Sachiko Ever After (Rollspel för erfarna)

Angel kan inte sluta gråta. Även om hennes sunda förnuft - som oftast inte har så mycket att bestämma över - får henne att tysta ned det när Sienna pratar med henne. Hon vet inte ens var de är och har redan blivit strypt, sett sig själv utan huvud, blivit attackerad sv en osalig ande och sedan haft privilegiet att få se sig själv utan ansikte, snarare ett bortslitet ansikte. Får hon se hur hon kommer dö? Ser någon annan det? Angel vill inte det, vänta. Hon hade just blivit attackerad av en osalig ande som ville slita av hennes ansikte. Det låter självklart absurt och det låter rentav galet om hon ska vara hel och hållet ärlig med sig själv. Men övernaturlighetsgalningen Angel därhemma skulle aldrig varit rädd för något sådant, Angel ska... Angel ska rycka upp sig och ta itu med problemet som hon alltid trott att hon skulle göra. Trots att hennes andetag just nu liknar hur en panikslagen mus andas när någon fångat den. Alltså snabba och löjligt instabila men hon gråter inte.
"Var är Doug och Derek?" Frågar Angel svagt och hon darrar på rösten.

"Doug är lite längre bort i korridoren och jag hoppas verkligen för allt i världen att han har svimmat. Angel, du vill verkligen inte se såret han har i ryggen... Det är fruktansvärd", svarar Sienna och kan inte hålla inne tårarna när hon tänker på sin väns sår i ryggen.
"Vet du vart vi är?" mumlar hon sedan och torkar bort tårarna. Sienna som aldrig brukar gråta har gråtit mer under den senaste timmen än på ett helt vanligt år.
Längre bort i korridoren - där hon kom ifrån, springandes - hör hon en välbekant röst som hon förr i tiden älskande men har kommit att börja hata nu.
"Sienna?!" ropar Kelly.
Sienna tystnar och vägrar ge ifrån sig ett ljud ifall hon skulle höra.
"Kom igen nu! Du saknar mig, medge det åtminstone!" ropar Kelly och steg börjar höras.
Jag saknar till gamla jag, tänker Sienna.
"Jag är mitt gamla jag! Bara lite mer... död, ond och jag suktar efter ditt kött och blod, men vadå, liksom?" ropar Kelly tillbaka.
Du kan inte läsa mina tankar, det är omöjligt, tänker Sienna förskräckt.
"Åh, jo! Blodsband betyder så mycket mer än blod här nere förstår du! Jag ska stanna här så att du kan komma närsomhelst och mamma slåss mot det där jävla spöket som ska komma och förstöra hela tiden, men din kopia är också här!" ropar Kelly.
Hon lurar mig, tänker Sienna. Hon låtsas vara sig själv, men den Kelly jag känner skulle aldrig spänna fast mig på ett trähjul som verkar komma från medeltiden.
"Fan ta dig, Sienna. Jag hade hoppats slippa skada dig så att jag kunde njuta av oskadat kött", hörs Kellys morrande men hon verkar inte göra en ansats att komma springandes och attackera - än.
Sienna vänder fokuset mot Angel för att slippa tänka på sin syster.
"Jag vet inte vart Derek är men jag hoppas att vi hittar honom snart", viskar hon lågt. "Ska vi gå bort mot Douglas?"

derek gick ut i korridoren. sedan vände han sig om mot Jev för att fråga något, men han var försvunnen.
"Jävla ghostpowers", muttrarde Derek innan han började småjogga i den rikting Jev sa åt honom.
Efter en liten stund fick han syn på Angel och Sienna.
"Sienna! Angel! tack och lov att ni är okej!" säger Derek upprört.
"Vi måste hitta Jev och hans kompisar. De kan säkert hjälpa oss ut härifrån."

Hon stelnar till när hon hör Dereks röst. Sedan blir hon lycklig men stelnar sedan till ännu mer och bleknar.
"Derek, vem i all sin dar är Jev?" frågar Sienna misstänksamt. Om Derek pratar om någon annan kanske han har blivit övertagen av något, eller så kanske det inte ens är Derek rent av? Ännu en dubbelgångare kanske?
Sienna beslutar sig för vilket av de än är så tänker hon inte lita på någon annan än sina bästa vänner. Fyra stycken har försökt mörda henne hittills, det är ingen att skämta om, än mindre bara avfärda.
De är hon, Angel, Doug och Derek mot den här världen nu. Hon vägrar lita på någon annan än sina vänner och hoppas att Doug och Angel håller med henne.
Jag vägrar följa med till vem Jev än är. Så fan heller.

