rollspel mellan Hedwig96 & Sofia-Potter (privat)

Jag satt tyst en stund. Visste inte vad jag skulle göra.
"det gör inget" svarade jag bara. "och jag är ledsen för din skull"
Plötsligt kändes det som om vi känt varandra länge, var goda vänner och inte att par främlingar som knappt hade setts förut.
"Vi fick tvillingar, de är för tidigt födda och kan inte andas själv, så vi kommer nog att hamna stanna på sjukhuset en tid också" sa jag sakta eller "mamma iallafall."
Innan Mackenzie han svara kom hennes pappa och syster ut ur rummet.
"Jag och Irmelie går och hälsa på lillebror nu Zie, följer du med"

" Nej!" fräste jag och blängde på pappa, han rös och gick.
" Det är den där ungens fel att mamma dör!" sa jag.
Jag började att gråta igen, jag reste mig och omfattade pojken, jag kramade om honom hårt och lutade mitt huvud mot hans axel, jag brydde mig inte om något nu.

Jag klappade henne tafatt på ryggen medan hon grät mot min axel.
Jag hade tröstat mina systrar ett antal gånger när de hade slagit sig, men det var lite annat med en flicka i ungefär samma ålder som mig själv vars mamma kanske skulle dö.
Jag ville säga åt henne att det nog inte var bebins fel, men jag sa ingenting eftersom jag tyckte att det inte var riktigt rätt tillfälle för det.

Tillslut backade jag lite och torkade mina tårar med min tröjarm. Jag suckade och tittar på honom.
" Förlåt " sa jag lätt

"du har inget att be om förlåtelse för" svarade jag med ett litet snett leende.
"Jag heter Rafael förresten, för det visste du väl inte"
Mormor kom ut, hon höll Liv och Lova i varsin hand.
"Rafael, jag åker hem nu och lägger Lova och Liv. Blir du här en stund till tills pappa åker?"
jag nickar mot henne och de tre går iväg.
"Gonatt Affe" säger Liv och kommer fram ger mig en kram.
"gonatt Liv" svarar jag. Lova springer också till mig och kramar om mig.
"God natt, kom hem snart"
"Gonatt Lova jo jag kommer nog snart! sov gott"
Sedan går de ut och försvinner bort i mörkret.

Pappa kom med Irmelie i famnen, hon sov.
" Zie, vi åker hem nu, Irmelie måste sova " sa han.
" Jag stannar " sa jag bestämt.
" Men hur ska du komma hem " sa pappa.
" Hem!? Det är inget hem utan mamma!" röt jag.
Pappa suckade och visste inte vad han skulle göra.

Jag kände mig lite obekväm att bara sitta där, så jag steg upp och gick in till mamma för att se hur det var med henne.
Mamma och mormor satte och pratade och drack en varsin kopp te.
"Hej, älskling" sa mamma när jag kom in.
"Hej, hur är det med dej"
"Det är jättebra, själv då?"
"jag mår bra" svarade jag. "hur länge ska vi vara här på sjukhuset?"
Mormor såg på klockan "jo, vi ska åka snart"
"Nej, jag menar före mamma och tvillingarna kommer hem"
"det vet vi inte riktigt ännu, men det kan ta några veckor" svarade mamma " men jag får nog lämna sängen om några dagar, så då kan jag följa med ut till stan en stund medan barnmorskorna tar hand om tvillingarna"
"ska de bli här ensamma" frågade jag med en undrande min.
"bara några timmar under dagen, men jag kommer nog att sova här"
Jag nickade tyst.
"Jaha, vi ska börja fara hemåt då" utbrast mormor och steg upp.

Jag gav pappa en obekväm blick och gick in till mamma, jag satte mig ner på en stol bredvid henne och la hennes hand i min, jag kramade om den och lutade mig över henne.
" Vakna mamma " viskade jag.
Mamma rörde inte en fena, hon låg bara där.
Jag satte mig rakt igen och suckade, plötsligt öppnades dörren och pappa gick in och gick fram till mig.
" Gumman, Irmelie väntar i bilen, kom nu " sa han.
Jag skakade på huvudet och torkade några tårar.
" Mackenzie, kom nu, vi hälsar på imorgon " sa han.
Pappa bar upp mig och gick, innan vi lämnade rummet så tittade jag pojken i ögonen, sen stängdes dörren och våran ögonkontakt bröts.

Hej hej!

Jag flyttade bara er tråd till rollspelsforumet istället, så ni är medvetna om vad som hände.
Ha en fortsatt trevlig vecka! ^^

Mormor körde först hem mig. Det var helt tyst i huset. Jag smög upp till mitt rum och lade mig på sängen. Vad konstigt att ha tvillingar i huset. Eller ja de var ju inte hemma än men det kändes ändå overkligt. Vi var 7 personer i familjen nu. Sju, alldeles nyss var vi ju fem. Klockan var halv elva när jag gick för att borsta tänderna, då satt pappa i soffan och såg på film. När jag hade borstat tänderna satte jag mig bredvid honom. Han klappade lätt på mitt ben.
"Är allt bra med dej" frågade han med blicken halvt riktat mot TV:n.
"Ja"
"så hur känns det att bli storebror igen" frågade han och vände sig helt mot mig.
"overkligt" svarade jag "men kul"