PRS Reiku Black|AlexZz

Ysabel kunde inte ens beskriva det de fördes in i. Det var enormt, det var magnifikt och porträtten på väggarna skrämde livet ur henne. Mestadels för att det inte behöver vara människor på de massiva porträtten som är upphängda. De behöver inte ens vara riktiga. Ysabel känner sig så otroligt liten. Dessutom tittar de på henne. Porträtten följer henne, eller dem alla tre med blicken. Som om någon ser på dem genom porträttens ögon. Vilken kanske är sant. Ysabel ser sig om med en blick som inte kan säga annat än: "Vad är allt det här?" och ögonen är stora som tefat.

Mikel behövde inte knuffas fram längre, han kunde gå självmant, med ögon som sög in allt de såg. Hans utseende hade förändrats i den takt som nyfikenheten och rädslan för det här stället växte, visst, det var vackert. Men porträtten var en av det läskigaste saker han någonsin sett. De såg alldeles för verkliga ut och vissa av ansiktena såg riktigt plågade och rädda ut. Hans hårfärg hade blivit en starkare nyans av rödblont och fräknar började bildas över hans näsa. Det underliga med hur utseendet förändras i ansiktet är ju att man aldrig ser det själv. Men det förvirrade Dox, som trodde att det var en gammal man. Var hade mannen tagit vägen?

((sorry för det random försvinnandet... o-o'' )

Ysabel tittar bakåt när de går förbi ett visst porträtt av en kvinna, hon är vacker, ung, Ysabel känner faktiskt ett stick av avundsjuka som inte borde dyka upp dyker upp ändå. Fast hon känner inte igen känslan, inte direkt. Jo, hon gör det. Men det är inte det som skrämmer henne utan det är när porträttet rätar på sig. Det ser ut som det tvingats vrida på sig för att kunna följa dem med blicken och sedan rätar på sig för att få tillbaka sin position. Ysabel tittar alltså framåt så snabbt hon kan för att tänka bort det. Hon riktar därför blicken mot den mönstrade tjocka mattan hon går på. Det är så många olika färger att hon inte ens kan namnet på den flesta av dem.

( Jag trodde det var jag som var det random försvinnandet O-O )

Mikel glömde bort att tänka när ögonen drunknade i alla nyanser. Plötsligt upptäckte han att de lämnade den tjocka, mjuka mattan och var på väg upp för en trappa i en gräddvit, slät sten. Om man ramlade här så var det nog svårt att få grepp. Det såg så halt ut på något sätt. Oavsiktligt saktade han ner farten och vred på huvudet runt omkring sig. Trots att vissa av nyanserna var i adla, mörka färger så fick allt det vita få det att se inbjudande och ljust ut.

(( Well, då hade jag nog svarat igår. xD ))

Stenen är så slät, så glatt och såpass kall att det lika gärna skulle kunna vara is de går på. Fast det är för hårt och det är inte blött. Så det kan inte vara is, det känns bara minst lika onaturligt som resten av det här... adelshuset. Ysabel har inget passande ord för det. Trappan fortsätter i något som känns som en evighet och Dox är precis bakom. Ysabel inser också då att Dox inte andas, för hon har bara två personers andetag. Dox andas alltså inte. Vilket betyder att Dox är död? Eller? Det är bara döda som inte andas, det är vad hon lärt sig. När trappan tar slut kommer de till nästa långa korridor och längst bort är en stor dubbeldörr, Ysabel kan inte se om den är gjort av trä eller något annat. Den kan vara vadsomhelst.

Mikel suckade i lättnad när de kom upp för trappan. Det var inget han skulle vilja gå i igen. Inte för att han var allt för otränad eller så, men det där var många trappsteg. Perfektionen av det här stället upptäckte han, skrämde honom mer än tavlorna som varit i korridoren där nedanför. Dox knuffade på dem än en gång, som om han blivit ivrigare. Ögonen var fästa på dörren där borta och Mikel märkte att hans egna ögon också var fastklistrade vid dörren. Han ville veta vad den av gjord av, men skulle inte bli förvånad om den också var gjord av någon slags sten. Ju närmare dörren de kom... Det var något med den. Han var tvungen och veta vad som fanns bakom den, men samtidigt så skrek hans kropp att han skulle springa bort från den så snabbt han kunde.

Ysabel kan inte titta bort, men hon kan inte bestämma om det var av rädsla eller nyfikenhet. Hon vill veta vad som finns bakom, det retar henne att hon inte vet. Men samtidigt blir hon tvingad mot den som om hon borde springa härifrån och det borde hon, det vore smartare att bara springa därifrån. Men hon kan inte förmå sig att göra det, Ysabel är dessutom rädd för att försöka. Dox verkar inte vilja gå någon annanstans. Men han vet vad som är bakom dörren, eller? Det måste han veta.

- Så, snart framme. Fnissade Dox ivrigt och gav dem ytterligare en hård knuff.
Det kändes konstigt att höra en så stor, stark människa fnissa på det sättet. Han var nära att ramla framåt när han fick knuffen i ryggen men kom snubblande på fötter igen, utan att ramla. Han tog ett djupt andetag och gick de sista metrarna fram till dörren. Ändå fast han stod nära så förstod han inte vad dörren var gjord av. Han hade inte sett något sådant förut och han undrade om han skulle röra vid den. Det kanske var någon slags sten, som han trott. Men när han såg på det verkade det inte som det.
Dox log brett och lade sin stora hand på handtaget för att sedan skjuta upp dörrarna. Det var visst dags att se vad som fanns där inne..

Innanför de konstiga dörrarna var ett storslaget rum, det var vackra utsnidade dekorationer i taket, taket i sig var en målning som var vacker, men precis som med porträtten verkade något vara fel, med målningen i taket var det inget mer märkvärdigt än att människorna på bilden saknade ansikten och de var färgade med blod. Överallt, det var inte ens lite blod. Nästan hela bakgrunden täcktes av det och man såg klart var det rann ifrån och var det rann bort ned i väggarna som också var röda. Längst bort i rummet satt den vackra kvinnan från tavlan, hon är underskön. Förtrollande vacker för att vara exakt. Hon tittade upp när hon såg dem där hon satt i sin fåtölj.

Mikel hade missat det mesta av inredningen då han bara hunnit ta en snabb titt på den innan hans blick fastnade på kvinnan. Det var den vackraste kvinnan han sett. Det gick inte ens att beskriva henne. Hon var perfekt... Det utstrålade makt ifrån henne som träffade honom i ansiktet.
Dox stängde dörrarna igen och bugade sedan djupt för kvinnan som satt i fåtöljen.
- Var Dox duktig? De är här nu, pojken och flickan som var på gården. De är här nu. Mumlade han ivrigt och hade blicken på golvet med ett brett leende. Han hade pratat i en ton som verkade desperat.