Förtryckta staden - PRS, Sannie & Godrica

Austin sa inte mycket på vägen tillbaka. Och då de var framme vid staketet var han så trött att han lade sig ner och kravlade igenom det lilla hålet med mycket möda.
Andra sidan staketet vände han sig om och såg efter Beata när hon slingrade sig igenom hålet.
"Du, jag borde gå hem... Men jag vill att vi ses imorgon, om det går bra? Vi kan mötas på torget", han log mot henne.

Att kravla igenom hålet var som vanligt ingen svårighet.
"Självklart! Vi ses på torget. Det var väldigt roligt och äventyrsfullt att få vara och lära känna dig Austin Grey", sade jag och vinkade hejdå. Austin började gå mot torget för han hade berättat att han bodde i närheten. Jag tog ett annat håll som gick snabbare, annars behövde man passera hela centrumet.

Austin tänkte på Beata och den lilla flickan - Jane - på vägen hem. Han undrade om han någonsin skulle få se Jane igen, och han undrade hur det var med hennes syster.
Plötsligt tog någon tag i hans överarm och stannade honom med en våldsam kraft. Austin vände sig tvärt och stirrade upp i ansiktet på en bredaxlad stadsvakt med ett ärrat ansikte. Ett tecken på att han utkämpat strider - och överlevt.
"Hörru du", morrade vakten och hans grepp om Austins arm hårdnade, "Jag såg dig i skogen, vilket är ett förbjudet område."
"Förbjudet område?" upprepade Austin. Han trodde inte sina öron, "Sen när har det blivit förbjudet att vistas i skogen?"
Stadsvakten fick ett förvridet, snett leende i ansiktet.
"Igår", flinade han.

Jag kom på att Austin och jag inte bestämt en tid när vi skulle mötas på torget imorgon.
Jag småsprang lite för att förhoppningsvis kunna hinna ikapp honom.
Jag fann Austin på marken med en stadsvakt som spottade honom i ansiktet och vred hans händer så Austin tjöt högt.
Jag måste göra någonting.
"Austin!!", ropar jag! "Austin!!" De kan inte ha kommit på honom, han utförde ingen formel i skogen och han är inte dum, han skulle aldrig utföra en formel här vid torget framför alla stadsvakter och allt folk som skulle skvallra.
"Han har inte gjort någonting!", skriker jag och hoppar på stadsvakter utan att tänka. Jag har ingen chans mot honom, så stor och stark han är.
"Jo, han var i skogen. Med dig. Juste, två flugor i en smäll heter det va?", sa han i ett flin och fällde mig utan problem.
När även jag låg på marken började jag ge upp. Men vad hade han sagt? Att vi var i skogen?
"Vadå, får man inte vara i skogen?", säger jag och hoppas att det ska låta trotsig.
"Har du inte hört? Förbjudet område från igår", säger han i ett flin och ställer sig med en fot på Austin och en på mig.

Austin förstod inte varför Beata hade kommit, eller hur, men nu var hon här, och de var under stadsvaktens makt tillsammans.
"Snälla, lyssna", stönade Austin lätt och såg upp i stadsvaktens illvilliga ansikte, "Vi... visste inte... Snälla, låt oss gå."
"Vad heter du, pojke?" flinade vakten, "Och du, tös?" fortsatte han och vände sig åt Beata.
"A-Austin... Austin Grey...!" flämtade han, utan att tänka sig för.
"Sa du Grey?" Vakten höjde på ögonbrynen och såg ner på honom, "Möjligtvis yngre sonen till Delia Grey som är så eftertraktad?"
Austin måste sett skräckslagen ut, för stadsvaktens förvånade uttryck övergick i ett överlägset, illvilligt flin. Austin kände sig förstenad, som om hans hjärta hade slutat slå och det var omöjligt för honom att röra sig. De skulle ta henne...
De skulle ta hans mamma.

Det verkade som att jag och Austin dragit samma slutsats då han spärrade upp ögonen - de skulle ta Austins mor.
Jag själv var tvungen att svara.
"Beata...", svarade jag lågt.
"Nå Beata, ditt efternamn?", frågade han sedan efter.
"Bruce. Beata Bruce", sade jag lågt och kvävdes nästan när han trampade mig hårt i ryggen.

"Jag antar att ni två ska tas till vår 'domstol', där de får avgöra vad som ska göras med er. Har ni tur slipper ni fängelse, men din mor råkar mer illa ut." Stadsvakten klev av dem båda, men andra vakter var snabbt framme med att lyfta upp dem från marken och hålla dem fast med armarna bakom ryggen, "Jag befaller dig att visa oss vart du bor, och ifall du vägrar...", vakten drog sitt sträckta pekfinger över halsen och gjorde en smärtsam, ful grimas. Austin förstod. Antingen avslöjade han sin mor, eller så dog han.
Han sneglade över på Beata utan ett ord.

Vilket hemskt straff ifall han inte följde reglerna han fick av stadsvakten. Han sneglade på mig men jag tror inte jag fick honom lugnare med mina chokladbruna ögon som numera bara var bruna, ingen klang i dem, och rädda såg ögonen allt ut att vara.
Jag svalde hårt och följde med när Austin fortsatte gå framåt med stadsvakten, mot hans vilja.

"Det är hitåt...", mumlade Austin och knyckte med huvudet åt höger då hans armar var bakbundna, och det var omöjligt för honom att peka. De stod just nu på mattorget som han och Beata befunnit sig på för bara några timmar sedan. Han undrade om mor var orolig för honom för att han inte hade kommit hem den tiden som han sagt... Vilken trevlig present jag tar med mig nu, tänkte han i en ton av ironi, men kände ett starkt lidande inom sig.
Tårarna brände bakom ögonen men han blinkade envist för att inte visa hur rädd och full av panik han var.
Vakterna knuffade honom framåt när han saktade av på tempot.
"Inte har du glömt vart du bor, och vi har inte hela dagen på oss. Sätt fart!" morrade de åt honom. Om Austin hade haft en svans hade den gått mellan benen på honom. Han var livrädd. Inte för sig själv, utan sin mamma.
Stackars, stackars mor...

Jag kände medlidande för Austin. Och självklart för hans mor. Jag visste inte vad hon hette, hur hon var eller vem hon var mer än Austins mamma men hon hade kunnat uppfostra Austin till en trevlig pojke så hon borde vara minst lika trevlig själv.
"Och du, rappa på lite!!", röt vakterna åt mig. Jag gick med huvudet stirrandes ner i marken och armarna bara hängde där bak, fastbundna och säkert röda av repet som gnider sina tvinnade band mot mina smala handleder.
Vi kom fram till Austins hus och jag snubblade på mina egna fötter. Jag föll handlöst för jag kunde inget göra åt mina fastbundna händer. Jag slog i huvudet i en sten som låg på gatan och svanskotan slog i en annan. Kunde inte den här dagen bara ta slut?