~År 4036 då mitt liv tog slut~

Låter rätt bra

Det var en stilla kväll när jag traskade vägen till ”spetsiga klippan”. Jag kunde inte förstå hur ”Den” visste var det låg. Jag trodde det bara var jag och pappa. När jag var liten hade vi alltid gått den vägen. Och det var det att vi brukade kalla den just ”spetsiga klippan”.
Genom skogen tills man kom till en sjö. Där bredvid låg klippan.
Jag gick efter kartan i mitt huvud.
Jag hörde en fågel kvittra en sista sång innan den försvann upp mot den mörka himlen. Stjärnorna lyste i månljuset. Jag ökade takten.
Plötsligt hörde jag något som prasslade bland buskarna.
”Vem där?” Sa jag och försökte låta modig, men jag kunde inte låta bli att darra lite på rösten.
Ett prasslade till.
”Jag… Har en kniv!” Sa jag och lotsades dra fram en kniv ur ett bälte. Det lät som att den i busken var på väg ut! Jag blundade och väntade på det värsta. Det är här det slutar. Tänkte jag. Det blev inget rädda världen. Men ingen kom. Jag öppnade sakta ögonen.
Precis då hoppade en liten söt flicka ut ur busken. Hennes ena öga var brunt och det andra rött.
”Vem är du?” Sa jag och tittade förskräckt på hennes magiska öga. Kunde man ha röda ögon?
Flickan låtsades inte om min fråga och sa istället:
”Du har ingen kniv.”
”Nej.”
”Du sa…” Började flickan.
”Jag vet.” Sa jag. ”Svara nu på min fråga. Okej?”
”Okej.”
”Vem är du? Hur kom du hit?”
”Det var två frågor.” Sa flickan och ett flin lekte på hennes läppar.
”Svara bara!” Jag hade börjat få slut på tålamod.
”Okej. Ta det lugnt! Jag heter Yl och jag bor här.”
”Okej. Hur hittade du mig?”
”Det är inte bara du som kan den här stigen.” Sa Yl.
”Varför gick du här då?” Sa jag och tittade misstänksamt på Yl.
”Skulle leta mat.”
”Var är din familj?”
”Jag har ingen.”
”Ingen? Men bor du ensam?” Jag tittade på Yl. Jag tyckte synd om henne. Hon såg inte ut att vara äldre än mig, och bo här själv? Jag kunde inte tänka mig det.
”Nej. Jag bor med vargarna.” Svarade flickan lätt.
Jag tittade på flickan. Hon såg nästan ut som en varg till utseendet. Det röda håret var tovigt och hon hade massa ärr i ansiktet. Och så ögonen… Jag rös när jag såg de.
Hon verkade ha märkt det.
”Jag vet… Mina ögon är hemska… Men jag är född med dem.” Sa hon och såg lite ledsen ut.
”Nej. Förlåt! Jag tycker de är coola!” Sa jag i ett försök att muntra upp henne.
”Tycker du verkligen det?”
”Japp!”
”Tack! Dom kanske inte är så dåliga ändå!” Sa Yl och log mot mig.
Det blev en kort tystnad.
”Jag måste gå nu…” Började jag.
”Vart?” Sa Yl nyfiket.
”Eeh… Det är en lång historia…”
”Jag lyssnar.”
”Men jag har bråttom…” Sa jag stressat.
Jag tog några steg, men Yl var snabbt där och stoppade mig.
”Jag kan följa med dig, så kan du berätta på vägen.” Yl tittade på mig med sina stora runda ögon.
”Okej då!” Sa jag tillslut. Jag måste skynda mig och kanske kunde Yl ändå hjälpa mig?
”Ja!” Sa Yl och hoppade av glädje.
Så där gick vi. Hand, i hand den där sista kvällen i mitt liv.
Jag berättade hela historien från början till slut, utan att glömma en ända detalj eller sak. Och Yl sa inte ett knyst fören jag var klar.
”Synd det där med din mamma…” Sa hon.
”Ja…” Sa jag. Jag ville helst inte prata om det.
”Den där Angelina borde få…” Sa Yl argt.
”Nejdå. Hon var en bra vän. Fast ja, hon sa lite för mycket…”
”Mm…”
”Men du får jag ställa en fråga?” Sa jag.
”Okej!”
”Hur många år är du?”
”Vet inte.” Sa Yl och ryckte på axlarna.
”När kom du hit?”
”Några år sen. Mamma och pappa ville inte ha mig.”
”Varför?” Sa jag och tittade sorgset på Yl.
”Mitt öga.” Sa Yl bara.
”Va?”
”Den har en magisk kraft över sig, som mamma och pappa absolut inte ville vara med om.”
”Vad för magisk kraft?” Sa jag.
”Jag vet inte.”
Sen traskade vi resten av vägen tysta.
Jag tittade på min klocka. Fem i tolv. Jag måste skynda mig.
När jag kommit fram till sjön släppte jag Yls hand och sa med en tyst röst:
”Du måste gå nu. Okej?”
”Varför?” Sa Yl oförstående.
”Det här är en farlig plats…”
”Jag är inte rädd.”
”Du måste gå! Jag måste göra det här själv!”
”Men jag kan hjälpa till. Två mot den där ”Den” är bättre än en.”
”Nej.”
Yl suckade.
”Okej då. Men jag håller mig här omkring. Ropa om du vill ha hjälp.” Sen försvann hon runt skogsbrynet.
Jag tog ett djupt andetag innan jag klev upp på den spetsiga klippan.
Jag tittade på min klocka. En minut i tolv.
Jag satte mig ner på den kala klippan.
”Vad kommer hända nu?”
”Är det här slutet?”
”Vem är Den?”
Tankarna rusade runt i mitt huvud.
Jag tittade åter på min klocka. Två minuter över tolv. Den där ”Den” är nog inte så bra på att hålla tiden. Jag suckade lågt och vilade mitt huvud mot klippans vägg.
Plötsligt hörde jag svaga fotsteg närma sig mig. Jag väntade tills fotstegen var alldelens bredvid mig innan jag vände mig om.
Jag kunde inte tro det.
Ur skuggorna klev pappa ut.

