War against the Zombies

(Kiwi.....då tänker jag på mammuten i Ice Age xD)

Zoey följde efter dem, mest för att hon inte hade någonstans att ta vägen och nu stod hon helt plötsligt i en lägenhet. En fin en till och med, en som fungerade. Zoey såg sig om snabbt och sen på barnet som tydligen hette Kiwi, vem döper sitt bana till en frukt? Snart döpte väl folk sina barn till morot med? Fast det fans väl inga regler och Kiwi var sött det med, hon var verkligen intagande och det märktes på kvinnan och mannen.
Hon såg på mannen som tilltalat henne, "Zoey, och min mening är inte att bli sedd." sa hon bara kort och på sin vakt, hon märkte att han inte precis tog emot henne med öppna armar. Hennes ansikte förblev slutet och hon besvarade inte mannens försök till leende, varför skulle hon? Varför le i denna värld?

William log när flickan presenterade sig som Kiwi och det gladde honom att Shelly tycktes hålla om flickobarnet tillräckligt mycket för att rufsa hennes hår; han hade aldrig haft hjärtat att slänga ut barnet på gatorna igen ifall Shelly hade insisterat på det.
När flickan hade svarat vände han återigen uppmärksamheten mot och hennes kyliga utstrålning fick hans eget leende, som vid det här laget mest liknande en grimas, att suddas ut direkt.
"Zoey och din mening är att inte bli sedd? Ingen här vill bli sedd i tider som dessa.", Svarade William henne, kort och koncist. Det fanns egentligen ingen anledning till artigheter i tider som dessa även om han helst ville hålla på dem; så länge man höll fast vid småsaker kändes det inte som att världen hade förändrats till den grad den nu faktiskt hade förändrats till. Trots det började han att irritera sig på den unga kvinnas arrogans, egentligen hade de ingen anledning att husa henne också? Fast egentligen hade Shelly ingen anledning att husa honom och det visste han mycket väl. I det här huset bestämde Shelly och han tänkte inte starta konflikter om det kunde undvikas, annars var det kanske han som skulle hamna på gatan? Något han inte kunde tillåta, inte nu när han hade hittat en plats för sin forskning och sitt framtida arbete.

Shelly tittade på dem båda och skakade på huvudet, hon kunde förundras över hur människor fortfarande kunde bråka över småsaker. Men hon kunde förstå William delvis, hon ansåg att Zoeys svar hade varit en aning drygt. Men hon förstod att flickan var varsam, det hade hon också varit i den ålder. Hon hade turen att vara äldre och utbildad jägare. Shelly vände sig om till Kiwi.
"Kom så skall du få något att äta, så kan de vuxna få diskutera ifred" sa hon och lämnade dem i hallen och tog med sig Kiwi till köket.
"Jag har tyvärr ingen finare mat men jag tror lite bröd och cola funkar" sa hon och Kiwi nickade ivrigt och Shelly skrattade. Hon plockade fram mat till flickebarnet och satte sig mitt emot henne och började själv äta på brödet. Hon var glad över att hon hade hittat lite ost hon kunde ha till brödet. Kiwi tittade glatt på henne.
"Tack så mycket" sa hon leende och Shelly log bara. Flickan var modig, att hon skrikit förut var förståeligt, att se sina föräldrar förvandlas kan få vem som helst att drömma mardrömmar.

Zoey såg på mannen då de lämnats ensamma, varför hade hon följt med hit? Människor betydde att man måste lita på dem anförtro och sedan rycktes de ifrån en och dog. Då blev man lika ensam som förr om inte värre då man mindes den man förlorat.
Ett stråk av ledsnad och trötthet över allt sköljde över hennes ansikte innan det åter blev stelt och intetsägande. Hon visste att här hade de både mat och värme, men inte för henne, det syntes på mannens sätt.
"Tack, för att ni räddade mig, jag ska gå nu." sa Zoey som aldrig skulle erkänna att hon behövde hjälp och nickar kort mot mannen innan hon går ifrån där de kommit ifrån.

William kunde se hur Shelly skakade på huvudet ur ögonvrån och mycket snart efter hade hon dragit iväg Kiwi, förmodligen för att hålla henne borta från ett eventuellt bråk. Han tittade mot den unga kvinnan och det såg ut som att en ström av negativa känslor sköljde över henne innan hennes ansikte återigen förvandlades till en stel mask. När hon tackade för sig och gick ryckte han bara på axlarna, vad skulle han göra egentligen? Inget, det var inte hans ansvar och inte heller hans hem att erbjuda för människor som hade det svårt i dessa tider.
William gick mot rummet där barnet och den andra kvinnan befann sig, när han steg in tackade flickan för den lilla bit mat Shelly hade lyckats få fram till henne. Åsynen av ett barns leende fick honom att le, det var längesedan han hade sett något så genuint sedan katastrofen hade ägt rum.
"Din tredje gäst ger sig iväg, det är upp till dig vad du vill göra med henne och om du vill hindra henne från att ge sig av är det bäst att skrida till handling snart.", Sade han enkelt, med ett svagt leende på läpparna. Trots att han hade sovit otroligt bra natten till denna dagen kände han hur dagens händelser hade gjort honom extremt trött. Världen hade förändrats något otroligt och han var en av männen vilka kunde stå ansvariga för att det hade hänt överhuvudtaget. Bar han skuld för att den lilla flickan framför honom var ensam? Att tänka på det viset brände inom honom men skuldkänslorna var något han fick leva med.

