PRS (Matizze)

Viktoria ignorerade det Devon sa. Egentligen skulle det nog ha varit bättre om det kanske varit så, men hon trodde mer på drogerna. För hennes mor hade varit noga med att förklara vad drogerna gjorde med en, så att hon itne skulle frestas med att prova någon. Och de flesta hade hon sagt att om man tog de mycket så förlorade man förmågan att skaffa barn. Hon önskade att hennes far aldrig farit för drogerna...
Ett högt knäckande hördes plötsligt, Viktoria vände blicken mot buskarna där de verkade ha kommit ifrån. De var rätt så stora buskar, så det kunde säkert vara djur där inne.
Men det, som nu kom ut ut ur buskarna, var inte några djur. Det var tre män, de hade grymma flin i sina ansikten och tog hotfullt steg mot henne och Devon. Banditer var det enda som flög genom Viktorias huvud.

Devon höjde på ögonbrynen i skydd av sin skärmmössa när de tre männen steg fram ur buskarna. Vilket ytterst originellt sätt att utföra ett vägrån på, eller inte. Det här måste vara det mest beprövade sättet någonsin, och det fungerade inte ens hälften av alla de gångerna. Efter en snabb blick på männens vapen - köttkniv stulen direkt från slaktarens bänk, spade och rep - skulle det knappast fungera den här gången heller. Vad skulle de med repet till förresten? Kasta lasso efter dem om de försökte springa sin väg? Devon skrattade tyst för sig själv åt sitt tysta skämt. Och fick genast en spades smutsiga spets uppkörd under näsan tillsammans med en av männens heta andedräkt.
"Tycker'u att de e roligt va?" fräste mannen och spaden vajade hotfullt. Devon böjde huvudet aningen bakåt för att slippa bli slagen av den när den trycktes ännu närmare hans överkäke. Devon motstod impulsen att säga att jo, det tyckte han faktiskt. Hela akten med tre uppenbart utsvultna och svaga män från slummen som försökte låtsas som om de var minst tre gånger större åt alla håll var skrattretande. Bortsett från det högst opassande temperamentet det ville säga. Devon hörde plötsligt någon skrocka i närheten av sin misstress och sneglade ditåt i ögonvrån.
"Snygg fångst, fast hon e platt som en bräda. Vi kan göra de här på två sätt - pengarna eller livet." Devon såg i ögonvrån hur mannen slickade - slickade! - på kniven innan han tryckte den mot hans misstress hals. Om den gick genom hennes hud skulle hon antagligen bli sjukare än hon någonsin varit förut.
"Milady?" Det var mer av en uppmaning än en fråga, men självklart var det hans misstress val att kalla honom eller inte.

Viktoria studerade männen tyst. Hon visste att det fanns banditer och rövare i skogen, ett ställe där polisen inte kunde få tag på dem så lätt. Men de använda så brutala metoder för att få pengar...Hon tyckte personligen att hon själv var mycket effektivare som stal oftast obemärkt ur folks fickor. Och det var inte ofta hon hade märkts utav någon...Förutom tidigare denna dag då. Och då hade det verkligen gått åt helvetet.
Hon studerade mannen som fräste åt Devon. Hon brydde sig inte riktigt om spaden som var riktad mot honom, hon litade på att han inte skulle skadas. Även om hon ärligt talat inte brydde sig så mycket ändå.
Men när männen mer vände uppmärksamheten mot henne brydde hon sig. Viktoria kunde inte låta bli smått stött då han kommenterade hennes kropp. Hon visste att hon var som ett barn i kroppen, men utan så mycket mat var det inte lätt att skaffa former.
"Ser jag ut att äga pengar?" frågade hon sedan mannen som tryckte kniven mot hennes hals. Hon stod så stilla så hon kunde för att undvika att kniven skar henne, hon kände att eggen var vass.
Mannen som höll i kniven sänkte den inte en millimeter, utan verkade vara beredd att skära av henne halsen. "Det har du rätt i, men för dig finns det kanske ett tredje alternativ". Han skrattade till.
Viktoria såg äcklat på honom, då fick hon nog hellre halsen avskuren. Men Devon gjorde sig påmind och hon log svagt. "Oskadliggör dem".
Mannen skrattade igen, en aning oförstående och tryckte kniven hårdare mot hennes hals så den nästan gick igenom huden.

