Abducted

sluta säga så! Det kommer du inte alls och om du gör det så är lite förvirring alltid kul

Jag känner mig så nervös, ungefär 'Oh .. my .. god'

Ska vi sätta igång då? c:

Med din talang, there's no need to ^^

Ja nu börjar vi!

"Vänd mig inte ryggen unge man!" Han gjorde en ful grimas där han stod med ansiktet bortvänt från henne med den militärgröna jackan vårdlöst slängd över den ena bara armen och med ena handen på ytterdörrens gedigna metall handtag.
Han svarade inte utan tryckte bara utan ett ord ner handtaget och smällde i en tyst protest igen dörren som pryddes med siffrorna 17 i vad som såg ut att vara guld men bara var en billig fuskmetall. Han stormade nerför trappa på trappa tills han tillslut var nere på bottenvåningen, hans steg ekade i lägenheten på det vis det gjorde i lägenheter och det luktade grusdamm och rengöringsmedel överallt. Det var en märklig kombination och Chanect drog ett djupt befriat andetag när han äntligen kom ut ur den förbannade vanliga 2000-tal inspirerade röda tegelbyggnaden av den sorten som såg likadana ut allihop.
Luften tycktes dra ihop sig runt honom när han insåg att detta var tredje gången på raken som han hade stuckit ifrån sin så kallade "mors" försoningsförsök. Men varför skulle han lyssna på henne. Hans fåraktiga systrar hade slukat hennes patetiska ursäkter med hull och hår men inte han. Varför skulle han tycka att det var rätt att kalla någon som hade varit frånvarande i hans liv för mamma? Det fanns ingen anledning helt enkelt, varför skulle man låtsat?
Hans muskler drog ihop sig inför den stundande förvandlingen och han flämtade till. Han var fortfarande inte så van att han kunde bortse helt från smärtan som flammade upp varje gång han förvandlades. När benen anpassade sig och muskler omplacerades. Just nu kände han sig inte så värst glad utan trött och arg och därför formade hans kropp sig instinktivt till det djur som var hans favorit.
Han omformade sig till en svartpanter.

En lätt grymtning lämnade en ung man som hade somnat i en soffa som någon slängt vid en container men som nu hade vaknat till då solen stack honom i ögonen.
Mer eller mindre motvilligt klev han upp från soffan och tog av sig sin mörkgråa mössa för att klia sig i håret. Ännu en ny dag... Inte direkt något att jubla för om man hette Adrian Morse.
De olikfärgade ögonen såg sig omkring. Han sökte efter något men vad. Plötsligt så fick han syn på det! Knytet där han hade alla sina metallsaker som han sålde på gatan.
Han gjorde allt ifrån vackra statyer till smycken samt en massa andra saker tack vare sin förmåga.
Adrian drog på sig sin mössa igen och tog sitt lilla knyte. Dags att försöka tjäna lite pengar till mat!
Efter någons timme promenerande kom han fram till platsen där han alltid brukade sitta och sälja sina saker och även idag så satt han där och sålde sina saker. Han satte sig ner på marken med en lätt duns medan de något bleka händerna knöt upp knuten och staplade fram alla metall saker så att förbi passerande kunde studera dem och kanske till och med köpa dem?
En tyst suck lämnade Adrians läppar och han lutade sig tillbaka mot den svala väggen. Det isblåa och metallgråa ögat studerade varje människa som gick förbi. Han kunde känna lukten av järn och andra metaller som fanns inom deras kroppar... Så varför dödade han egentligen inte alla så han fick det han ville?
Den tanken försvann snabbt från hans hjärna med en lätt skakning och han fortsatte att studera alla förbipasserande människor så som han alltid brukade göra...

Aria rörde ner sockret i den rykande koppen med kaffe och kvävde en gäspning. Solen sken in genom de smutsiga fönstren och hon betraktade världen av lägenheter som radade upp sig runt omkring henne en stund. Lät morgonljuset väcka hennes tröga sinnen. Sedan slöt hon handen om den varma koppen, slängde skeden i diskhon och smuttade lite på drycken. Hon grimaserade när innehållet värmde upp hennes strupe och drank ännu en klunk. Trots månaderna som hade gått hade hon fortfarande inte lärt sig dricka kaffe.
Försiktigt placerade hon den halvfulla koppen på det rangliga tebordet inne i vardagsrummet och sjönk ihop på den havsblåa soffan, lutade huvudet bakåt och suckade högt. Och det tog inte lång tid förrän hon fick sällskap. Den stora rottweilern bökade in sig under hennes arm, bad om hennes uppmärksamhet. Hon gjorde honom till lags och kliade honom bakom örat.
"Du älskar mig åtminstone", sade hon när han vilade huvudet mot hennes lår. "Du kommer inte lämna mig, va?" Soda slöt ögonen.
Med stort besvär sträckte hon sig efter kaffekoppen och lyckades sörpla i sig de sista skvättarna. Utan något att göra efteråt stirrade hon uttråkat på kaffesumpen som hade bildats på botten. Hemsk dryck, tänkte hon. Hemsk dryck med ännu hemskare eftersmak. När hon ställde tillbaka koppen på bordet lät det högre än vad hon förväntade sig. Hon stirrade förfärat framför sig och letade efter sprickor på både bordsben och kopp innan ljudet hördes igen och ett lugn bytte ut förskräckelsen. Det var bara någon som knackade på dörren.

