PRS (LunaLovegood1)

"Okej...". Ethan lät en aning tveksam till den förklaringen, men samtidigt lugnades han av leendet Joshua hade på läpparna. Han visste inte riktigt varför han reagerade så.
"Blod?" upprepade han, tydligt förskräckt trots att Joshua redan varit snabb med att spärra av det som skämt. Men för Ethan var det ett ganska makabert skämt. Men för tillfället glömde han det igen, rödvin? Han hade aldrig ens druckit vin, knappt öl. Det var inte värt att försöka stjäla, det fann saker man stod sig bättre på.

"Jag ber om ursäkt för Albert" sa Joshua när mannen hade gått därifrån.
"Han har alltid varit en skojare. Till exempel, en gång, sa han att han hade fått Christina med barn... Fast, det var ett dåligt exempel, eftersom det visade sig vara sanning" sa Joshua fundersamt. Han viftade med handen, som om han försökte vifta bort det.
"Nåja, nu pratar vi om någonting annat. Berätta om dig själv, till exempel. Jag är verkligen intresserad, alla detaljer om dig själv och ditt liv" sa han och slog sig ner på en stol intill Ethans.

Ethan stirrade bara efter Albert. Vilket skämt, vem kunde ens tänka ut det? Eller tänka sig att någon skulle skratta åt det?
"Alla detaljer?" ekade han sedan och var tyst en kort stund. "Jag är nog inte så intressant är jag rädd" mumlade han. Men han tänkte besvara det han frågade om. "Min far dog kort efter jag föddes, och min mor lämnade mig på trappan till hennes syster, jag antar att hon inte kunde ta hand om mig längre, eller ville det" började han. Han stannade sedan upp en kort stund, det lät verkligen sorgligt när han sa det så. "Jag levde hos min moster tills hon gick bort, för fem år sedan. Sedan dess har jag varit hemlös och levt på gatan. Jag har tiggt, stulti och gjort allt för att överleva". Han tystade igen, vad skulle han säga mer?

Joshua tänkte efter en stund, som om han letade efter de rätta orden, trots att det inte behövdes. Han visste redan var han skulle svara, eftersom han redan visste om allt som Ethan hade berättat för honom. Det var det typiska med människor, de var så ytliga trots att det var vad de trodde var djupt.
"Åh, det låter inte som om du har haft det speciellt lätt, Ethan." sa han och lade sin ena hand på Ethans.
"Men tro mig, efter ditt besök hos mig kommer allting bara bli bättre."

Ethan såg ner på sin och Joshuas hand. Han hade inte haft det lätt, men han levde ju ännu. Det var alltid något. Och han var ung ännu, han hade tid att försöka skaffa jobb och pengar, få det bra.
"Kommer det?" frågade han en aning tveksamt. Visserligen skulle han nog må bättre än någonsin, men han skulle ut på gatan igen.

Joshua fick en plötslig impuls att berätta allting om sig själv, visa blodförrådet och sedan bara öppna dörren och låta Ethan springa iväg. Inuti huvudet krigade han mot sig själv, det var en helt idiotisk tanke. Vad var det för fel på honom? Inte kunde han släppa ett välplanerat offer, speciellt inte ett offer som Ethan... Där var de konstiga tankarna igen.
"Det kommer det, på ett eller annat sätt. Säg mig, har du någon älskarinna där ute?" slank det ur Joshuas mun.
"Du får ursäkta mig, det var inte min mening att vara intim."

Ethan stirrade uppe på Joshua igen, mötte hans blick. "Nej, det har jag inte" sa han medan blodet rusade till hans kinder. Vem skulle vilja ha en fattig och smutsig pojke till älskare? "Jag ursäktar dig, jag tog inte illa upp" mumlade han sedan. Det var bara en udda fråga. "Ni då herrn?" frågade han plötsligt. "Berätta om er själv om ni vill".

Joshua vek ner blicken. Vem säger att det är något fel på en fattig och smutsig pojke? tänkte han, utan att veta vad som hade flugit i honom.
"Min historia? Åh, den är inte speciellt intressant. Om jag skulle säga att jag föddes för 200 år sedan, blev misshandlad och att det sedan dök upp en vacker kvinna som blev kvinnan i mitt liv ända tills den dagen hon dog så skulle det kanske vara med intressant, men så är det inte. Det är väl snarare så att mina föräldrar dog ganska unga, och att min fars far, som ägde denna herrgård, gav den till mig vid hans bortgång." sa Joshua.

Ethan vek också av med blicken efter en stund och drog undan sin hand lite. "Inte?" sa han sedan. På något sätt lät den historien ahn hittade på trovärdig, Som om det var sant..Men det kunde det såklart inte vara...
"Jag beklagar" sa han sedan på det att hans föräldrar dött unga. Han såg ner i bordet framför honom.

Joshua insåg att han måste verka väldigt känslokall, då han inte sagt så mycket som ett ord om att han beklagade att släktingarna var döda. Han var ju inte direkt mänsklig, så inombords kunds han skylla på det.
"Detsamma. Det där med dina släktingar alltså" sa han tillslut.