Aia & fashion7

Lei stod kvar och såg efter sällskapet.
- ERA JÄVLA IDIOTER!! JAG HAR EN PIL I RYGGEN!! KOM TILLBAKA OCH SLÅSS, SABLA BASTARDER!!! Vrålade hon ilsket.
- VILKEN DAG ALLTSÅ!! Först står man i mer än fem timmar för att få sin oerhört fula bröllopsklänning fixad, sedan dras man in i roligaste striden på flera år och så bara sticker de!! Och stackars prinsessan som fick ett spjut i sidan!!
Lei visste inte riktigt om hon pratade med Kronprinsen eller någon annan, men hon slutade inte.
- Vart går de ens? Jag borde se efter...men mor kommer döda mig. Hm....Nåja.
Lei gick därefter in i vagnen där den lilla prinsessan låg och blödde något förfärligt. Med bekymrad min såg hon mot Kungen-vad-han-nu-hette.
- Ge mig henne. Jag tar mig snabbare till slottet och hon behöver vård genast! Sa hon och sträckte ut händerna mot kungen.
- Du kan lita på mig! Tillade hon allvarligt. Kungen såg misstänksamt på henne och såg sedan ut ur vagnen.
- Kol!! Följ kronprinsessan och din syster till slottet!! Vrålade han. Lei himlade med ögonen, ingen verkade lite på henne. Men hon kunde i alla fall hjälpa till, påminnde hon sig och tog emot den lilla flickan som hängde slappt. Lei tog sig ut ur vagnen och blåste bort en ljus slinga ur ansiktet. Hon gick rakt fram till kronprinsen, vars namn tydligen var Kol.
- Hjälp mig med henne! Beordrade hon, högt och tydligt.
- Vi måste skynda oss, Kol. Hon förlorar mycket, alldeles för mycket blod.

Svärdet föll i marken fortfarande med färskt blod på dess egg. Kol andades tungt och han kunde känna hur blodet rann nedför hans tinning där det träffat marken några gånger. För ett ögonblick snurrade världen något tills han mindes synen av sin syster. Han började något mödosamt spring emot vagnen då han såg hur den unga kvinnan tog sig in. Utan att riktigt veta vad han skulle tro blickade han in genom öppningen i den fulla vagnen. Det var ingen ide för honom att tränga sig in jämte de andra för att se till hans syster. Hans far hade ändå samma om inte större läkekunskaper än honom själv som inte var särskilt stora men tillräckligt för att kunna rädda liv. Hennes nu bleka ansikte utlyste inte längre den styrka som de alltid gjorde och ögonen var knappt öppna. Han hörde knappt de andras ord förrän det var försent. Hans far skickade över Kols systers slappa kropp till den unga kvinnan och Kol kände hur hela hans kropp spändes.
”Nej”, sade han klart och tydligt men tog emot sin syster i famnen för att lägga henne ner i vagnen igen. ”Ju mer ni rör henne desto mer blod kommer hon att förlora. Även om Ni vet den snabbaste vägen så spelar det ingen roll ifall hon inte får vara stilla och med ett tryckförband på.”
Kols talade snabbt och lågt men en sak var klar, han skulle inte ändra sitt beslut. Utan att invänta på ett svar lyfte han upp sin systers tröja, tillräckligt för att se såret i buken. Han var rädd att hon skadat något inre organ men han hade ingen aning om hur han skulle kunna hjälpa henne med det. Istället grabbade han tag i tyget som hängde för fönsterna och drog till så att de gick av för att sedan pressa det emot såret.
”Ifall Ni vill, får Ni jätte gärna visa oss vägen till närmsta helare annars kan Ni hålla Er ur vägen. Ni ska ha all tack för er hjälp. Det är inget jag kommer att glömma”, sade han utan att kolla på henne utan han såg endast sin syster som förutom skadan i buken hade ett smalt rött sår längst kinden som såg skräckinjagande längst hennes bleka hy. Ett gäng med skämt for igenom hans huvud som han kunde säga henne senare då hon var vid medvetande vilka fick honom att le något.

Lei visste inte varför, men hon började skratta. Hon kunde inte sluta, utan skrattade häftigare och häftigare. Tillslut ar hon tvungen att sätta sig på marken och torka ett par tårar.
- Som ni vill! Flämtade hon mellan skrattsalvorna och torkade sina kinder. Hon reste sig mödosamt upp.
- Jag visar er närmaste vägen, men ni får hålla takten, jag har för vana att inte vänta in folk!! Sa hon och fnittrade till. Hon lämnade systern åt honom och gick fram till Lillen. Han hade inga större skador, bara några rispor här och var.
- Är det lungt? Mumlade hon vänligt och klappade hans varma hals. Killen frustade lika vänligt tillbaka, som för att säga Jajamensan kompis, men vilka är typrna i vagnen?.
- Inget att oroa sig för! Flinade Leioch hoppade upp i salen.
- KOM iGEN NU!! Vrålade hon sedan mot vagnen och tog fart mot slottet, rak i ryggen som en riktig Dark. Hon mä vara värre uppfostrad än sin släkt men hon var fortfarande en av dem och var stolt över det.
Hon lutade sig fram mot Lillen och viskade i hans öra:
- När vi är framme ska jag skicka dig en extra stor hög äpplen!!
Lillen frustade uppskattande och tog fart. Till bådas förvåning stannade hon upp honom.
- Nej Lillen, vi ska åka med dem, inte föra! Sa hon tyst. Aldrig hade hon stannat honom. När de var tillsammans kunde ingen nå upp i deras fart och så var det bara. Men nu, tänkte Lei, nu var det annat. Den lilla prinsessan var ju faktiskt skadad. Så Lei förblev vid Vagnens sida, hela vägen fram till slottet, trotts den gnagande känslan i magen.