Fortfarande med ögonen fästade på kniven lade Devon huvudet så mycket på sned som det gick utan att få en spade i huvudet och anlade en så förvirrad min som det bara gick.
"Ursäkta mig? Jag tror inte att jag uppfattade det där sista", sade han till sin misstress. "Milady." Hans förvirrade min ersattes av ett brett hånflin. Hans misstress må kunna domdera och ställa med honom som hon ville när det gällde småsaker och om Devon kände sig generös, men utan en riktig order tänkte han inte handla. Med ett ännu bredare flin undrade han hur lång tid det skulle ta hans misstress att lista ut det. Han hoppades innerligt att det skulle ske innan den där kniven ville smaka något mer än bara hud.
Ett bedövande, skallknäckande slag i huvudet fick Devon att lealöst fall till marken, fortfarande med samma leende på sina läppar.
"Han hade ändå inga pengar om hon va' hans misstress", förklarade sig mannen med spaden för de andra två, nu väldigt bleka männen. "Å han skulle oskadliggöra oss." Vid åsynen av blodpölen som växte vid Devons huvud bleknade dock även den tredje mannen markant. Om Devon inte hade spelat död och inte hade haft så dödligt ont i huvudet skulle han ha skrattat åt dem. Istället fortsatte han att stirra lika uppmärksamt på sin misstress som han gjort innan sitt dödsfall där det enda som var sant med påståendet var fallet.

Viktoria gav Devon en mördande blick. Hon anade nog att han mycket väl förstod då han flinade så. Hon försökte dra sig undan från kniven men med en hotande blick från mannen slutade hon. Sedan hördes hon en hög duns. Åh toppen, nu hade de skadat Devon också..Men med det där leendet kunde han inte vara särskilt skadad.
"Devon få..." började hon men hann inte längre fören alla män var vända mot henne och kom närmare. De var alla fortfarande bleka. "Så "milady" vad väljer du? Döden...eller något mer..." De kom ännu närmare och en av dem sträckte ut en hand. "...intimt?". Handen fångade upp en lock av hennes hår.
Viktoria svalde till hårt till och knyckte på huvudet så locken for ur hans hand. "Döden alltså". Mannen som höll i kniven drog undan den för att kunna samla lite styrka.
Nu hade Viktoria sin chans. "Devon, få männen ur vår väg, döda dem, det är en order". Det där sista kändes som en bra sak att säga.

Så fort orden har lämnat hans misstress stämband har Devons livlösa kropp försvunnit från marken och ersatts av en, högst levande, bakom mannen med kniven. Med rörelser så snabba att inget mänskligt öga kunde uppfatta honom vägledde han mannens knivhand mot den spadbeväpnade mannen och skiljde med ett enkelt svep huvudet från halsen. Innan någon hunnit se att Devon var där var han borta igen.
"V-vad i...?!" Båda männen verkade lika chockade och skräckslagna av den plötsliga händelsen, men med tanke på att den attackerande mannen var beväpnad med kniv satsade Devon på att repmannen nog var räddast.
"K-kom inte hit..." stammade han fram och backade snabbt bort från den knivbeväpnade mannen som nu rörde sig som om han var besatt. Med tomt stirrande ögon närmade han sig den panikslagna mannen tills han till sist stannade. Stannade och lyfte knivhanden mot sin egen hals. Fortfarande som i trans placerade mannen kniven mot sidan av halsen och lät bladet långsamt, smärtsamt långsamt, skära genom köttet och vidare till andra sidan. Då Devon äntligen släppte mannens blick blev de tomma ögonen först vidöppna, sedan glasartade.
Blixtsnabbt dök Devon återigen upp vid knivmannen, men den här gången stannade han för att vara säker på att mannen med repet såg honom. Långsamt böjde sig Devon ner och plockade upp kniven som han sedan bekymmerslöst torkade av på sin jackärm innan han vände uppmärksamheten mot den sista av de tre rånarna. En plötslig stank av urin uppmuntrade Devon att avsluta det här snabbt men han gick långsamt mot mannen som höll upp repet framför sig i ett idiotiskt försök att skydda sig. Det var till och med ett ännu sämre sätt att använda ett rep på än det Devon hade föreställt sig.
"S-snälla... min b-bäste herre... j-jag gjorde det för familjen förstår herrn... menade inget illa m-men alla måste leva... en far måste försörja sina små..." Devon tog vänligt repet från mannens slappa händer och riktigt njöt av mannens plötsligt hopplösa ansikte. Lika vänligt stoppade han sedan kniven i mannens hand.
"Ett rep hjälper dig inte om du skulle behöva försvara dig", sade Devon med ett ännu vänligare leende som besvarades av den andre mannens darriga. Att döma av mannens min kunde han knappt tro sin lycka.
"T-tack bäste herrn. Jag kommer aldrig att-" Devon lyssnade inte ens klart innan han tog av sig skärmmössan och visade ett par blodröda ögon och mängderna vassa tänder bakom två par enorma hörntänder. Han log mot mannen och... körde handen rätt genom strupen på honom.

