Where magic lives. (privat)

Amia ryckte till i repet runt hennes midja, delvis för att visa sitt missnöje över att behöva klättra och delvis för att få hans uppmärksamhet.
”Nej!” Åter igen var hennes ord hårda. ”Jag klättrar först.”

Anan tittade upp med en smått irriterad min. "Som du vill" suckade han och klättrade upp igen. Han ställde sig bredvid henne och väntade. Varför kunde hon inte ha dödat honom bara då han var så försvarslös förut? Han drog återigen bort blod från kinden.

Amia kollade på honom men lät sedan den röda kappan öppna sig en aning för att skymta den fortfarande vita klänningen.
”Om du kollat upp hade du fått se mer än vad jag velat”, sade Amia och innan han hann säga något började hon hasa sig nedför stupet.

Anan stirrade på henne med en aning förolämpad blick. Visserligen kände de inte varandra, men han skulle aldrig titta upp! Inte med mening i alla fall. Han klättrade efter henne med försiktiga och vana rörelser. Blodet från hans kind droppade ner mot henne.

Amia skulle aldrig erkänna för främlingen att hon var rädd. Turligt nog hade hon varje morgon likt de andra fyra, hon orkade inte ens tänka på deras namn, gjort rörelserna som styrkte deras kroppar som skulle göra dem starka nog för vad som väntade dem eller väntat. Amia hade inte varit stark nog. Egentligen borde hon släppa greppet om bergets vägg, falla ned emot sin död som de andra men livet var henne för kärt. Dessutom så kände hon att hon var tvungen att hjälpa sitt folk. De äldste var döda, vem skulle leda dem? Vem skulle befria dem? De övermäktiga verkade ha övergivit dem men frågan var varför, de var ju rena, inte som alla andra som var orena. Svetten hade börjat lackas på Amias panna. Hon kastade en blick uppåt och stannade till lite. Hon såg den förunderliga mannen som hon förhoppningsvis skulle ha nytta av. Varför hade han inte bara dödat henne? Han var skyldig henne även om han räddat henne och hon honom. Han hade tagit kära ifrån henne. Vad hade han sagt? Att han inte velat? Så varför hade han i så fall gjort det?
Då han närmade sig henne började hon åter igen klättra. Fingertopparna började tröttna, det fann som tur väl mycket att hålla sig fast i.

Anan klättrade på som om han var van vid det, vilket han var också. Fingertopparna värkte efter ett tag och solen stekte mot ryggen. Trots det var det ändå inte så illa, mycket bättre än de många timmar de fått spendera på vassa bergskanter.
Han såg ner för att se hur långt de hade kvar och möte kvinnas blick, snabbt vände han bort den och sa. "Snart där nere".
De var praktiskt taget ljudlösa där de klättrade, förutom det svaga skramlandet från Anans vapen.

Amia svarade inte på hans ord och vände snabbt bort blicken. Det dröjde inte länge förrän hon kände marken underfötterna igen och hon var lättad över det. Innan han ens hade hunnit ned på marken började hon knyta upp repet. Hon gillade inte att sitta fast vid honom, hon gillade inte att sitta fast överhuvudtaget.

[Wierd!!]

(Hm?)

Anan kände hur repet blev slappt i den andra ändan. Han hoppade ner den sista, lilla biten och knöt upp repet som var kvar runt hans midja.
"Så, nu då?" frågade han kvinnan som han inte visste namnet på ännu. Inte för att det spelade någon roll egentligen.

Amia lät blicken fara över staden. Tårar hotade att svämma över hennes ögon. Hon hörde skriken, hon kände dofterna av bränt och såg hur några män tände ännu en av hyddorna.
”Nu tar vi så många liv vi innan vi själva dör”, sade Amia lågt.
Hennes humör, hennes inställning, hennes renhet som de kallade den var allt annat än den samma. De få minuter det tagit henne att inse att dessa män var onda och skulle bränna allt hade åter igen förändrat henne.

Anan la knappt märke till förödelsen, kanske för att han skapat en del av den. Han förstod inte varför de var tvungna att förstöra så mycket, var det inte bättre att bara döda ledarna då? Men han skulle aldrig förstå sig på sina egna ledare.
Då kvinnan pratade igen så tvekade han innan han svarade på det. Ta så många liv som möjligt innan de själva dog? Han visste inte om han borde vara med på den planen...Men han hade tekniskt sett redan svikit sina ledare och sina medsoldater.
"Okej...Har du något att slåss med?" frågade han bara istället.