Flickan utan minne

Hehe förlåt Sofia...
Hoppas du inte blev alltför dum förklarad eller fick för hemska
mardrömmar!
Vem vet, han kanske står utanför ditt hus en vacker dag och ropar?

YAY NYTT KAPITEL!

Undeeeeerbart kapitel!
Okej underbart räcker inte.
Åh Sofia är ute och springer

Fick en hjärtattack ---> ag kollade efter jättebläckfisken i sjön när någonting plötsligt slog mig i magen så att jag ramlade och tappade andan. Innan jag hann resa mig upp slog en piskliknande gren till mig på armen så att ett stort rött märke började ta form.

Andades ut igen ---> Jag satt i nån minut och lät solen värma mig innan jag drog vattnet ur håret och började gå upp mot Gryffindortornet.

Aww Scorp!
Vilket himla gulligt smeknamn :*

Livet på Hogwarts var inte fullt så händelselöst ändå. Det här skulle nog mätta min äventyrshunger för ett litet tag i alla fall.
Hm det tror jag det!
Saken är den att hon kommer nog få mer äventyr än vad hon vill ha, det är bara en känsla som säger mig det.
Humhumhum. Ja, och det är ingen bra känsla!
men bra kapitel var det, som alltid min älskade vän
Du skriver:
FANTASTISKT
MÅLANDE
UNDERBART
VACKERT
TOPPEN
Och säkert en massa andra ord som jag och min lilla gärna inte kan klura ut.
Nu till den eviga frågan: När kommer nästa?
Imorgon, eller hur?!
Det tycker jag låter utmärkt ^.^

Jag vet att, det händer absolut ingenting här, men jag kommer inte riktigt på hur det ska vara...
Jag har en idé för ett äventyr men det kan bli lite rörigt. Vi får se i nästa kapitel

kapitel 18

Nästa morgon var blåmärkena helt borta. Till min stora förargelse väcktes jag av Rose vid halv åtta. Gäspande släpade jag mig ner till frukosten. Där nere satt Albus och Scorp tillsammans med en del andra hyfsat morgonpigga Gryffindorare. En av dem, vår rumskamrat Ellen Fletchey, grät över ett brev.
”Vad har hänt Ellen?” frågade Rose försiktigt.
”Det... Det är min kanin Buffy. Han har rymt och de har inte sett honom på över en vecka så han är antagligen d-död och...” hulkade hon. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite skyldig. Folk hade kaniner som husdjur och blev ledsna när de dog, men jag hade dödat massor av kaniner. Trots att jag försökte skaka av mig känslan kändes det som om jag var skyldig till Ellens tårar.
Lägg av nu va, jag var tvungen att överleva! I skogen är det äta eller ätas som gäller, man kan inte direkt gå fram till ett träd och beställa vegetarisk tofu. Dessutom kunde jag omöjligt ha dödat Buffy, jag hade varit hos Rose den senaste veckan och inte behövt äta kaniner.

Jag skakade på huvudet och ägnade mig åt mina flingor. Då gav Scorp upp ett irriterat ljud.
”Jag fattar det inte! Farfar igen! Vad är det för fel på honom?” Han ögnade igenom brevet.
” Bla bla bla Smutsskallar bla bla bla blodsförrädare bla bla bla skam för din släkt bla bla bla ärofulla Slytherin bla bla bla bla bla bla. Kan han inte låta mig vara? Jag blir så-” han gjorde ett frustrerat ljud och satte eld på brevet.
”Fattar han inte att folk ser honom som en idiot? Jag gör också det, han är en idiot! Kan han inte lämna mig ifred?! Jag bara...” han verkade inne i sina egna frustrerade tankar. Jag slängde en blick på det brinnande brevet som nu inte var mycket mer än en hoprullad sotsak, men elden hade spridit sig till flingburken. Jag vände den stora glasburken uppåt så att det inte skulle sprida sig och såg fascinerat på hur elden slukade flingorna.
”Men gud vad hände?” De andra såg roat på burken och Albus tog en bild.
”Den fantastiska flammande flingbägaren!”
Som grädde på moset kom lille professor Flitwick och undrade vad som hade hänt, och han gav fem poäng till Gryffindor för den utmärkta Incendio- besvärjelse som Scorp åstadkommit.

Resten av dagen spenderade vi utomhus, och njöt av kanske en av de sista helger vi skulle få njuta av sommarens värme. Vi badade till och med ett tag. Vattnet ar varmt efter hela sommarens sol. Jag stiftade också bekantskap med ett annat sorts trollkarlsgodis, nämligen chokladgrodor. De hade alla olika kort med berömda trollkarlar och häxor. Jag hade fått både Kirke, Aggrippa och (till min stora förnöjelse) Albus Dumbledore, han som Albus var döpt efter. Jag öppnade ett nytt och till min stora förvåning så fick jag ingen mindre än Harry Potter. Jag läste på kortet. Det stod kortfattat om att han hade besegrat den onde trollkarlen Voldermort under andra trollkarlskriget, och att det var därför att Voldermort försökte döda honom när han var ett år gammal som han hade det blixtformade ärret.
”Okej, jag har bott hos er i flera veckor och ni har inte nämnt någonting om att din pappa är berömd! Du finns ju till och med nämnd här, kolla, Harry Potter bor för närvarande med sin fru Ginny och sina tre barn James, Albus och Lily i trollkarlsbyn Fawkes Firewing. Varför hade jag inte någon aning om det här?!” nästan skrek jag åt Albus. Han skrattande och berättade allt om kriget och att hans pappa varit Den Utvalda.

