PRS med Emmaaaaaa

William betraktade ilsket Skyler när hon tog av sig munkjackan, och blev ännu mer frustrerad när det faktiskt visade sig att hon inte hade något i den. Men något på hennes handleder fångade Williams uppmärksamhet. Efter att Skyler hade både satt på sig munkjackan och satt sig ner igen, så gick han fram till henne och tog tag i hennes handled. Han höll fast den med ena handen och drog försiktigt upp ärmen, för att se ärr på hennes handled. Han blev förvånad, och på ett sätt, besviken.
"Glöm chanserna om mig om du skär dig. Jag och mitt ego förstår oss inte på personer som inte uppskattar sig själva" sa han tyst och vände bort blicken. Det var inte alls vad han hade tänkt säga, som så mycket annat han sagt den här dagen.

Skyler kom inte på något att svara. Istället drog hon till sig sin handled och drog ner hennes tröjärm igen. Inte som om William någonsin skulle förstå, han har ett perfekt liv.
Hon ställde sig sakta upp utan att möta Williams blick.
"Förlåt." Sa hon, utan att veta varför. "Och bara så du vet vill jag ändå inte ha en "chans" med dig. Jag fattar inte ens varför någon skulle vilja det, men det är klart. Vissa gör ju allt för sitt rykte." Och med det vände hon sig om - fortfarande utan att möta Williams blick - och började gå. Hon ville bara ut ur skogen, ifrån William. Hon var inte helt säker, men hon tror att hon skämdes. William hade rätt på ett sätt, Skyler var självisk som bara tänkte på sig själv och därför skar sig. Men det var inte lätt att sluta, det var bara det att ingen förstod det. Plus att med hans ego skulle han nog aldrig förstå hur det var att hata sig själv.

"Vissa gör ju allt för sitt rykte" det som kanske var menat som en gliring fick William att höja på ena ögonbrynet igen, och svara med en lika bitsk kommentar. I alla fall inuti huvudet.
Vissa har ju i alla fall rykten, tänkte han. Men istället för att säga det svarade han på det andra som Skyler hade "sagt".
"Det enda jag hatar mig själv för är att jag kysste dig. Men yolo liksom. Förresten, om allting nu är så privat, varför pratar du då högt med dig själv om det inför mig?!" sa han och slog ut med händerna. Sedan drog han handen genom håret och suckade.
"Jag förstår mig inte på tjejer" mumlade han för sig själv.

"För sista gången; det gör jag inte! Det är du som typ är synsk och kan fixa sår och skador." hon saktade ner hennes fart när hon fick en idé, och vände sig sedan om så hon mötte Williams blick.
Det här kommer säkert inte funka men whatever. Så. Om jag verkligen pratar med mig själv, hur kan jag då inte ens röra på munnen? Och om det här inte funkar har jag gjort bort mig jäkligt mycket men jag kan inte ens bry mig mindre.
Och med det vände hon sig om igen och började gå.

Det här kommer säkert inte funka men whatever. Så. Om jag verkligen pratar med mig själv, hur kan jag då inte ens röra på munnen? Och om det här inte fungerar har jag gjort bord mig jäkligt mycket men jag kan inte ens bry mig midre. William tittade på Skyler och mycket riktigt, hon rörde inte på munnen det minsta. Till en början gissade William på att hon buktalade, men insåg sedan att för att kunna buktala var man tvungen att ha munnen åtminstone lite öppen, vilket Skylers inte var. Vad fan är det som händer? undrade William för sig själv samtidigt som han tittade efter Skyler som försvann längre bort för varje sekund, tack vare att hon nu kunde gå normalt. I sista sekund bestämde han sig för att göra en sista grej innan han lät henne försvinna helt. Han letade igenom sina fickor och fann en näsduk och en kolkrita. Han krafsade snabbt ner något och satte sedan fast det i Lights halsband. Hunden rusade iväg som en blixt. På lappen stod det:
21st Avenue, våning 25. Ha på dig exklusiva kläder eller så kommer du inte ens in i byggnaden. Om det är något finns jag på 657309984. -Will

Skyler saktade ner när hon hörde att någon kom närmare, och helt plötsligt stod Williams ljusa hund bredvid henne. Om skyler kom ihåg rätt hade han kallat henne Light. Hon märkte nästan direkt att Light hade en lapp påsatt på halsbandet. Hon tog av det och läste det som stod.
21st Avenue, våning 25. Ha på dig exklusiva kläder eller så kommer du inte ens in i byggnaden. Om det är något finns jag på 657309984. -Will Skylar tittade bakåt mot Williams håll och mötte hans blick i någon sekund innan hon vände sig om och lade ner lappen i hennes ficka. Light sprang tillbaks till William samtidigt som Skyler började gå i riktning mot hennes hus, eftersom hon nu kände igen sig.

William följde Light med blicken, och när hunden nådde fram till Skyler tittade han på henne. Skyler tittade på honom samtidigt som hon lade ner lappen i fickan, och William kunde inte låta bli att le innan han skakade på huvudet och började gå tillbaka även han. Hans kläder var oerhört skitiga och likaså var hundarna. Det dröjde inte speciellt länge innan William såg höghusen framför sig, och han blev aningen lättad när han såg att det var mörkt i hela vindsvåningen. Nåja... Åtminstone så gott som mörkt. Vilket antingen betydde att ingen var hemma, eller att alla hade gått och lagt sig. Under tiden i skogen hade William helt tappat tidsuppfattningen, men han gissade på att det var ganska sent.

