LotR (Privat)

Keya stannade upp och såg sig om då han kom efter henne. Hon hade lugnat ner sig och var inte längre irriterad, eller lite men det kunde hon leva med. Hon väntade in honom med sin häst så de kunde fortsätta jämsides över slätten.

"Känner du till de här trakterna väl?", frågade han när han stannade upp vid sidan av henne. Han tittade ut över slätten. Det var väldigt vackert här, det medgav han.

Hon nickade, "Jo, det gör jag. Har varit i de här trakterna, men inte alltför väl." sa hon och kastade en snabb blick på honom och sedan över slätten och satte åter fart, dock saktare nu.
"Jag gissar att det vore en ide att börja vårt sökande i dvärgarnas ödelagda stad, eller vad tror du?" sa hon frågandes.

Han rörde långsamt på huvudet i något som skulle likna en nickning. Det gjorde honom förvånad att han satte sin tillit hos den okända kvinnan så enkelt som han gjorde.
"Det låter vettigt.", instämde han.

"Bra." sa Keya och de fortsatte att rida under tystnad.
"Så.....Banner var kommer du ifrån?" sa Keya för att bryta den spända tystnaden och tala om något alldagligt, dessutom gissade hon på att de måste lära känna varandra.

Han stelnade till vid hennes fråga. Om han ignorerade att svara skulle spänningen i luften mellan dem bara bli starkare, och han kände sig redan kvävd.
"Inget speciellt, faktiskt", mumlade han när tunghäftan lagt sig. "En liten by, ganska oviktig."
Tystnaden lade sig runt dem som en tung slöja igen och han harklade sig besvärat.
"Och var kommer du ifrån då? ... Keya?"

"Ingen by är väl oviktig?" sa Keya försiktigt men sa inget mer han verkade besvärad av det hela.
"Kommer från ingenstans och lever lite här och var. Följer skogar och stigar och ser var jag hamnar." sa hon och ryckte på axlarna, det faktum att hon inte hörde någonstans kunde göra henne nedslagen ibland. Att inte ens ha en familj, även om hon borde ha haft en?

Han tittade på henne, förundrad över det hon sagt.
"Du måste väl ha tidiga minnen från platsen du är född på?", frågade han snabbt men bet sig snart i tungan. Smaken av rost slingrade sig över smaklökarna och han vände ansiktet framåt igen, försökte låsa fast blicken på naturen framför sig. I nuläget kändes det bäst att hålla tyst även om fler frågor dansade på hans tungspets.

Keya skakar på huvudet, "Nej egentligen inte. Jag levde på slottet som liten, då Aragorn kände min far. Jag tror jag lämnades till honom eller så. Jag jagade och så till slottet och tillsist gav jag mig ut på stigarna och levde där sedan. Men jag vet inte vilka mina föräldrar är." sa Keya om än motvilligt, att prata om sig själv var inget hon var van vid.

"Aha .. okej." Han grimaserade åt sina ord men fortsatte att välja tystnaden framför samtalet för ögonblicket. Det skulle bli så mycket lättare när spänningen slapp mellan de två, och för det behövdes lite småprat. Hur som helst, det var inget han riktigt kände för just nu.