"han är en av de goda zombisarna, han hjälpte mig när jag höll på att sugas ner i en blodpöl", sade Derek snabbt.

Angel reser sig, men svarar inte riktigt på någon av deras frågor eller påståendet men tvingar sig själv till att tvinga bort det som egentligen var ett hånleende.
"Jag litar inte riktigt på det." Svarar Angel och går bort mot Doug för att se hur det är med honom. Hon har lite bandage i väskan - hon har det mesta i den väskan eftersom hon aldrig är säker på om hon kommer vara utelåst eller inte när hon väl kommer hem. Angel som trodde det skulle vara fullt med bråte, dessutom, men det är bara Doug. Vad hände med allt runt omkring? Hon kunde svurit på att taket rasat in. "Spelar det någon roll, Angel?" Mumlar hon för sig själv och tar av sig väskan, sätter sig på knä bredvid honom och börjar leta efter den delen av första hjälpen hon tagit med.

Doug drog ett djupt andetag fylld med panik. Med darrande händer kände han åter igen att hans mun var där, han måste ha inbillat sig allting eller så hade det varit en dröm. Paniken ville dock inte släppa greppet om honom och en smärta, värre än något annat han känt för genom hans kropp. Ett ljud som lät som en flämtning blandat med ett skrik lämnade hans torra läppar. Vad i helvete var på gång? Hur hade han ramlat och vart hade Junior tagit vägen? Fanns Junior eller hade allt till och med monstret bara befunnit sig i hans huvud? Ännu en smärtvåg for igenom honom då han drog sig upp i sittande. Kallsvetten bröt ut på hans bleka panna och med sammanbitna tänder kvävde han ännu ett skrik eller vad det nu var.
Doug började lägga märke till saker runt omkring sig. Angel var där intill honom med sin väska. Ett svagt leende spred sig över hans läppar. Angel skulle veta.
”Hej där”, mumlade han emot henne. ”Jag tror taket föll in.”

"Det lagade sig själv, tydligen." Svarar Angel och tvingar sig själv till att låta oberörd. Hon brukar klara det rätt bra, seriöst, man lär sig det efter år av utfrysning, mobbning av alla dess slag och dessutom fått leka charader eller lurat sin mors kunder. Även om andar inte var lurendrejeri, uppenbarligen. Hon drar upp den lilla röda lådan och ser efter, japp, hon hade åtminstone bandage och kompresser med sig. Samt ett desinfekteringsmedel som troligen inte kommer fungera så bra efter att ha legat i hennes väska ett bra tag. "Skulle du kunna ta av dig tröjan? Du har ett sår... på ryggen." Frågar Angel med huvudet svagt på lutat åt sidan eftersom hon insett att det troligen kommer bli infektion och allt möjligt dravel om han har kvar tröjan på sig. "Bara om det går, alltså." Fortsätter hon snabbt.

Sienna ser smått oroat och smått fascinerat på Angel och Doug. De flesta verkar ta det här med lugn.
Derek talar till och med om en "god" zombie som hjälpte honom och verkar ha vunnit hans förtroende, dock så tvivlar Sienna än.
"Hörrni... Ni tror inte att det finns något säkert ställe där någon inte vill slita av mig ansiktet?" undrar hon oroligt och ser runt i korridoren i jakt på sin familj och flickan som attackerade henne och Angel.
De syns inte till - för tillfället, men vem vet hur länge det varar?

Doug bet sig hårt i läppen vid Angels fråga. Han visste inte, det gjorde ont vid rörelse och att dra tröjan över det svidande såret, som Angel konstanterat att det var kändes just för tillfället alldeles för mödosamt.
”Erkänn du alltid velat få av mig kläderna”, sade Doug med en glimt i ögat.
Vad var det med honom? Han log emot Angel innan han såg bort emot Sienna. Han visste inte vad han skulle svara. Bakom henne såg han dock en rörelse. Junior! Junior var tillbaka eller? Hur kom det sig att ingen av de andra verkade reagera på Junior.
”För de ser mig inte ditt knäppo”, besvarade Junior Dougs egna fråga.