All is allowed... [PRS]

"Det finns en sekt, assasinerna, som sägs ha sitt slott upp i bergen mellan våra gränser. De är de bästa, och dör hellre än misslyckas. Även vår regering har tagit nytta av dem, men de är dyra. En av dem kom efter mig två månader sedan", medgav Alcander. Hon behövde vara förberedd. Nu stod hon i vägen för dem, och även hennes liv var i fara. "Han dog och jag överlevde, men det var nära att det inte gick andra vägen. Han hade ett märke inbränt i huden vid bröstet, märket för assasinerna, en falk med ett spjut genom bröstet. Det är det enda sättet att känna igen dem."
Alcander satte sig upp och rullade lätt på huvudet för att tänja nacken.
"Vi borde kanske återvände, arbetet väntar", sade han med ett torrt leende och tömde sitt vinglas.

Indras ögon var stora men hon nickade åt det han sa. Hon hade inte hört talas om något liknande.
"Så fegt, inte i öppen strid utan genom att smyga." fick hon ur sig, hon hade fått lov att säga det hon tyckte.
"Jag är glad att det blev så, att du överlevde sir." sa hon och kom smidigt upp på fötter och började packa ihop det de hade.
"Du borde vila oftare, det är inte bra att jobba för mycket." sa hon, skulle hon vara hans livvakt kunde hon bry sig om hans hälsa. Lönnmördarna påverkade henne inte nämnvärt, inte mer än att hon visste vad hon skulle skydda honom ifrån, hennes liv gjorde inget.

"Jag håller med. Men jag är inte enkel att besegra i öppen strid." Alcanders ton innehöll ingen stolthet, det var mer ett fakta. Han hade alltid tränats och tvingats att vara den bästa, och det hade han också blivit. Åtminstone bland de bästa. Till kommentaren om hans jobbmängd skrattade han roat.
"Jag har inget val. Jag har mycket ansvar, och jag vill inte göra någon besviken. Jag vill vara värd deras kärlek." Om han menade folket eller sin familj med dem, var han inte helt klar över.
Med maten packad återvände de mot staden, och Alcander sade inte mycket då han gick igenom allt som ännu måste göras den dagen.

"Du vet att du kan dela upp ansvaret till folk du litar på, de mindre viktiga sakerna i alla fall." sa Rind, men hon kunde inte bestämma vad han gjorde men hon sa enbart sin mening innan de gav sig av.
De närmade sig staden och Rind tystnade och fick den stela hållningen och den stela masken. En sak att inte visa något och på så sätt inte visa folk sina svagheter.
Det där med lönnmördare oroade henne, hur skulle hon klara av dem, de verkade vara skickliga, hon fick hålla ögon och öron öppna dag som natt.
Snart kom de in på borggården och de hoppade av och snabbt kom stallpojkar fram för att ta reda på hästarna åt dem och Rind gjorde sig beredd att följa efter Alcander.

[Vi tar ett litet tdshopp ^^]

Alcander log endast som svar.
Då de var tillbaka i slottet informerade han stallmästaren om de nya hästarna som skulle hämtas. Eldhov och Åskan fördes in i stallet, så Alcander styrde stegen mot ingången, tillbaka till ett bord med brev och rapporter.

De följande veckorna passerade utan vidare uppståndelse. Alcanders dygnsrytm förblev trots den nya livvakten. Efter en tidig väcking audienser, eftermiddagen fylld av besök och brev att svara, och vid kvällningen övningar med vapen eller på hästryggen, och efter det middag då han orkade. Alcander tog sig även tid vid soluppgången att se till de unga hästarna han köpt, som skolades av de bästa hästhanterarna i riket.
Det var midsommar då enformigheten upphörde, och slottet vaknade till liv för att fira den yngsta prinsens födelsedag. Han fyllde fjorton somrar, och hela hovet skulle resa till det så kallade Sommarpalatse för festligheterna.

Alcander unnade sig några minuter i det varma badvattnet. De hade haft en lång ritt bakom sig från huvudstaden till Sommarpalatset, och någon timme kvar till balen och festmiddagen.
Rind hade fått ett mindre rum intill, och Alcander tänkte på henne. Hon hade visat sig bra för sitt jobb, bland de bästa. Alcander litade fullständigt på hennes förmåga att beskydda honom, och dessutom njöt han av hennes sällskap mer än de föregående livvakternas.

[Jag föreställer mig sommarpalatset som något i stil med Versailles x)]

(Okidoki C: )

Rind hade haft det märkligaste veckorna i sitt liv, ett rikare liv. Mycket hade hon aldrig varit med om förr och många nya intryck. Att få tala då hon vill, ja i Alecanders närvaro var helt nytt för henne. Språket som från början hade varit stakande hade blivit flytande och hon hade även börjat med att lära sig att läsa vilket hade öppnat en hel ny värld för henne.