Trampa där, trampa här, undvik träd, ut ur busken, kniv på en trädgren, morra åt en tämligen förskräckt stackar vit kanin. Livet som ett rovdjur lekte. Man behövde inte tänka och inte gräma sig över framtiden eller ens det förflutna. Det fanns bara nuet och ingenting annat. Ett leende tog form i hans mjuka panter ansikte men omprövades till en morr när kaninen, fascinerad över att den inte än var död, kom ett steg för nära. Den hoppade förskrämt tillbaka några steg och dess nos vädrade nervöst i luften i takt till ögonens irrande i dess svagt rosa färgade hålor. Han morrade lite till och tog ett försiktigt kliv fram mot kaninen, prövade dess mod med den stilla tanken att han undrade - teoretiskt sett såklart - om han skulle tycka om rå kanin i den här kroppen. En lätt axelryckning. Kanske. Det var värt att pröva. Nej! det var det inte alls! Han drog sig snabbt tillbaka, äcklad över vad han nästan hade gjort och kaninen som hade skrämts av hans plötsliga rörelse, hoppade med dallrande svans (Om det var så den där bollen på deras bakar hette.) in i närmaste buskage.
Han skakade med en lätt rysning på sig. Han borde sticka hem, ja, det började bli sent och ingen visste ju vart han hade tagit vägen. Hans mor skulle bli orolig men hans pappa hade nog inte ens märkt någonting så mycket som han satt klistrad framför data skärmen. Han jobbade ju alltid. Vare sig han var hemma eller inte.
Men så kom han på en sak och svor till, eller en panters motsvarighet till svordom i alla fall. Han hade glömt sin ryggsäck hemma hos den kvinna som kallade sig hans mor. Han svor igen. Hans systrar hade verkligen haft rätt när de hade gaddat ihop sig mot honom kvällen dessförinnan. "Du har minne som ett såll!" Ja, kanske låg det någon liten, pytteliten, mikroskopisk sanning i detta påstående. Kanske. Bara kanske. Han kanske kunde ringa till Kate/Katrina, hans äldsta syster. Med lite tur var de fortfarande där och kunde ta med väskan hem. Han stönade invärtes. Mobilen låg i ytterfacket på väskan som han hade glömt. Han hade en känsla av att det skulle bli svårt att ringa någon utan en telefon.

-----------------------

Jo, jag tänkte att regeringen, de är ju efter oss, så de kanske kan komma för att försöka ta oss, någon kanske kan lyckas fly och de flesta blir fångade, eller? :3

En lång man med breda axlar och kraftigt byggda armar iklädd en alldeles för åtsmitande kostym stod i dörröppningen när Aria öppnade dörren. De stenhuggna ansiktsdragen passade inte ihop med de buskiga ögonbrynen och det tunna gråaktiga håret. Ingen man hade velat stöta ihop med i en mörk gränd.
"Ja?" Arias röst var allt annat än självsäker när hon såg in i ögonen som inte utstrålade någon som helst värme.
"Aria Gillett?" Det lät mer som ett påstående än en fråga. Han drog fram en polisbricka ur innerfickan från kostymen när hon nickade.
"Jag kommer från regeringen. Kan jag få utbyta några ord med dig?"
Hon steg ur vägen för honom och stängde dörren med en lätt smäll när han klev över tröskeln. Hon visade honom nervöst till vardagsrummet där de slog sig ner vid soffan. Hundratals och åter hundratals frågor snurrade runt i huvudet på henne som en tornado. Hon visste mycket väl att hon hade betalat månadshyran och det hade väl inget med regeringen att göra? Hade det något med Soda att göra? Eller hade de äntligen hittat hennes biologiska föräldrar? Hon drog ihop ögonbrynen. Om så var fallet förstod hon inte varför regeringen hade något med den saken att göra.
Mannen sneglade på kaffekoppen som fortfarande stod på bordet.
"Åh", utbrast hon. "Självklart." Hon reste klumpigt på sig och tassade iväg till köket. Soffan knakade när mannen följde med henne in.
"Aria Gillet", började han allvarligt när hon vände honom ryggen och sträckte sig efter en kopp på kökshyllan. "Är dina föräldrar hemma?"
"Nej, de är ... de är döda.", svarade hon lågt. Allt hopp om hennes biologiska föräldrar sjönk till botten. "Men jag kan väl inte tro att ni intresserar er om det på regeringen? Vad är ditt ärende egentligen?" Hennes hand slöt sig om koppen.
Han ignorerade hennes fråga. "Och du bor ensam vid en sådan ung ålder?"
"Jag är tjugotre.", svarade hon sammanbitet, försökte dölja den uttjatade undertonen.
"Jag förstår."
Aria skulle precis vända sig om och berätta honom ett sanningens ord om vad hon tyckte om hans förståelse när en handduk pressades mot hennes näsa och mun. Doften trängde sig in i näsborrarna och ögonen tårades av den starka odören.
När Aria slutligen sjönk ihop medvetslös i mannens armar skruvade han igen korken på flaskan. En sliten etikett prydde den; Kloroform