Shelly tittade upp på William när han kom in i köket.
"Ja där ser man, det är kanske lika bra att springa efter henne" sa hon och reste sig upp.
"Shelly" sa Kiwi svagt och hon vände sig om emot flickan.
"Jag är snart tillbaka, William här leker med dig tills jag kommer tillbaka" sa hon och log emot dem båda. Hon gick ut ifrån köket och ut genom dörren och såg Zoey gå över taket. Hon sprang ikapp henne och började gå emot henne.
"Sååååå vart tänkte du ta vägen då?" sa hon och log emot henne. "Jag vet inte om du är medveten om det, men det är farligt där ute och då syftade jag inte på zombierna, men ja du kanske kan hitta ett annat hotell att bo på" sa Shelly leende.

Zoey vände sig mot henne med ett förvånat utryck, ärligt hade hon inte trott att någon av dem skulle komma efter henne. De var en så liten söt hopblandad familj, så varför skulle de bry sig?
"Jag har väl inte tänkt ta vägen någonstans, ett tak eller så de är säkrast." sa Zoey och ryckte på axlarna.
"Och jag vet att det är farligt ute, jag lever ju där." sa hon, hennes blick flackade över hustaken och vidare till kvinnan.
"Hotell? Jag har inte tänkt att någon ska behöva ta hand om mig." Zoeys röst hade förlorat de vanliga tonen, och lite av de övergivna barnet sken igenom hennes stela mask.

Shelly tittade på den unga kvinnan och suckade.
"Jag tänkte inte ta hand om dig, vill du stanna kvar får du dra ditt strå till stacken" sa hon allvarligt. "Men jag erbjuder dig tak över huvudet, så länge du följer mina regler, det är trotts allt mitt hus" sa hon och betraktade huset hon hade byggt. Hon vände sig sedan om emot Zoey.
"Men om du vill stanna får du göra det, men då får du komma överens med William" sa hon enkelt och började gå tillbaka emot huset.

Shelly gick snabbt ut ur rummet när han hade gett besked om att Zoey gett sig av och med ett mycket besvärat leende vände han sig om till den lilla flickan som verkade väldigt nöjd med sin tillvaro.
"Så, finns det något speciellt du vill leka?", Frågade han med ett svagt leende på läpparna medan han försökte verka så faderlig som möjligt; det kändes som att den delen av honom hade dött med familjen.
Kiwi ryckte på axlarna och vände sig honom med en fråga som nästan fick honom att tappa fattningen helt.
"Vet man var monstren kom från, herrn?", Sade hon och studerade honom noga; frågan fick honom att överväga en lögn då sanningen, att han var en av människorna som startade allt, kunde vänta lite. Barnet skulle förmodligen inte ta så lättvindigt på det, trodde William i alla fall.
"Det sägs att man försökte hjälpa människorna men det slog fruktansvärt fel och monstren kom istället...", Sade William och stirrade ned i marken; delvis på grund av skam men det var svårt för honom att se barnet i ögonen samtidigt som han ändå undanhöll delar av sanningen för henne, "...men nu tycker jag att vi tänker på något roligare.", Avslutade han, puttade henne lite enkelt på axeln och inledde en snabb omgång kull. Det slutade med att hon fick tag i honom och att han föll över köksstolen för att sedan bli liggande på golvet under skrattsalvor.

Zoey såg på henne, och övervägde faktiskt det hela. Om hon skulle kunna hjälpa till så, det betydde hjälp av andra med. Att bo med andra, betydde visst ansvar, men också värme och trygghet, mat och ja....människor med. Hennes regler? Ja, det var ju bara att ge sig av annars. Och den där mannen? William, komma överens med honom? Det borde ju gå det med, hon behövde ju inte prata med honom. Egentligen inte umgås med någon av dem, allt vad hon var rädd för var att åter förlora någon. Tvingas att döda någon, många hade passerat i hennes liv, och många hade hon inte kunnat rädda, många hade hon fått döda.
"Okej, tack." säger Zoey svagt och följer Shelly tillbaka, från huset hördes skratt och barnet skrattade med. Zoey såg dem, men det var inte dem hon såg utan hennes far och lillebror som brukade leka så. Hon och hennes bror, när de var små och lekte.