Prs mellan Aia och Selma...

(Awesome! Haha, trodde inte jag skulle lyckas x) var verkligen tvungen att tänka )


Jag burar in honom. Snabbt, enkelt och på ett sådant sätt som han aldrig kommer lyckas komma undan med. Blodsmagi... Min blodsmagi...
Jag känner det i hela mitt blod när jag burar in honom i en bur skapad av järn som är skapat ur blodsmagi.
Blodet kokar, nästan fräser och skjuter nästan igenom kroppen på ett vis som både gör ont och känns fantastiskt på en och samma gång. Jag brukar tänka att jag lyser då mina ögon jämt lyser när jag använder blodsmagin, men jag antar att jag aldrig gör det. Kanske mitt blod lyser och mina ögon, men jag tvivlar på att min kropp lyser.
"Ner", säger jag och buren faller ner på honom. Ett magnetfält uppenbarar sig mellan stängerna. Han fängslas in i en ultimat bur.
Sedan faller jag ner mot golvet och slår hårt i axeln medan jag hör Kråkan kraxa bekymrat.

[Haha,
Gosh, hoppas du inte blir arg på mig. *angelface*]

Med ett ryck for Jenna upp. Det var rörelse runt omkring henne, röster, sirener och lukten av bränt. Ofrivilligt började hon hosta. Hennes hals värkte och hon kunde inte undgå lukten av rök som fanns i hennes kläder, i hennes hår, överallt omkring henne.
Någon stod över henne men det tog henne ett tag för att se klart. Det var som om hennes hjärna inte riktigt kunde komma underfull med vad det var hon såg. En kvinna med svart hår uppsatt i en knut i nacken stod över henne.
”Hon vaknar till nu”, sade hon till någon bakom sig och Jenna såg Herrgården.
Den stod i lågor som dansade och slukade. Det ljusa, elden i konstrasten till mörkret som verkat lägga sig över staden bländade henne och Jenna drog upp armen för att skydda sina ögon som verkade mycket känsligare än vanligt.
”Eve”, hostade Jenna fram frågande, ”hur är det med Eve?”
Så mycket förstod hon, att Eve måste vara där någonstans.
”Ta det bara lugnt”, sade kvinnan med en mycket lugnande och attraktiv röst. ”Eve är okej och du är okej men ni båda behöver vila.”
Vid de orden såg Jenna hur någon räckte kvinnan en spruta och Jenna som aldrig hade gillat sprutor spärrade upp ögonen av panik. Hon kände hur hjärtat började skena i hennes bröst och hur andetagen kom snabbare och lättare.
”Snälla”, försökte hon få fram men inget mer än smärta kom ur hennes röst.
Någon grabbade tag i henne, höll fast henne medan kvinnan tvingade in nålen i henne hud. Vad det än var verkade snabbt. Jenna kände åter igen ögonlocken bli tunga. Det sista hon såg i skyn innan hennes ögon åter slöts var en kråka.

(Jag känner mig så fruktansvärd trög... >.> x) Så, ska spinna på min egen historia och får sedan ändra ifall jag missuppfattat allt )

"Eve!" kraxar någon. Då menar jag verkligen kraxar. Jag öppnar ögonen och försöker tala men börjar hosta istället. Skyddet som verkar ha legat över mig försvinner och jag tittar skräckslaget omkring.
"Har Jenna tänt på hela stället?" frågar jag förskräckt innan jag möter Kråkans blick. "Nej... Du är kvar här. Det här är inte hennes verk, annars skulle du vara död nu", säger jag och gör ingen ansats att resa mig.
"Magisk eller vanlig?" frågar jag.
"Magisk eld", svarar Kråkan.
"Skit... Då måste jag krypa", suckar jag och hostar till igen medan jag använder luft för att sväva lätt över golvet för att inte bränna mig, men håller mig samtidigt tillräckligt lågt nere för att kunna andas.
"Eve! Du förstår inte!" kraxar Kråkan upprört. "De har tagit henne! De har tagit Jenna!" utbrister Kråkan sedan.
"De... vad?" frågar jag och blinkar chockat medan jag fortsätter "kräla" bort mot utgången. Jag hör skrik från ett ställe. Jag är ganska säker på att orden är "lämna mig inte" men jag struntar i Tom och lyssnar på Kråkan istället.
"De tog henne..."

