vi", säger han medan vi fortsätter gå.
"Hade du förväntat dig att vi skulle gosa när ingen såg?" frågar jag förvånat. Han skrattar högt.
"Gud nej. Verkligen inte. Men, det verkar som om folk som har sina mysiga stunder är lyckliga. Lyckliga på riktigt", mumlar han.
"Är du inte lycklig?" frågar jag och försöker hålla smärtan borta från min röst.
"Jag borde inte vara det. Jag har förlorat min far och min bror i en båtolycka och min mor dog när hon födde mig. Jag borde inte vara lycklig..." säger han lågt. Jag stannar nästan upp av chock. Men jag lyckas fortsätta framåt med honom. Han har aldrig berättat vad som har hänt med sin familj. Jag har frågat varför alla kallar honom "lord" då han inte borde vara äldst i sin familj, men han har alltid svarat med ett mystiskt leende och "det skulle du allt bra vilja veta", och inte sagt något om det. Nu... Nu vet jag, och jag önskar att jag inte visste.
"Men... du är lycklig?" frågar jag och försöker att inte låta choken höras.
"Ja. Med dig. Med dig kommer jag alltid vara lycklig", ler han. Jag rodnar lätt och stannar upp vid hans dörr.
"Framme", säger jag.
"Du kan inte förvänta dig att jag ska lyckas ta mig in själv, eller?"
"Prata kan du ju!" säger jag.
"Ja, men bara för att du lyser upp världen", flinar han.
"Lukas, dina komplimanger... du är full som fan", säger jag och letar efter en rumsnyckel, vilket innebär att jag måste ta på honom. Jag funderar på att slå till honom så att han vaknar upp, men han skulle förmodligen endast svimma.
"Ja, jo, jag märker det", säger han, "speciellt med tanke på vad jag kommer säga dig snart."
"Här!" strålar jag när jag hittar nyckeln. "Va, vad sade du?"
Lukas skrattar till svar medan jag låser upp dörren.
"Jag älskar dig, Sarah, det vet du va?" säger han och kliver in. Jag stelnar till. Jag ska precis svara när han faller.
"Jag släppte dig för en sekund! En sekund!" utbrister jag och fångar honom. "Hallå! Kan du... Va? Vänta nu ett tag... VAKNA DIN IDIOT!" tjuter jag och försöker få honom att vakna. Han lyckades somna på en sekund! Hur lyckas man?
"Jag... Fan också!" svär jag, låser dörren bakom oss, drar ut nyckeln och drar honom bort mot sängen. Jag kastar nästan honom på sängen. Med en suck så bäddar jag även ner honom.
"Så där", mumlar jag och ser på honom. Mitt hjärta värker nästan. Det värker av en känsla jag aldrig tidigare har känt. Kärlek... "Jag älskar dig också..." viskar jag till honom, trots att han inte hör mig.
Jag ska precis gå när han griper tag i min handled. "Lämna mig inte, snälla", ber han mig.
"Jag... Jag måste sova", mumlar jag.
"Sov med mig. Du somnade mot mitt bröst i ditt kontor, kommer du ihåg? Denna gång blir det bekvämare", sluddrar han.
"Jag... Åh, vad tusan, jag har ett alldeles för rent och stort hjärta", muttrar jag och lägger mig ner bredvid honom. Hur jag ska lyckas somna i klänning är en riktigt bra fråga som jag inte ska besvära honom med.
"Se, skönt, eller hur?" frågar han och kramar om mig.
"Lukas?"
Inget svar. "Jävla fullis", muttrar jag men ler för mig själv. Han har rätt, det är skönt att ligga med ryggen mot honom och ha hans arm om mig.


[OKEJ, NU ÄR DETTA ONÖDIGA INLÄGG KLART! Men, man fick reda på varför Lukas är lord x) Ja, jo, under detta onödiga och romanlånga inlägget så kom jag även på hur jag ska få ut Long ur fängelset ifall du nu inte vill vara kvar där x) )

Edit: Åh... J*vla h*lvete! Hur tusan lyckades jag göra det så långt?! O_o Like... Wut? O.o hur lyckas man? Jag ber om ursäkt... Jag gjorde andra saker medan jag skrev också... så jag antar att jag aldrig egentligen tänkte på hur långt det skulle bli...