Förlåt för att jag inte skrivit förrän nu, men jag har haft mycket för mig. Hoppas ni stannat kvar. ♥
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 6 - Krig
Jag hade aldrig varit såhär mätt tidigare. Aldrig någonsin. Och då hade jag ändå struntat i att äta minst hälften av alla läckerheter som erbjudits.
Nu satt jag helt slut på kanten av min säng i förstaårs – flickornas sovsal som jag delade med Amylene, Saphina och Gabrielle.
Den mjuka himmelssängen var lockande, men jag ville inte sova än. Ju snabbare jag somnade, desto snabbare skulle nästa dag – min första skoldag – börja, så jag ville hålla mig vaken så länge det var möjligt.
Amylene och Saphina verkade känna varandra sedan tidigare, eftersom de redan nu satt i en säng och fnissade.
Så jag skulle alltså tillbringa sju år framåt med två fnissande tjejer och Gabrielle. Vem var hon egentligen? Borde jag fråga något om henne? Som det såg ut nu skulle vi få ligga på den högra sidan av rummet, eftersom jag antog att Saphina och Amylene skulle vilja ha sängarna på vänstra sidan, de hade redan flyttat ihop de, så de blev som en dubbelsäng.
”Det ser ut som att vi får ta den här sidan, då.”, sa Gabrielle och suckade.
”Med sämst utsikt.”, tillade jag.
Plötsligt lyste hennes ansikte upp och hon såg lite halvt ondskefull ut.
”Vad…?”
Hon högg tag i min arm och drog mig bort från de nu gapskrattande flickorna.
”Vi skulle kunna starta ett krig!”, väste hon.
”Ett vad?!”
”Ett krig! Det skulle ju liva upp lite grann i alla fall.”
Jag tänkte på hennes förslag. Det lät ju ganska kul. Om hon nu menade så som jag menade.
”Det blir du och jag – den högra sidan – mot dem. Den vänstra sidan.” Hon uttalade de sista orden med avsmak, och jag insåg att det var för sent att stoppa henne om jag velat. Grejen var att jag inte ville det. Krig var något mänskligt. I krig använde man inte trollstavar. Man använde knytnävar.
”Hörni! Amy och Saphi!” Gabrielle hade nu stigit fram ur det mörka hörnet.
Ögonen på dem smalnade.
”Vad?”
Jag ställde mig bredvid Gabrielle, jag förstod vad hon var ute efter, och jag ville hjälpa till.
”Jag såg en galleon ligga på golvet nere i sällskapsrummet.”
Nu smalnade även deras munnar.
”Och varför tog du inte upp den då?”
”Jag bar ju på alla mina väskor.” Det var förstås inte sant. Min resväska hade varit uppe i sovsalen när vi kommit upp hit, men jag hoppades att de var så pass giriga att de inte tänkte på den lilla detaljen.
”Kan ni hämta den åt henne?”, undrade Gabrielle.
”Ja, det såklart!” Som att de skulle ge den till mig om den låg där på riktigt. Men nu hade vi de ur vägen i kanske en och en halv minut, vilket var tillräckligt för att flytta deras väskor och böcker de packat upp till den andra sidan, och lägga oss tillrätta i de nya sängarna, med fin utsikt över sjön och en del av den stora skogen. Hur det gick till visste jag inte. Slytherins sällskapsrum och alla sovsalar låg ju nere i fängelsehålan, men jag antog att det var magiskt det med. Suck.
Nu var det ju bara en liten detalj. Gabrielle hade sagt att vi var den högra sidan men nu låg vi ju i den vänstra delen av förstaårs flickornas sovsal.
”Det där gjorde vi bra, Rachel.”
”Rachelle, heter jag.”
”God natt, Rachelle.”
”God natt.”
Mugglarportalen