Viktigt Bortglömda[SV]

Skitbra! Mera?

Tack så jättemycket! Varje kommentar jag får gör mig verkligen superglad! Tack för att ni är så underbara! ♥

Mamma tyckte jag borde följa med och handla C: Så jag hinner inte skriva för tillfället. Men vänta er ett kapitel antingen ikväll eller imorgon bitti!

Superbra! ♥♥♥

Jättebra! Känner mig tjatig som inte kan komma på nåt annat att säga men... Den är grymt bra!

SPÄNNANDE. O.O
DU SKRIVER SÅ BRA SÅ MAN DÖR JU. 8DDD
MER. GE MIG MER NUUU!!

Tack så jättemycket! ♥ Jag blir så glad C:

Nu är jag äntligen klar med nästa lilla "kapitel". Hoppas ni gillar det!

Å, förresten. Jag slarvade lite med den här delen, men ni får stå ut. .__.

Om ni vill får ni gärna skriva om det är något annat jag kan förbättra eller något ni tyckte var bra.

----
7 augusti 2021, 05:00

Wera

Jag vaknar med ett ryck. I några ögonblick ligger jag bara där och stirrar upp i det kala taket. Chockad.
Jag brukar tänka mig drömmar som isbitar, de är fulla av nattens ihopkok, men på morgonen smälter erfarenheten tills ingenting finns att komma ihåg. Så är det inte den här gången. Allt från drömmen är kristallklart. Dumbledores visa utseende, eldfågeln som fick mörkret att explodera i eld och... och...
Jag ryser av obehag då jag kommer ihåg det svarta tomrummet, de blodröda springorna till ögon och... och smärtan. Det sticker till i kroppen, som en hemsk påminnelse om tortyren jag blivit utsatt för.
Jag minns hur allvarlig Dumbledore var. Du måste bege dig till Clapham Common i soluppgången. Ta dig ditt på bästa sätt, Ensam. Och sedan kastat orden rakt i ansiktet på mig: Oavsett vad som händer!
Jag slänger en blick på klockan på nattygsbordet. 05:00. Menar han verkligen att jag ska gå till en park kl. 05:00? Eller var det en del av den konstiga drömmen?
Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Det bränner bakom ögonlocken då jag ser min systers tomma säng på andra sidan rummet. Cara har inte kommit tillbaka. Varje vaken sekund har jag väntat på att hon ska storma in i vårt rum och smälla igen dörren. Något hon alltid gjorde när något litet problem tyngde. Plötsligt klarnar ett ljus.
Cara var rädd den där sista dagen. Skräckslagen. Precis som jag var i natt.
Jag ramlar nästan ur sängen i min iver att ta mig till klädgarderoben. Det kanske är tecken. Ett tecken som får mig att framstå som galen. Men jag har inget annat val. Jag måste gå.

En gammal lyktstolpe kastar ett kusligt sken över grönskan. Jag tycker inte om den mörka upplysta versionen av London. På något sett får det staden att se falsk ut. Som om de desperat försöker förvandla natten till dag med hjälp av en massa lampor.
Jag tittar mig hjälplöst omkring. Clapham Common är öde. De få gatulyktorna i parken surrar svagt över de parkbänkar som erbjuds. Kanske det var ett misstag att komma hit. Idiotiskt.
Precis när jag bestämt mig för att gå hem hör jag hur en gren krossas under en fotsula. Jag snurrar runt. Ett gällt skrik fastnar i halsen då jag ser en mörk gestalt närma sig. Jag piper till då jag minns fotstegen i drömmen och börjar skräckslaget backa.
Ljuset från lyktan jag står under träffar gestalten i ansiktet. Jag stelnar till då den öppnar munnen:
"Vänta lite nu, vad gör du här?"

Spännande slut, jag blir såååå sugen på att läsa mer!!!!!!

SUPERBRA! skriv mer♥♥

GAAAAAAAAAAAAAAAAH.
GEEE MIIIG MEEEEEEERRRR.
TUMMEN UPP C88
NU. GE. MIG. MER. ♥33

TACK! NI ÄR BÄST! ♥ *Happier than ever*