Wow! Superduper!

Super! ♥ Mer, det är så spännande!

Mer kommer nu c:
~
”Pappa? Vad gör du här?” Orden kom sakta över min mun.
Pappa tittade bara på mig med tomma ögon.
”Jag…”
”Vad?”
”Är Den.” Sa pappa med ett andetag.
Jag blev helt stum.
Pappa? Han kunde inte vara Den? Den var väll ond? Eller ville Den hjälpa mig…
”Var det du som skrev brevet?” Frågade jag sakta.
”Ja.”
Jag kunde fortfarande inte riktigt tro honom.
”Hur fick du reda på det?”
”Om att du var Väktaren? Enkelt.”
Jag gav han en förvånad blick och han fortsatte.
”Du minns väll när jag sa att jag skulle stanna kvar hos mamma?”
”Ja.”
”Det var inte sant.”
Min hals blev till en stor klump.
”Jag spionerade på dig. Tog reda på vad som behövdes.”
”Till vad? Hur visst du vad Väktaren var?” Frågorna bubblade inom mig.
Han ignorerade min första fråga och sa istället.
”Jag har en viss kontakt med demoner i våran värld. Eller snarare, jag är en demon.”
Demon? Pappa? Det kunde inte vara sant!
”Ja, du vet den här världen är inte bara god.” Sa han som han läst mina tankar.
En mamma som dog. En kompis som svek och en pappa som är demon. Värre kan det inte bli. Tänkte jag. Eller kan det?
”Men hur kunde Justin veta det?”
”Hans pappa är demon.”
Det gick som en rysning genom hela kroppen.
”Men… Du skrev att du skulle hjälpa mig att rädda världen. Vill inte ni ta död på oss?”
Stammade jag fram.
”Jo. Visst vill de det, men du måste ju ändå få en chans.”
”För vad?”
”Att rädda världen.”
Pappas flin blev bredare och jag ryste.
”Varför, varför gör ni så här?” Darrade jag fram.
”Vi vill ha en bättre jord. Där det går att leva. Gud skapade jorden och nu ska han hjälpa oss att förgöra den.”
Pappa pratade som en bok. En svår bok.
”Men vad ska hända då? Om ni förgör jorden kommer ju ni inte finnas kvar…” Jag förstod inte hur jag kunde prata. Jag ville inget hellre än att det här skulle vara en dröm. En otäck fruktansvärd dröm som man bara kunde vakna upp ur och bli otroligt lättad. Springa ner till en mamma som inte var död och se en pappa som inte var demon och plinga på hos Angelina utan att vara en gnutta arg på henne. Men det var ingen dröm. Det var verklighet.
Det hade nästan glömt bort vad jag frågat när pappa öppnade munnen.
”Det har vi tänkt på lilla vän. Det är därför du är här.”

Så spännande! O.O♥ den är så bra!

Tack C8

Jättebra! *Dör av spänning* :O ♥

Åååh vad bra!!! ♥

AWESOME!!!