Ett plus ett är lika med fyra

Zuko tänkte efter, hans högsta önskan var att få Mai tillbaka, men kunde man verkligen få tillbaka någon från de döda utan problem? Han tvivlade på det. Zuko kände hur Aravis såg på honom men sa inget.
"Uppdraget är enkelt, ni skall leta upp en man som gömmer sig någonstans i landet, döda honom, stoppa hans armé från att kriga och ge mig tronen" sa mannen och Zuko såg skeptiskt på honom, det var något som inte stämde.

Aravis såg på honom, "Ja det var ju enkelt. " sa hon ironiskt och skakade på huvudet, hon gillade det inte. "Och makt och en tron är inget man bara kan få, man måste få folkets förtroende och kärlek. Och varför skulle du ha tronen och inte den andra mannen?" Sa hon ogillande, "Härlysnad och maktgalenhet kan bli ditt förfall så som mången kung och drottning före dig." Sa hon, hon ville inte ha mannen till makten.

Mannen drog av sig huvan och Zuko fick äntligen en ordentlig blick på honom. Han hade blont hår och blåa ögon, han såg oskyldig ut, nästan för oskyldig ut.
"För att det är min tron från början" sa mannen enkelt och log emot dem. "Jag vill ha tillbaka dem, men jag kan inte själv bruka våld"

Aravis såg på mannen och fick en lust i att skydda honom, den man fick över små barn. Men han var inget barn och hon försökte skaka av sig känslan. Som att han försökte få henne att tro något som inte var sant eller få henne i sitt våld.
"Alla kan bruka våld." Sa hon enkelt och såg på mannen som inte ens verkade kunna göra en fluga förnär.

"Min tro förbjuder mig att bruka våld. Den riktiga härskaren får aldrig bruka våld för att få sin vilja fram. Det är fel och jag kan inte tillåta mig själv att sjunka så lågt" sa mannen och Zuko fnyste.
"En kung måste alltid vara redo att skydda sitt land!" sa han bestämt.
"Det gick så bra för dig! Du har aldrig tänkt på att ändra dina tankergångar!" sa mannen och Zuko fnyste bara som svar.

Aravis såg på dem så Zuko var också någonslags kung? "Men han har rätt man måste försvara sitt land i med och i motgång och bruka våld om så krävs. Allt för att skydda och försvara sitt land." Sa hon som den Sanna drottning hon var och med den röst som sa henne att hon gjort det, att hon försvarat sitt land även om nu Calormen tagit över det.

Mannen skrattade åt dem.
"Ni små okunniga barn" sa han och skakade på huvudet. "Våld löser inget, den kungliga familjen är helig och har aldrig brukat våld och kommer inte heller göra det. Vi förlorar vår kontakt med gudarna då" sa mannen.
"Du förlorade ditt land på grund av det" sa Zuko kallt. "Man måste slås för det man tror på" sa han enkelt.

Aravis bara skakar på huvudet, "Men du låter andra gå ut i krig för dig. Det är precis lika hemskt och fegt. Att inte offra sig själv för sitt land, att inte stå upp för sitt folk, det är fegt." Sa Aravis och det var precis vad hon tyckte och en kung som trodde sig förmer än sitt folk var ingen bra kung och skulle aldrig bli det heller hur skenhelig han än må vara.

"JAg har aldrig sagt att mitt folk skall dö!" sa han allvarligt och såg på dem. "Ni två som ändå vill dö skall få göra det. Ni kan så klart vägra, men då kommer ni aldrig här ifrån eller får eran högsta önskan uppfylld!" sa mannen och reste sig upp "Jag återvänder i gryningen och då vill jag ha ett svar" sa han och lämnade grottan. Zuko tittade på Aravis med en undrande blick.

Aravis såg efter mannen och sedan på Zuko och mötte hans blick, "Det finns inget som väcker de döda till liv eller hur? Och vem har sagt att vi vill lämna denna plats? Jag försökte som sagt ta mitt liv och vill inte tillbaka." Sa hon och stirrade sedan in i elden, hon frös inte längre, hon gissade att det var Zukos förtjänst och hon var tacksam för det. Att han förstod utan att hon behövde be om det, hon var inte den som ville visa sig svag och hade hellre frusit ihjäl än att erkänna att hon gjorde det.