Viktoria förde upp handen till sin hals och gned ställena där blodet nästan hade trängt fram. Tur att det inte gjort det i alla fall, hon brukade vara noga med att inte få sår, för då hon fått det hade de alltid blivit fyllda med smuts, hon hade inte direkt mått bra då. Hon studerade Devon och de nu två skräckslagna männen. Hon kände för tillfället ingen empati med dem, de hade tänkt döda henne, och trodde att de hade dödat Devon. Men även om hon förstod deras anledningar så fanns det som sagt mycket snyggare sätt att få pengar på, visserligen var de större än henne, men man behövde ändå inte vara så brutal. Och ett jobb kunde ju snabbt lösa saker också...Ända anledningen till att hon inte skaffade ett jobb var för att ingen skulle vilja anställa någon så ung som henne, i alla fall inte till något jobb hon skulle acceptera.
Då den andra mannen som hållit i kniven var borta så dök ett glädjelöst leende upp på hennes tunna läppar. Mycket hade hon varit med om, men inte att någon hotat henne med kniv. Och hon tänkte helst inte uppleva det igen, om några sekunder till gott skulle nog mannen ha skurit av henne halsen.
Hon tog långsamt några steg efter Devon mot den sista mannen. Hon undrade verkligen vad de skulle haft repet till, binda dem ifall de skulle ha gett de pengar?
Och till sist så var den sista mannen död, han gav ifrån sig ett gurglande läte innan ögonen förlorade sin livslåga.
Viktoria gned sin hals igen. "Bra" sa hon kort. Ärligt talat hade hon hellre sätt att männen bara hade blivit kastade ur vägen, men hon hade fått lite panik när hon sett kniven fara mot hennes hals.
"Nu kan vi fortsätta". Hon började gå igen, utan några mer blickar som låg döda på marken. Snart syntes de första husen, och stanken blev fränare.

Devon stod lugnt kvar bredvid den nu döda mannen och pillade bort det sista blodet som fastnat under naglarna. Det var det som var så irriterande med blod, minsta lilla stänk, minsta missade lilla stänk och det skulle krävas fler för att dölja det första.
"Mördare", sade han högt till sin misstress med eftertryck när hon lugnt hade bestämt sig för att fortsätta gå igen. Träden verkade instämma och deras sus bar hans ord, deras blad upprepade dem gång på gång. Mördare. Mördare. MördareMördareMördaremördaremördaremördare. Devons händer fortsatte att pilla bort resterna av blod och kött från nagelbanden men hans blodröda ögon var obevekligt fösta på sin misstress.

Viktoria stannade upp, stelnade till i några sekunder innan hon vände sig om mot honom med så mycket lugn som hon lyckades ha i den stunden. "Vad sa du?" frågade hon och lät fortfarande lugnt även om hon mycket väl visste vad han sagt.
"Jag kanske är en mördare". Nu lät hon inte alls lika lugn men långt ifrån upprörd också. "Men jag beordrade dig att döda dem för att skulle ha dödat mig annars". Hon tog ett djupt andetag för att återfå sitt lugn innan hon vände ryggen mot honom igen och fortsatte gå.

"Tjugosex personer på en dag", sade Devon då hans misstress vänt sig om igen, fortfarande lika lugnt men nu med en antydan till ett leende. Ja, han hade faktiskt räknat dem. "Det gör er faktiskt till mer än en mördare. Milady, ni är en massmördare och jag skulle vilja påpeka att ni inte precis har gjort något för att minska 'risken' för fortsatt blodvite", fortsatte Devon och spelade med sin kluvna tunga. Han syftade till stor del på den röra hon lämnat efter sig i den första gränden, den var absolut inte diskret och tjugotre personer skulle inte bara glömmas bort av sina anhöriga.
"Rånaren gav er faktiskt ett val, milady", påpekade han för sin misstress med ett litet flin.