Kol hade ingen avsikt att lämna sin syster och även om hans far var kung så skulle han få äran att köra vagnen. För en stund satt de endast där, stilla och stirrade på varandra, mätte varandra med blicken.
”Än är jag inte död”, sade hans far och en kall il kröp sig uppför Koles ryggrad.
Det hela var löjligt, Em låg där nära döden och de bråkade om en sådan småsak men Kol litade inte riktigt på sin far. I nästa stund hörde Kol Rogers bekanta röst utanför.
”Ers Höghet, er kusk verkar ha flytt. Låt mig ta tömmarna.”
Hans röst lät trött, utmattad men trotts det tog det inte lång tid innan vagnen började röra sig och för första gången på mycket länge tillät sig Kol slappna av för ett ögonblick.

Hela vägen pressade han tyget emot såret i Ems buk, tyget som sakta färgades rött tills de hela inte verkade vara någon mening längre. Kol drog av en bit av sin skjorta och band runt såret även om det inte satt särskilt bra.

Varje grop som vagnen for ned i eller sten den for över fick Em att gny till och varje gång så kände Kol törsten efter hämnd. Vilka hade männen varit? Och till den största frågan, vad var det dem ville?

Tillslut kom de fram till det enorma, ökända slottet. Leis mor kom ut springandes och kom fram till Lei.
- Vad tror du att du håller på med din odugling! Skällde hon högt. Lei fnyste lätt och väntade in vagnen. Hon tänkte inte prata med modern. Lei saknade Elias. Han var den enda som brydde sig om henne. Modern försökte inte ens låtsas vara vänlig. Hon sprang ursinnigt fram till vagnen och sparkade till kusken, eller vem som nu styrde vagnen, så att han skrek till av smärta.
- Vad har ni gjort med min dotter?!?! Hon är helt blodig!!! Vrålade hon gällt. Lei flinade lite.
- Mor! Prinsessan behöver vård! Sa hon till sin mor, som började se riktigt förvirrad ut.
- Prinsessan? Sa hon.
- Ja, våra gäster anländer tidigare än väntat! Log Lei menande. Amelia drog efter andan och rättade till sin klänning innan hon med rak hållning gick och öppnade vagnen. Hon såg stel ut då hon hälsade kungen välkommen och ropade på läkare. Det märktes att hon ogillade kungen. Lei ryckte på axlarna och meddelade att hon tänkte ta sig ett bad.
- Ses senare!! Ropade hon efter sig. Hon lämnade Lillen i stallet i förbifarten, sprang sedan upp till sitt rum och hällde upp varmt vatten i sitt badkar.

Kol var väldigt förvånad över Drottningens reaktion och hur hon sparkat på Roger som gjorde honom fruktansvärt arg. Aldrig förr hade han blivit så förödmjukad men samtidigt visste han att det inte var tiden att göra något åt det. Tiden skulle komma då de var en familj även om Kol ville hellre allt annat än just det. De han sett av familjen Dark än så länge var inget han var imponerad över även om dottern, prinsessan, hans framtida brud hade mer eller mindre räddat dem ifrån en säker död.

”Hon fick ett spjut i buken”, förklarade han för helaren som kommit och mött dem.
Kol hade stannat med sin syster då de tog henne till helarens rum. Det luktade konstigt där inne utav olika örter och salvor men Kol gillade det. Em låg fortfarande blek och stilla på det hårda bordet där några vakter lämnat henne åt helaren. Han var en äldre man med långt, grått, stripigt hår som fick honom att se äldre ut än vad han troligtvis var.
”Hon kommer bli bra”, sade Kol mest för att lugna sig själv, ”hon har ett starkt hjärta.”
Helaren sade inget till honom utan pillade endast med någonting borta vid fönstret.
”Du måste gå”, sade han enkelt och Kol gjorde som han sade efter att han kysst sin systers febriga panna.

Utanför dörren väntade Roger. Kol var lättad över att se honom, han kände det som en tyngd som föll ifrån hans bröst. Roger var den enda han riktigt litade på förutom Em. Det fanns inget som skulle kunna ändra det.
”Ers Höghet, ni måste ta hand om era skador”, sade Roger och gav honom en menande gest.
Pilstumpen satt fortfarande kvar i Kols axel, det värkte något fruktansvärt i hans arm och det intorkade blodet längst hans huvud som bultade och troligtvis hade börjat svullna upp var tvunget att tvättas.
”Ni har rätt”, svarade Kol lätt och lät sig ledas till den kammare som blivit tilldelad honom.

”Var är far?” frågade Kol utan att titta på Roger som stod invid det enorma, vackra fönstret som vette ut emot en enorm trädgård.
Roger hade kallat på tjänare och en helare. Helaren inspekterade hans sår i axeln och Kol bet ihop tänderna då han med en tång grabbade tag om den lilla pilspetsen.
”Detta kommer göra ont”, sade hon med en mycket hög och klar stämma som var så olik den manliga helaren som tog hand om Kols syster.
Kol nickade endast och greppade tag i sängen med båda händerna och bet ihop tänderna.
”Han gick för att äta middag med Familjen Dark”, svarade Roger samtidigt som ett plågsamt uttryck for över Kols ansikte.
Han kunde inte förstå det. Hans far, Markus brydde sig knappt om att hans ena dotter höll på att dö. Kol kände hur spetsen grävdes ur hans axel med stött efter stött tills trycket emot hans rygg där hon hållit emot med sin hand lättade och han förstod att det var klart.
”Jag måste bränna såret så att du inte förlorar mer blod”, instruerade hon och Kol nickade åter igen.


[Ledsen för ett så dåligt inlägg. ]