[Haha, x) Nu känner jag mig trög och är väldigt spänd på vilka de är. x) Får väl spinna vidare på tråden men är det ok om jag hoppar fram lite eller ska jag köra något "drömmande" i drömmans värld? ]

[Självklart är det okej Hela rollspelet har förmodligen ändå spårat ut nu xD ]

Edit: God natt ^^

[Troligtvis. Det är sådär spännande då man inte riktigt vet vad karaktären ska hitta på eller vad som ska ske. Jag undrar verkligen vilka människorna är och vem är Tom? Hihi, x) Aja, vi kanske får svaren någon gång. Vem vet. ]

Jenna kände det som om hon fortfarande befann sig i sin dröm men samtidigt var hon vagt medveten om att hon var vaken. Fortfarande var hennes hals tjock och utan att ens behöva försöka forma ett ord visste hon att inget skulle komma över hennes läppar. Huvudet värkte och inte nog med det sved hennes vänstra lår något fruktansvärt. Jenna kunde inte hjälpa att ligga och huttra, frysa även om hennes kropp vägrade att sluta svettas.
”Du är vaken”, hörde hon en mansröst kommentera.
Jenna försökte sätta sig upp med den lilla styrkan hon hade men hon fann att både hennes ben och armar var bundna. Det enda hon kunde röra fritt var hennes huvud.
”Var är jag?” ville Jenna få fram men åter igen ville hennes röst inte sammarbeta med henne.
”Du är i säkerhet här”, sade mannen som om han hört hennes fråga vilket fick det att krypa inom henne. ”Men du behöver sova.”
Åter igen såg hon en spruta och Jenna stelnade till för att sedan börja sprattla, försöka komma loss. Det var tvunget att vara en människa, en häxa hade inte behövt en spruta för att få henne att somna men varför? Var hon på ett sjukhus?
Det sved till då Kanylen åter igen smet in i hennes hud. Bara synen på det fick Jenna svimfärdig men hon lyckades hålla kvar vid verkligheten en aning längre.
Hon såg åter igen kvinnans ansikte i bakgrunden och med hela sin kraft försökte hon finna Eves medvetande men hon verkade inte lyckas förrän hon igen sjönk ned i medvetslöshet.

[Jag vet att det är tråkigt att hon är medvetslös igen, Dumma Jenna, kunde du inte brytit dig loss eller något? Gahh, ibland vill mina karaktärer inte som jag. x)]

"Vem? Vem t..." börjar jag men stelnar sedan till och skriker till så att alla fåglar lyfter från grenarna. En plötslig smärta åker igenom igenom min kropp och jag känner hur mitt blod glöder.
"Sluta..." får jag fram mellan sammanbitna tänder. Svetten börjar genast bildas och jag försöker att inte krampa. Jag hör vagt hur Kråkan kraxar, nästan skriker oroligt.
Sedan... sedan är all smärta borta. Lika plötsligt som den kom. Jag slappnar av med en suck och märker att jag har slitit upp massor med gräs med handen.
Ingen smärta i hela kroppen. Inte ens lite. Inga brännsår eller lukt av bränt kött. "Fan att det ska göra så ont", morrar jag och reser mig sedan. Jag tittar först och främst ner på min klänning. Oskadd.
Det gör mig mer lättad än det borde.
"Några personer kom och hämtade henne, Eve", säger sedan Kråkan.
"Hm... Ja", tänker jag. "Hon är långt borta. Väldigt lågt borta. Men jag ser fortfarande henne... Jag borde kunna låna henne lite kraft", säger jag och börjar för mitt inre leta efter ljuset som representerar henne. Jag hittar det snabbt tack vare besvärjelsen som jag lade över henne när Tom satte upp speglarna igen. Eller släppte ner, rättare sagt.
Med en tanke sänder jag henne kraft, tillräckligt mycket som krävs för att få ett helt hus att explodera och bli stoft, vilket egentligen inte är så mycket...

