Privat roll med okänt tema

"Ska på den årliga festen, annars inget." Konstaterar Hazel och säger faktiskt ingenting till läraren när hon bara tar sig över bordet med en vig rörelse och slår sig ned på den tomma stolen som stod på andra sidan. Längst fram, alltså går det snabbt att ta sig därifrån.
"Luuano sätt dig på stolar som vanligt folk." Suckar lärarinnan och Hazel visar bara tummen upp och ett par skrattar till men avbryter sig när dörren öppnas igen. En ny tjej stiger in i rummet och Hazel hör genast de olika kommentarerna och får även den välkomna reaktionen på att hon bussvisslar uppskattande, det är ett skämt och de flesta förstår det när de börjar skratta. Men det finns såklart en del av klassen som kastar irriterade blickar på henne. Hazel bryr sig inte, hon tycker bara det är skönt att få folk att skratta. Kanske bara att vara sedd är något bra enligt henne.

Levinia skrattar roat, "Vilket välkomnande." och låter blicken gå över klassrummet, på alla och en var.
"Förövrigt har jag hört att skjuta plastkulor är både barnsligt och fel enligt reglerna på de flesta skolor, men ni kanske har era egna?" sa Levinia med höjt ögonbryn och de fnissade tystade genast. Hon log nöjt och satte sig, hon visste hur man skulle föra sig i ett klassrum framför ungdomar av sitt eget slag.
Hon satte sig på en tom stol och med en nickning och ett ursäktande leende såg hon på läraren att hon skulle fortsätta lektionen utan att hon mer skulle störa.

Aaron log roat åt Hazels beteende, men skrattade öppet då den nya flickan fick de flesta att tystna. Han följde henne med blicken då hon satte sig ner, inte långt från honom. Då de flesta tappade intresset för tillfället och återgick till att lyssna på läraren fortsatte han granska henne ur sidoögat.
Visst hade han ett visst rykte bland kvinnorna, men sanningen var att Aaron tyckte om kvinnor. De var vackra och roliga, och fascinerande. Till och med Hazel hade fått stå ut med hans flirt innan de blev bättre vänner.

Lei tog ingen notis till de andra eleverna, hon var för upptagen med att se förvånat på nykomlingen. Hon kunde inte fatta det, ingen hade någonsin gjort något sådant som att vara snäll? Med en pinsam känsla i magen, vilket gjordes synligt genom Leis nu väldigt skära kinder, tittade hon ner i sitt knä.
Men först: en tacksam blick till tjejen som antagligen var modigast av alla på den här jävla skolan.

Hazel flinar, det är ju fint. Tjugo minuter in på första dagen och det tycks redan bli en riktigt intressant dag. Även om Hazel inte kommer vara... där... speciellt mycket. Historia är inte direkt ett ämne hon bryr sig något i. Biologin är något annat. Det är intressant, dessutom lär hon sig exakt vilka delar som skadas om hon landar fel eller vad som blir påverkat när man dricker, röker, drogar, äter för mycket eller för lite... kanske troligen därför hon är så fruktansvärt medveten om att INTE skada sig. Hazel drar upp ett block och en penna och börjar skissa på löjliga saker. Streckgubbar av alla dess slag, träd... hyfsat bra ritade. Japp, allt utom att lyssna på läraren.

Men snart är lektionen slut och Hazel, precis som många andra, tar sig ut ruskigt fort. Hon har inget intresse av att stanna kvar.

Levinia log nöjt busvissling, fått tyst på iriterande människor och fått en kille en väldigt snygg kille att skratta, det var inte dåligt för en första lektion.
Hon satte sig ner kastade en interesserad blick på killen innan hon nickade åt tjejen. Tjejen som såg på henne som om hon var en gudinna av något slag, hon verkade inte ha lätt.
Eftersom det var ett intressant ämne antecknade hon en del men hon kom på att hon kunde det redan så Levinia började kladda i marginalerna. Hennes sidor var fulla med kladd, små, små blommor som omringade franska verb och latinska synonymer, ja allt det hon gått. Hennes stil var vacker och lutande, för hon hade övats i att skriva vackert.
Då lektionen är slut stoppar hon i blocket och pennan i skolväskan och slänger över den på axeln innan hon försvinner ut i korridorerna.

Då professorn åter fortsatte med lektionen, lutade Aaron huvudet mot pulpeten och driftade till sömns på några minuter. Han vaknade först då en kille intill gav honom en klapp på ryggen. Medd ett skratt reste han sig och gick tillsammans med killen ut ur föreläsningssalen, utan någon bild över vad de faktiskt talat om.
Till näst skulle det bli konst, det han faktiskt skulle utexaminera i. Det var konstigt att det hette konsthistoria, det han studerade som huvudämne. Visst hörde det till föreläsningar om olika konstriktningar och dess historia, men det som var allra viktigast var faktiskt det man själv åstadkom.
Aaron kom dock ifatt Hazel i korridoren.
"Vi ses vid lunchen?" frågade han med ett leende.

Vid lektionen slut packade Lei ner sina böcker i väskan och rusade genom korridorerna. Vid vissa tillfällen råkade hon fälla andra, därav alla argas skrik runt om i skolan. Men Lei hade vid detta lag vant sig vid den sortens saker.
Hon kunde ju inte direkt förvänta sig annat; och hon var ju inte direkt oskyldig.

Det var med stor lättnad som Lei kom ut på skoltaket. Det brukade sällan vara någon mer än henne själv där och därför kunde hon lättare koncentrera sig på skolarbete, läxor och att bara lugna ner sig.
Utan vänner fanns inte mycket att göra.
Dock hade Lei den senaste tiden tänkt över huruvida hon skulle söka det lediga jobbet på ett café i närheten. Det fanns blandade känslor: särkilt som Lei var medveten om att minst två andra från college jobbade där redan, och risken var stor att hon skulle bli illa behandlad. Samtidigt kunde hon få in lite slantar att ha kul för...vad kul nu var för något.

Hazel ser sig om eftersom hon fortfarande inte är speciellt säker på om hon faktiskt har biologi nu... eller om hon har någor slumpmässigt ämne. Hon kanske har håltimme? Det var en underbar tanke. Håltimme? Undrar vad som händer om hon säger att hon blandade ihop dagar... även om hon inte ens minns sitt schema. Som hon knappt läst igenom. Wow, hon är en enda röra ibland.
"Jadå, men ska inte du försöka få ihop det med den nya tjejen?" Frågar Hazel nyfiket. Egentligen bryr hon sig inte, det är bara liksom... en ursäkt? Kanske? Aja, attans. Hon kanske borde klättra lite, det är alltid roligt.

Levinia hade dragit sig undan från den värsta folksamlingen och försökte finna rätt på kartan över skolan. Hon skulle Latin enligt vad hon fattade skulle det vara på andra våningen. Men det var verkligen frustrerande, trotts studier utomlands visste hon inte hur man hittade. Det mesta berodde på att hennes föräldrar mer eller mindre hade trumpetat ut att hon var stormrik. Här var hon en i mängden, en från en annan stad och det var det hon ville. Hon gillade inte den särbehandling hennes föräldrars pengar gav henne.