PRS mellan Mort och Selma...

"Gör inte det. Du kan inte ana hur många liv den där känslan kan rädda", ler jag och undrar smått över hennes fnysning.
"Jack fick faktiskt det här huset gratis... Fast, han har så klart renoverat sedan dess. Han är sjukt duktig och otrolig. Jag kommer aldrig fatta hur han gjorde det mesta", ler jag. Jag skulle aldrig kunna berätta om vilket rasfärdigt ställe det var när vi först kom hit. Och inte heller hur vissa änglar - som Jack känt i åratal - faktiskt hjälpte honom. Och inte heller allt annat som har med huset att göra. Exempel hur det kommer sig att vi inte har en adress, på grund av att det skulle rivas när Jack fick tag i det.
"Jag tror då du var förföljd", säger jag sedan. "Det är praktiskt omöjligt att hitta hit. Om man inte kan vägen, och man måste virra bort sig i en evighet. Något hände och du hamnade här." Jag ler mjukt, vet att jag kanske inte låter så trovärdig men säger det ändå. Jag måste minnas att be Jack leta efter personen som följde efter Juno. Hon måste ha befunnit sig nära ifall hon hittade hit, vilket antagligen är slumpen eller så vill någon åt Jack. Han litar inte på slumpen.

”Inga föräldrar?” frågade Juno.
Hon kände direkt att hon var ute på djupt vatten men hon var nyfiken. Vem bodde på ett sådant här ställe? Aldrig förr hade hon ens sett något liknande.
”Du behöver inte svara om du inte vill…” tillade hon sedan.
Sakta drog hon handen längst bakhuvudet som smärtade efter fallet. Blodet hade kolegera men trotts det kunde hon fortfarande känna ett hack. Troligtvis skulle hon få en bula eller något men tur väl så skulle det inte synas under hennes hår.

"Inga föräldrar", säger jag och skakar på huvudet. "Ensamma i ett gigantiskt hus är faktiskt bättre än vad man kan tro. Sedan har jag ju skolan också, så ensam känner man ju sig inte. Och de gånger Jack är ute så hittar Trixie jämt mig", säger jag och hon höjer huvudet vid sitt namn. Hon fnyser lågt och går sedan bort till Juno och kurar ihop sig hos henne istället.
"Ja, de gånger då hon inte känner sig för självgod", skrattar jag och hör hur saker fräser nere från köket med min specialhörsel. Vad lagar han egentligen? Vad det är så gör det mig ändå hungrig.

Hellre vara ensam än med de idioterna. Juno kunde inte lista ut Juliette. Umgicks hon bara med sina vänner i skolan? Juno ville fråga men höll frågorna inne. Ännu en gång, det var inte hennes sak. Istället log hon åt katten.
"Jag kan tänka mig att det inte händer alldeles för ofta."
Katten vände sitt huvud emot Juno och det var nästan, precis som om hon log emot henne. Katten fick Juno att rysa. Den gav henne obehagliga vibbar då det var precis som om den förstod allt i deras konversation.
"Så, hur tror du det går för honom där nere?" frågade Juno mest för att hon inte gillade tystnaden som för en stund uppstått.

"Bara bra", ler jag och granskar Trixie. "Nej, det händer inte så många gånger. Men då får jag även tid att träna eller läsa", säger jag och Trixie vänder huvudet mot mig som om hon känner min blick och fnyser igen och spinner lätt vid Junos sida.
"Jack brukar på något magiskt vis jämt lyckas få fram en gourmémiddag", skrattar jag.

”Träna?” frågan kom innan Juno hann stoppa den.
Hon drog handen åter igen genom håret som börjat torka något. Det lockade sig, kryllade sig kanske var ett bättre ord i små men otroligt många spretiga lockar. Ute regnade det fortfarande om inte värre.

"Träna kampsport. Jag älskar verkligen att kunna försvara mig själv då killar allt för många gånger har försökt anfalla mig", ler jag. Det är inte en lögn. Inte en hel sanning heller. Jag älskar att träna kampsport. Det är otroligt. Jag älskar det och vissa dagar skriker min kropp efter att få träna, och de gånger Jack inte är här finns träningsdockor, slagpåsar och annat.

Juno såg aningen skeptiskt på Juliette. Det hade hon inte trott och vem visste, ifall Juno tränat hade hon kanske inte sprungit som hon gjort tidigare.
”Där ser man”, sade Juno en aningen imponerad.
”Maten är klar, vad håller ni på med där uppe egentligen?” hördes Jacks röst nerifrån trappan.

Jag flinar och Trixie hoppar ner från sängen och jag svär på att hon skulle ha suckat om hon kunnat.
"Du kan ju gissa tre gånger!" ropar jag retsamt tillbaka.
"... Det tror jag inte jag vill. Du kan chockera mig", skrattar han.
Jag ler mot Juno innan jag själv ställer mig upp och rotar fram något ur garderoben. Utan att skämmas så låter jag morgonrocken falla ner till golvet och tar på mig ett par shorts och en lite för stor T-tröja som egentligen tillhör Jack. Fast, den är bekväm.
"Kom", ler jag mot henne.

Juno slog generat ner blicken då Juliette lät morgonrocken falla till golvet och kollade upp emot Jack. Till skillnad ifrån henne verkade hans blick sluka Juliette på ett sätt som fick Juno endast att känna sig i vägen. Tacksam över vägen ut Juliette gett henne och började färden nedför trapporna. Åtminstone så var nedför trapporna mycket lättare än uppför. Dofterna ifrån maten fick Junos mage att mullra. Hon kände en hunger som hon inte kunde minnas den förut.
”Vad är det för något?” frågade hon svagt emot Jack.
Det var som om doften fick henne att hon inte hade ätit på en evighet.