När Skyler kom hem var hennes mamma fortfarande inte hemma. Det första hon gjorde var att titta på deras klocka som hängde i deras lilla hall; klockan var lite över elva.
När hon kom in i vardagsrummet stod tv:n fortfarande på och Matt och Elijah sov i soffan medan Damian satt på soffkanten och strök Elijahs hår. Men när han såg Skyler nästan flög han upp på golvet och gick fram till henne.
"Vad i helvete har du varit?!" Frågade han med både en arg och orolig ton.
"Damian-"
"Vet du hur jäkla orolig jag blev när jag kom hem från Simon och du inte var här? Elijah och Matt sa bara att du hade gått ut. Du gick ut till skogen igen eller hur? Tänk om det fanns någon jäkla pedofil ute i skogen? Eller om -"
"DAMIAN!" Han slutade tvärt prata när Skyler skrek. "Snälla, jag behövde bara lite tid att tänka, okej? Jag lever, jag är här nu, så bara lugna ner dig om du inte vill väcka Matt eller Elijah." Damian sa ingenting mer, utan bara gick tillbaks till soffan. Skyler gick direkt in till sitt ganska lilla rum och lade sig på sängen när hon kom på lappen som låg i hennes ficka. Hon tog upp den och granskade Williams slarviga handstil igen, när det slog henne; Hon hade inget mer än jeans och t-shirts att ha på sig och hade ingen mobil, vilket egentligen minimerade chanserna att någonsin ens prata med William igen. Men aja, det var inte som att hon brydde sig ändå, eller?

Inne i entrén till den massiva byggnaden fick William flera konstiga blickar på sig, sina smutsiga kläder, och lortiga hundar, mest från äldre kvinnor. En av de fyra kvinnorna i receptionen kände dock igen honom och frågade vad som hade hänt honom, om han hade blivit överfallen och ville polisanmäla händelsen. William försäkrade henne om att inget sådant hade hänt, utan han hade bara varit ute i skogen med hundarna, det hade blivit oväder och han hade hjälpt en "vän" i nöd. Kvinnan rynkade lätt på ögonbrynen men nickade och gav William en extra hissnyckel, vilket han förstås hade glömt när han gav sig ut på promenaden. I väntan på en av hissarna kastade William en blick på klockan som hängde ovanför receptionen. Den visade på kvart över elva, och han suckade svagt. Hans föräldrar var säkerligen hemma nu, säkert alldeles utom sig då han inte hade meddelat dem om vart han var, även om det var hans mamma som sagt åt honom att gå ut. Eller, egentligen var det hushållerskan, men praktiskt taget var det mammans fel. Annars hade inget av det här hänt, han skulle inte ha några mysko krafter och han skulle aldrig ha kysst Skyler. Väl uppe i lägenheten väntade fyra personer med utskällningar.
"Hur tänkte du?" "Du kunde väl ha sagt till-" "Du är så jäkla dum, Will!" "Tyst med dig, Emily" "Me-" "Du skulle ju bara ta en kort promenad!" och så vidare. Han tog av sig skorna, trängde sig igenom den lilla ringen som omgav honom och gick in på sitt rum.
"William Smith! Du ska ha klart för dig, att om jag ser en enda tjej som inte tillhör familjen komma in genom ytterdörren på två månader, då kan du glömma den där nyårsfesten!" hördes hans pappas röst samtidigt som William smällde igen dörren till sitt rum. Det gjorde inget, han hade redan tänkt ut en plan.

Nästa dag hade Skyler nästan glömt att det var måndag. Det var inte förnst Joshua hade väckt henne och Damian en kvart innan de skulle gå som hon kom på det.
"Och du kunde inte ha väckt oss lite tidigare?" frågade Damian Joshua frustrerat medan han letade rätt på en t-shirt i garderoben Skyler och han delade på. Ja, det mesta Skyler egentligen hade på sig var Joshuas gamla kläder. Ibland även Damians, efersom även om de var tvillingar var han var längre än Skylar, så hon kunde lätt ärva hans kläder.
När Skyler tillslut satt på sig ett par mörkblåa jeans, en grön t-shirt, hennes begagnade, slitna, vita converse och hennes gråa munkjacka (som fortfarande var fuktig och lerig lite här och där sedan händelsarna i skogen) så sa de snabbt hejdå till deras bröder och började gå mot skolan.
"Varför kan vi inte gå i första eller tredje klass som Elijah eller Matt? De börjar ju först om ungefär en timme." suckade Skylar när skolan bara var några meter från deras räckhåll.
"Det skulle vara så mycket lättare, och kanske skulle vi till och med få tid med att äta frukost." instämde Damian när de kommit fram till skolgården, och försvann nästan genast till sina kompisar Simon och Jack.
Han har i varje fall vänner.
skyler skakade snabbt bort tankarna och gick istället mot sin korridor.