Världen efter kriget

När kvinnan svarade honom och svaret var, i all sin prakt, "människohjärta" ryckte han till lite innan han också tog för sig av maten. Det smakade faktiskt ganska bra och inte alls speciellt annorlunda gentemot att äta vanlig djurhjärta; vilka tenderade att smaka lite som lever men med en mer köttig konsistens. Måltiden fortskred innan kvinnan framför honom återigen tog till orda.
"Vem jag är? Jag är Bartolomew och jag håller i ordning den här delen av staden så gott jag kan. Vem är du själv?", Svarade han henne och log samtidigt som han tog för sig av maten. Det var faktiskt ganska gott och när han hade kommit över vad det var han faktiskt åt rörde det honom inte ryggen.

Aziza la ner gaffeln och funderade på namnet, Bartalomew, det var något bekant med det namnet.
"Det var ett ovanligt namn" sa hon och tog upp gaffeln och tuggade på en ny bit av hjärtat. "Håller ordning? Vad finns det att hålla ordning på?" frågade hon undrande. Hon var nyfiken på hur den här mannen tänkte sig att staden skulle få ordning, och vad det fanns att få ordning på.
"Jag är Aziza, och jag lever här. De flesta undviker mig och ja gör de inte det så hamnar de på min tallrik" sa hon leende och Kokos skällde. "Ja och i Kokos matskål med"

Clove kom ut på gatan och bet ihop om smärtan, hon var tvungen att linda den, men inte nu och inte här. Att göra något på öppen gata var lika med döden det visste hon även om hon nu tack vare soldaterna var bättre beväpnad. Hon tar sig vidare och in på en gränd, där sjunker hon ner för att linda foten.

"Vad det finns att hålla ordning på?" Mycket, min så kallade ordning håller mig i alla fall vid liv.", Sade han enkelt och log mot kvinnan framför honom. Leendet rann inte av hans läppar när hon pratade om vad hon hette och vad människorna brukade hamna.
"Så, Aziza? Jag kommer alltså att hamna på antingen din tallrik eller i din hunds matskål?" Tja, det kan väl inte vara så illa.", Sade han bara och ryckte på axlarna även om hans fingrar törstade efter att avfyra pistolen som hängde vid hans sida. Däremot bestämde han sig för att inte ge in för impulsen och fortsatte därför att äta läckerheten framför honom.

Aziza tittade på mannen framför sig och ryckte på axlarna.
"Ja det är väl en trygghet för någon att du försöker hålla ordning i de här delarna av staden. De i norr blir säkert belåtna" sa hon näst intill hånfullt. "Jag anser att var och en får klara sig själva här ute, är man för dum för att inte vara varsam dör man."
Kokos tittade bedjande på henne och Aziza strök hunden över huvudet och hon la huvudet i hennes knä.
"Det är inte säkert, om du är riktigt trevlig låter jag dig kanske leva, men den chansen är självklart mycket liten" sa hon och reste sig upp för att ta en bit till av hjärtat.
"Inte lika god som den förra, eller vad säger du Kokos?" frågade hon roat och hunden la huvudet på sned och Aziza kastade en bit till henne.
"Bartalemow du är en speciell man som fortfarande bryr dig om rättvisa, så vad gjorde du innan kriget?" frågade hon vänligt.

(Ni kan ha ert lilla samtal här ^^ xD så rollar jag när ni snackat klart )

"Självklart är det så men jag klarar mig mycket bra på att få pengar och dylikt mot att röja upp vissa människor i staden.", Sade han och skrockade lite. Tjejen var vass i kanten och inte speciellt varm till sättet.
När hon hotade honom till livet så skrockade han lite till, visst var det här hennes territorium men han hade pistolen och han var van vid att använda den; Oavsett skulle han antingen träffa henne eller hunden om något hände honom.
"Det är väl så och jag hade mer eller mindre samma jobb som jag har nu. Själv då", Sade han enkelt och åt upp det som låg på hans tallrik samtidigt som han tittade när hon tog ytterligare lite mer av hjärtat. Det störde honom inte så mycket som han trodde att det skulle kunna göra honom och det gladde honom; för många hade det säkerligen varit vidrigt.

Aziza såg bara på mannen innan hon tittade på Kokos och skrattade.
"Ja vissa människor är nog lite väl insnöade på att hålla ordning i staden. Men om man gjorde sådant innan kriget sitter det kanske kvar" sa hon och log emot sin vän.
"Jag var studerade, jag skulle blivit obducent, det gick inte som planerat, men den kunskapen jag lärde mig har jag haft stor nytta av nu" sa hon och log och tuggade på hjärtat.
"Skall du hämnas dina vän nu då? Eller ger du dig inte på människorna i norr? Ger du dig bara på människor i de sämre delarna av staden?" sa hon och såg på honom.

"Det gör det sannerligen. Gamla vanor är svåra att träna bort.", Sade han och log mot sin bordskamrat.
"Åh, där ser man. Det verkar sannerligen så och det ser ut som att även jag har fått ut något av dina kunskaper inom obduktion.", Svarade han henne och nickade menande mot hjärtat som hon tog en tugga av.
"Mina vänner? Det var soldater som dog, de visste vad som gällde och därmed kan jag inte sörja dem. I den här staden är det att döda eller dödas som gäller.", Svarade han henne och ryckte på axlarna. Om han skulle vara helt ärlig så hade han inget problem med deras död, visst hade han spenderat tid med dem men i den här staden lärde man sig snabbt att inget varade för evigt.

"Ja jag antar det, därför jag försöker undvika att få dem" sa hon och trängde undan bilderna från förr.
"Det är bra att någon annan kan uppskatta min matlagningskonst, Kokos här säger nämligen inte så mycket" skrattade Aziza. Hon såg på mannen och ryckte på axlarna.
"Ja alla är vi utbytbara" sa hon bara och tittade sedan ut genom fönstret emot de norra delarna.
"Hade du velat leva i den delen av staden?" frågade hon honom.