[Haha xD Hoppas hon kommer lös nu x) Eve är väldigt mäktig märker jag... ._. Det var inte meningen att göra henne så stark, om vi säger det så x) ]

(Har du börjat med styckeindelning? O_O)

"Var det allt?"
"Vad hade du förväntat dig att jag skulle göra?" fräser jag. "Springa dit på två sekunder och slå ner allt i min väg?! Vad i helskotta ska jag göra hade du tänkt?" frågar jag honom argt och börjar torka av händerna på min klänning innan jag stannar upp och inser vad jag håller på med. Kråkan kraxar skrämt med vingarna och ser ut att vilja flyga iväg men jag hindrar honom från en varnande blick.
"Inte springa... men flyga kan du", kraxar han.
"Visst, dröm vidare du. Jag kan inte flyga, jag kan hoppa lätt så att det ser ut som om jag flyger när jag klättrar i träd men jag kan inte flyga!"
"Okej, okej, Evelyn! Ta det lugnt!" utbrister han. Jag stelnar till. Det är inte många som kallar mig Evelyn, och när Kråkan säger det så är det på allvar.
"Vad?" morrar jag.
"Ta det lugnt. Ta ett djupt andetag. Kraften tär på dig", säger han allvarligt.
"Det är bara min själ som skadas", muttrar jag.
"Exakt. Du kanske inte offrar blod men du offrar jämt en liten den av dig själv för att du ska äga magin. Bara blodets kraft räcker inte, inte när du ska hela dig själv. Vid andra tillfällen räcker blodet i sig, men när du använder magin för ofta så tar din själ skada", säger han och landar på en bänk alldeles i närheten och ser på mig med allvarsam blick.
"Det är faktiskt inte mitt fel. Jag försöker använda vanlig magi, men på sistone har den... aktiverats själv, om man uttrycker det så", försvarar jag mig med.
"Det är exakt det jag menar!" kraxar han högt och argt. "Du har börjat tappa kontrollen över den!"
"Har jag inte alls!" utbrister jag förolämpat och argt. Han stirrar endast på mig och till slut blir hans stirrande för mycket och jag vänder på klacken och börjar gå.
"Du vet det själv!" skriker han efter mig. Jag biter ihop käkarna och fortsätter gå medan jag känner hur min lilla väska med blodsmagi boken i dunsar mot min kropp för varje steg jag tar.
Fastän jag försöker ignorera Kråkans ord kan jag inte känna tvivlet inom mig. Trots allt vet jag ju att han talar sanning, eller hur? Han har alltid talat sanningen för mig... Och, jag har ju själv märkt det, så varför försöker jag förneka det?

[Detta blev superkort, förlåt Selmis.
Och, nja, jag är så jäkla trött på att indragningar inte riktigt vill fungera på mugglis. GAHHH!! ]

Det tog inte lång tid förrän Jenna började flåsa tungt. Vart hade hennes utmärkta kondition tagit vägen? Troligtvis hade den försvunnit så fort hon slutat träna och börjat göra andra saker, mest för att irritera sin kära far även om det inte alltid lyckades. Egentligen var det patetiskt hur hon försökte få hans uppmärksamhet. Först hade hon försökt att vara perfekt, den perfekta dottern som han hade kunnat vara stolt över men det tog inte lång tid förrän hon inte orkade längre utan slutade helt enkelt att bry sig. Patetisk var ett ord som beskrev henne på ett bra sätt men det skulle hon aldrig erkänna för någon.

De obekanta byggnaderna runt omkring henne började saktas förändras tills hon befann sig nära Eves håla men något sade henne att gon inte skulle dit. Det var som en kraft drog henne emot skolan.