Innan tiden går ut.

Hon suckade och började gå. "Jag går till polisen. allt du gör är att störa mig" Hon såg på Angie. "och det är inte bra så hej då"

Angie gjorde det sista hon kunde tänka sig. Alla idér var slut nu. Hon föll på knä och knäppte händerna. Såg bönfallande på Ruby.
"Snälla Ruby, vad vill du att jag ska göra för att du ska lyssna på mig? Vad som helst!? Det är ju det ENDA jag kräver. Att du BARA lyssnar. SEN kan du ta din ställning till vad du vill göra, och om du då vill ha min hjälp också."
Hennes ögon svämmade över och tårarna rann längs med kinderna för att landa i gruset.

Hon såg på henne och hon började sjävl att gråta. "jag hatar att se folk gråta." Hon föll på knä och såg på henne. "Kan vi itne gå till ditt hus?" Hon hade samlat sig och hon torkade bort tårarna.

"M.m....mitt hus!?" stammade Angie.
Hon kände ett hopp börja växa i sitt bröst och försökte att le glatt emot Ruby.
Även om Angie inte hade någon fast bostad så nickade hon ändå till svar. Hon ville till vilket pris som helst få med sig Ruby ifrån parken, och det fort. Boendefrågan kunde hon fixa på vägen med lite telepatisk hjälp ifrån Gabriel.
Lätt kom hon på fötter igen och sträckte ut en hjälpande hand till Ruby.
"Låt mig visa dig vägen!"

Hon såg på henne och nickade medans hon torkade bort tårarna. "men varför är du ute och letar efter mig? Du är inte galen väl?" Med en sorgsen ton började hon gå efter.

Angie skrattade till.
"Det var faktiskt du som hittade mig. Jag har inte letat efter dig, bara väntat."
Hon vände sig om och log emot Ruby, men fortsatte att gå så de skulle komma ifrån parken på en gång.
Inuti sitt huvud ropade hon på Gabriel: "Mästare, miss Ruby är med mig igen. Men vi behöver någonstans där vi inte blir hittade."
"Jag ordnar det, Angie!" ekade Gabriels röst till svar.
Återigen vände hon sin uppmärksamhet till Ruby.
"Nej, jag är inte galen, jag är bara någon som vill ditt bästa. Och just nu så finns det några onda varelser som är ute efter dig..... som mannen med rosen till exempel. Han kanske verkar from och smickrande, men inuti honom finns bara ett mörker."

Hon ser på henne och skakde på huvudet och släppte äntligen rosen medan de gick och hon lade armarna om sig som en kyla spridit sig. "Jag.." Med en suck såg hon sig om. "jag förstår inte varför jag är jag"

Angie blev orolig för att Ruby återigen skulle lämna henne. Självklart förstod hon att det lät helt sjukt vad hon pratade om, men det var också på det mildaste sättet hon försökte förklara.
"Fryser du?" frågade hon snabbt och började rota i en axelväska av blankt, brunt skinn.
Upp fiskade hon en stickad vit kofta som hon räckte emot Ruby.
"Du är här för att du bryr om dig själv och din säkerhet." försökte hon lirka.

Hon tog på sig den och såg sedan ner. "Nej jag menar om jag är viktig varför är jag itne med er från början?" Hon såg sig om och såg en vit limosin stå utanför och hon lade huvudet på sned. "din?"

Med bekymrad min tänkte Angie efter på hur hon skulle svara.
"Du är ung Ruby..." började hon. "Du har vuxit upp här i stan som vem som helst. Men nu..... har du märkt något annorlunda själv på sista tiden?"
Angie pausade och såg forskande på Ruby medan de korsade gatan som gränsade vid parken.
"Det är lite som med pubertet, är väl det närmsta som jag kan jämföra det med. Du har liksom växt in i en ny roll."
Angie gick fram till bildörren och knackade på den tonade fönsterrutan varpå den gled ner. Gabriel såg leende ut på de båda kvinnorna och öppnade sedan dörren.
"Kanske skulle varit lite mer diskret" mumlade Angie ironiskt i mungipan men gjorde ändå en gest åt Ruby att kliva in i bilen.