JuliaE och Jessica Thonks

Louise följde kniven med blicken då den föll mot golvet, hon gick några steg fram mot honom och tog upp kniven.
"Jag är inte lika hemsk som de andra, du hade bara tur..." Suckade hon.

Silan tittade ner i marken. Han väntade att när som helst skulle det komma något, slag, skärsår, något. Men hon pratade bara. Han vågade titta upp. "Tur?". Han tryckte sig inte lika mycket mot dörren igen.

"Att det var just mig du hamnade med" Suckade hon och kände skam över sig själv, varför skulle hon var så svag mot just honom. Hon hade aldrig tappat lusten att död någon eller göra dem illa, det här var något nytt.
"Vakterna kommer komma snart, de går in runda var 15 minut, ser dom dig, dör du" Sa hon lågt och tittade bort mot en korridor.

Silan följde hennes blick. Han suckade uppgivet. "Vart ska jag ta vägen då? Kanske bättre att dö?". Han tog ett steg mot henne. "Jag kommer ändå vara fast här".

"Sviker jag min far så kommer även jag dö, så släpper jag dig så kommer vi båda antagligen dö, min för kommer hitta dig..." Suckade hon och höjde sin kniv mot honom.
"Så jag lär väl göra det ända rätta då" La hon snabbt till och tog några steg till för att kunna stå riktigt när honom så de andades samma luft. Hennes kniv var nu också bara några centimeter från hans halspulsåder.

Silan slutade nästan andas. Han blundade och bara väntade. Han ville inte dö, men inte leva som fånge. "Gör det fort" mumlade han och blottade sin hals mot henne. Ådrorna pulserade mycket och han svalde hårt.

Louise vände på kniven så den ofarliga sidan av bladet trycktes lätt mot hans hals.
"Helvete också..." Sa hon lågt då hon inte kunde göra det. Hon hörde bekanta fotsteg bakom sig, hennes fars fotsteg stannade upp snabbt.
"Louise!? Vad tror du att du håller på med! Det är meningen att han ska leva din dumma flicka!" Utbrast han och stormade fram till oss, jag sänkte min hand med kniven i och tittade ner då¨jag backade ett steg.
"Jo jag vet.." Fräste jag till smått och gav hennes far en ond blick. Då sken han upp, en ide hade fäst sig vid hans hjärna och Louise visste precis vad det här betydde, den nya metoden.
"Silan, du kommer nu få ett nytt uppdrag av oss!" Log han stolt och slöt sina händer framför sig.
"Du ska nu få bli våran lilla försöks kanin för våran nya metod, en slags hjärnkontroll" Han log ännu bredare.
"Ta med honom till tränings salen, vi måste ju se om han har det som krävs, det kan nog du avgör Louise, om han vinner så har han det" Sa hennes far lugnt och viftade lite med handen att dom skulle gå, vakter tog ännu en gång tag i Silan för att för iväg honom.

Silan hade så gärna bara velat försvinna, kunde han inte få göra det? Men då hördes en mas röst. Han öppnade ögonen och stelnade till, det där var Blood elfs ledare...Han hann inte göra mycket fören vakter släpade bort honom igen. "Släpp mig!" fräste han till. "Jag kan gå själv!". Han tyckte inte om det här, försöks kanin? Hjärnkontroll? Skulle de kontrollera honom? Han försökte ta sig loss, han ville åtminstone ta sig dit med lite värdighet.

När de hade kommit en bit in i korridoren och hennes far hade försvunnit så stannade hon upp.
"Idioter, släpp honom, tror ni själv han kommer försöka fly igen? Ingen är så dum" Fräst hon åt vakterna som skyggade tillbaka förvånansvärt nog, hon hade när hon varit mindre duellerat mot dem båda och vunnit sedan dess har de alltid lyssnat.
"Gör det då!" Fräst hon igen med mer tryck och dom släppte Silan snabbt och backade.
"Vänta här ifall han skulle få någon attack och försöka rymma igen, jag orkar inte springa" Suckade hon och stod nu bakom Silan med en av knivarna i handen.
"Gå" Sa hon tyst med tom ton.

Silan tittade förvånat på Louise och gned sina armar då de släppte honom. Han började gå med kniven mot ryggen. "Vad ska hända? Hjärnkontroll?" mumlade han och kände redan på sig nu att det nog inte var något bra. Silan kom fram till dörren och öppnade upp den.