Nu befann de sig i ett palats, ett magnifikt och stort palats. Rind var faktiskt nervös, riktigt nervös. Det skulle bli bad och middag men hon hade inte uppfattat hur hon skulle delta om hon skulle delta. Hon hade tvättat sig och satt på sig sina vanliga svarta byxor och skjorta.
Kläderna var fortfarande bra, kanske inte i bästa skick men de dög åt henne. Men här? Här verkade allt vara så rikt och hon ägde inget annat, inget annat i klädväg än den gröna pälskantade manteln.

Då Alcander steg ur badet, gick han för att klä sig, och van med betjänternas närhet var han inte skygg över sin nakenhet. Medan han klädde på sig steg en betjänt in i rummet, och Alcander bad honom ta Rinds present till henne. Han hade haft en rustning tillverkad åt henne. Den skulle inte vara duglig i krig med alla utsmyckningar och den ojämna bröstplåten, men för fest tillfällen som den här var den perfekt. Han kunde ju trots allt inte ha en livvakt klädd som en tiggare.
Då betjänten gick iväg var Alcander snabbt klar. Över en silkestunika hade han en mörkblå, lång jacka, med gyllene broderingar och smaragddetaljer. De höga stövlarna blänkte som nya, och de vita byxorna var fläckfria. Hans hår torkade snabbt, och med de behöriga ringarna på plats lämnade Alcander rummet. Han skulle stå med de andra medlemmarna av kejserliga familjen och officiellt välkomna alla gästerna. Han hoppades på att ha Rind intill sig genom hela festen. Hans mor hade piggnat vid utsikten av chansen att få visa upp de sötaste flickorna i kejsardömet.

Rind ryckte till vid knackningen och en röst som sa, "Miss Vidardotter." innan en betjänt kom in med en lätt bugning och ett leende. Varför skulle han buga? Det gjorde henne verkligen nervös. Men det var snabbt över och han gav henne ett paket, "En present från prinsen." sa han innan han försvann. Rind la hänfört paketet på sängen och öppnade den, hon drog efter andan, en skinande ny rustning och vilka detaljer. Den var verkligen gjord för henne, inte något som gjorts för män utan verkligen för henne, som visade hennes kvinnliga former.
Hon strök sakta handen över plåten, hon förstod att den var till finare tillfällen som nu, då den knappat var till för att skydda henne.
Rind belv rörd aldrig hade någon gett henne något, skänkt henne något, inget så vackert. Hon satte på sig den och studerade sin spegelbild. Hon gillade faktiskt vad hon såg, inte för att hon brukade bry sig om hur hon såg ut. Hon hade fått en mossgrön tunika till som syntes och allt förstärktes av hennes röda hårsvall, hade hon haft ord för det hade hon sagt vacker, men vacker var inget hon var.
Snart hörde hon stegen i korridoren Alecanders steg och snabbt var hon utanför rummet för att slå följe med honom, vara i hans närhet.

Alcander log brett då han fick syn på Rind. Hon såg vacker ut med rustningen på, men samtidigt så stark. Hon var olik än något han sett förr.
"Den passar dig väl", var dock det enda han lyckades säga, för trots sina talanger i tal fann han inte det rätta ordet att beskriva Rind just då.
Festen skulle börja med middagen, och följas sedan av en bal som varade långt in på natten. Vid de öppna dubbeldörrarna stod kejsaren, kejsarinnan, Alcanders systrar och yngre broder, som för en gångs skull log av äkta glädje då han tog imot gratulationer. Alcander tog sin plats bredvid dem och började med ett vänligt leende skaka männens händer och kyssa kvinnornas då de passerade för att hitta sina platser.

"Tack." log hon med strålande ögon det syntes att hon aldrig fått komplimanger förr. Hon skulle precis säga något artigt tillbaka då de närmade sig dörrarna, "Sir." sa hon med en bugning. Hon skulle tacka honom sen, inte här bland hans familj. Hans mor såg det säkert inte med blida ögon om hon visste hur hennes son behandlade sin livvakt eller hur livvakten var du ingen annan var i närheten.
Rind ställde sig åt sidan, bland skuggorna så ingen behövde se henne samt att hon kunde hålla koll på gästerna, Alcander och ja hela hans familj som hon kände att hon hade ansvar för. Dock fanns det vakter överallt längst väggarna, men man visste aldrig.
Var gäst som passerade kungafamiljen betraktade hon i tystnad. Ingen lade märke till henne precis som hon ville, större folksamlingar särskilt här bland de rika gjorde henne nervös och hon visste säkert att nedvärderande blickar och kommentarer skulle följa henne. Dessutom var middagen och festen till adeln, kungafamiljen och deras gäster.