PRS Selma...|AlexZz

"Logiskt." Kontrar Celine nästan genast. Hon förstår honom på något sätt, hon kan inte sätta fingret på det men det... hon förstår det helt enkelt. Hon kan inte förklara det, men hon behöver det troligen inte heller. Fast hans nästa kommentar får henne liksom ställd, på något sätt. Celine har inte tänkt på det själv dock, varför skulle hon påminna honom om någon? Har hon ett ordinärt utseende eller så? Det skulle inte direkt förvåna henne om hon hade det, men hon ska faktiskt till att svara när dörren öppnas. Hon hörde inte ens några steg eller någonting. Men hon är hopkrupen mot närmaste vägg eftersom det är Ethan som dykt upp, med något som ser ut som mat.

Ethan kommer in och det finns inte så mycket jag kan göra. Jag kramar endast handen, håller käften, tittar inte på honom och motstår lusten att försöka döda honom. Det är enklare sagt än gjort. Jag ser honom ha en väldigt stor nyckelknippa, och vad jag har märkt så finns det inga vakter utanför, men jag ser inte så bra här i från heller.
Om han försöker något med Celine så är det enda jag ska göra att öppna min jäkla käft för att få hans uppmärksamhet.

"Synd och skam, ni verkade ju nästan få till något där." Suckar Ethan, som tydligen hört allting, eller åtminstone delar av det. Samtidigt lägger han ned en bricka med mat. Celine ser egentligen bara brickan som läggs ned, hon tittar inte upp på honom. Ethan verkar inte direkt vara en schysst människa så det var säkert inte hans initiativ att ge dem mat. Han skulle säkert hellre se dem svälta eller något. "Hur går det med handen, prinsen? Gör det fortfarande ont?" Han låter hånfull, så hånfull att det är fånigt, på något sätt.

Jag klämmer handen hårdare och ser upp på honom med lugn och kylig blick. "Endast en svag person klagar på smärtan. En stark utnyttjar det som en påminnelse om vems huvud man ska slita av."
Det är mest tomma ord den här gången, jag har inte tänkt döda någon - tror jag. Fast det kommer bli fler döda personer innan Celine och jag kommer ut härifrån - eller åtminstone hon - jag hoppas bara att de blir de och inte vi.
Jag biter ihop käkarna vid smärtan som skjuter upp genom handen trots att det endast är handen som är bränd.

"Det gör ont, alltså. Ser att du fått någon sorts dämpning iallafall." Svarar Ethan och rycker på axlarna, Celine förstår inte hur han kan vara så lugnt efter att någon sagt så. Hon skulle inte klara det, fast okej, hon är inte direkt den modigaste för den delen heller. "Det är väl positivt att du fick behålla klänningen på iallafall." Detta säger han i riktning mot Celine, som inte låtsas om det. Fast Ethan verkar inte gå fram till henne eller något sådant. Istället skrattar han. När hon tänker efter påminner han mycket om den där mannen. Fast han är väl inte exakt likadan. Det är i princip omöjligt för honom att vara den personen. Men det skrämmer henne fortfarande.

Jag biter bara ihop klämmer handen hårdare. Jag ser tygbiten fläckas av blod men bryr mig inte. Så länge han inte skadar henne fysiskt så ska jag inte göra något, inte något som gör att jag kanske förflyttas till ett annat ställe. Och jag kan inte lämna Celine ensam här, inte med honom.

"Ethan, lämna dem ifred." Det är pojkrösten från vagnen igen! Hon känner igen den och Celine tittar upp för att se en pojke, som kan vara knappt 12 år gammal som har kragen på den svarta knäppta jackan som döljer nästippen och den svarta luvan som täcker resten av huvudet, vilket gör att man bara kan se små testar av morotsrött hår och de lysande gröna ögonen. "Nu." Fortsätter pojken hotfullt och de verkar nästan blixtra till av någon anledning. Ethan vänder sig irriterat mot honom.
"Jäkla spoling." Svarar Ethan men lämnar dem.
"Maten är inte giftig." Säger pojken aningens uppmuntrande och följer Ethans exempel. Men det är troligen Ethan som stänger och låser dörren eftersom pojken inte haft några nycklar. Celine inser det inte riktigt, men pojken verkade ha haft en svans... eller något liknande åtminstone.

Jag slappnar sakta av och slutar klämma livet ur min hand.
Jag rynkar på ögonbrynen. Inte giftig? De ville ju ha oss vid liv, men gift kan gör mer än bara döda. Om giftet förlamar blir det bara ännu lättare, då kan vi inte kämpa emot eller något liknande. De skulle förenkla det hela för... de. Jag vet inte om man kan kalla de personer, människor är de i alla fall definitivt inte.
Den pojken verkar styra över... ormmannen. Kan en sådan... sak, ens ha ett riktigt mänskligt namn?
"Jag kan smaka maten", erbjuder jag mig och ser lite skeptiskt på maten och sedan med undrade blick på Celine.

"Jag är faktiskt inte speciellt hungrig." Svarar Celine som inte vet om hon borde lita på pojken som hon tror har en förbannad svans och lysande ögon. Det skrämmer henne och maten behöver inte i sig vara giftig för att kunna skada. Hon vet inte vad som skulle kunna dölja sig i det, inte egentligen men hon vill inte ta reda på som kan vara fel med det. "Men ät om du vill." Fortsätter hon, eftersom Celine inte vill att han ska svälta bara för att hon är ovanligt kritisk. Hon svälter nog hellre. Pojken hade bara haft ögonen synliga och när han blev irriterad eller liknande så blixtrade dem. Hon svär på att hon såg det. Dessutom var Ethan till och med respektfull mot pojken, något måste vara fel, eller så är han otroligt farlig. Båda alternativen klingar negativt i hennes öron.

Jag grimaserar. "Knappast." Om hon inte vill ha maten slipper jag smaka den, då slipper jag dö och kan skydda henne bättre.
"Jag är ganska säker på att jag hellre svälter..." skrattar jag sedan utan att kasta en enda mer blick på maten.
"Några fler frågor?" ler jag mot henne.