Efteråt låg jag och lät mitt fortfarande blöta hår torka genom att låta det ligga som en solfjäder i solen. Jag hade definitivt fått en större respekt för både Harry men också professor Longbottom nu.
Rose satt i skuggan av ett träd och läste, medan Scorp och Albus spelade ett parti trollkarlschack. Jag roade mig med att se former bland molnen. Men snart stördes det av tankarna på skogen. Självklart, sa en sardistisk röst i mitt huvud. Det hinner inte gå en dag från att du blir attackerad av ett våldsamt träd och nästan dör, innan du vill ha mer äventyr. Jag log lite åt rösten. Självklart kunde jag hålla mig den här veckan. Men nästa helg var jag inte så säker på...
Jag skakade på huvudet för att få bort tanken och gick upp mot slottet. Rose hälsade på flera personer och jag var lite avundsjuk på hennes förmåga att bli vän med precis alla. Jag hade absolut inte det självförtroendet bland människor.

Ok, här är nästa
Kapitel 19

Hela veckan förflöt och det mest spännande var att jag råkade sätta eld på min slips istället för facklan vi övade på när vi skulle göra Incendio- besvärjelser. Inte för att de andra ämnena var tråkiga(förutom trolldomshistoria, det var definitivt urtråkigt) men det hände helt enkelt inte tillräckligt mycket. Till slut var det lördag och jag tittade mot min förnuftiga vilja bort mot skogen igen. Det hjälpte inte med tankarna på farliga monster.
”Vad finns det i skogen egentligen?” frågade jag, till hälften för att jag var nyfiken och till hälften för att försöka avskräcka mig själv.
”Tja, det har funnits Akromantlar, jättespindlar alltså, men eftersom de gick med Voldermort i kriget så har de avlivats nu. Det var självklart extremt svårt att avliva dem, men det gick.
Nu finns det enhörningar, vanliga djur som hjortar och sånt, kentaurer, de är misstänksamma mot människor men har mänsklig intelligens och är inte direkt aggressiva. Testraler är köttätare men attackerar inte människor. Fast om man inte kan se dem och går in i dem kanske de blir uppretade, jag är inte säker.” sa Rose
”Vadå inte kan se dem? Är de kamouflerade eller något?”
”Nej men de är osynliga för alla som inte har sett någon dö.”
Konstigt. Men det verkade ju inte som om det fanns några direkt livsfarliga djur där. Fasen också, nu längtade jag dit ännu mer.
”Varför frågar du?” frågade Rose, plötsligt misstänksam.
”Åh, jag bara undrade varför det var förbjudet och så” ljög jag.
”Jaha. Fast det kan finnas mer där, inte ens Hagrid känner till hela skogen. Och om det skulle finnas ett monster där tror jag ärligt talat att han skulle tycka att det var jätteintressant och inte tala o det för någon, hur livsfarligt det än var”
Jag försökte intala mig själv att det kunde finnas vad som helst, men det resulterade bara i planer om hur jag skulle undvika dem. Det mest irriterande var att planerna var perfekta och säkert skulle fungera. Jag var tvungen att avleda tankarna.
”Någon som vill spela knallkort?”

Jag stirrade in i elden. Jag kunde bara inte släppa tanken på skogen! Någon lade en stor hand på min axel. Det var professor Longbottom, han var ju vår föreståndare.
”Har det hänt något?” frågade han vänligt.
”Nej, det är bara det att jag... Jag har tråkigt. Jag menar visst, det är kul att sätta eld på saker och i en mugglarskola skulle jag dö, men jag har ändå tråkigt. Det händer inget som är tillräckligt spännande! Jag...”
”Jag förstår. Man kan ta dig ur vildmarken men inte vildmarken ur dig?”
Jag log ett snett leende.
”Precis”
”Du får väl stå ut och försöka vänja dig är jag rädd” sa han medlidsamt. Men jag visste att det inte skulle fungera, jag skulle inte klara en sån här vecka till nu.

Jag lyfte på täcket. Klockan var halv ett på natten och alla sov. Det var nu eller aldrig. Jag lämnade en lapp till Rose om var jag var och varför. Jag klev fram till fönstret. Jag viskade en trollformel och ett rep föll ut från min trollstav. Jag säkrade det och band det om min midja, och sedan svingade jag mig ut i natten.

Jättebra! Längtar tills nästa kap

*Rädd*
vad finns i skogen?! vad finns i skogen?!

Nu ska du skriva. den är 16 dagar sen du skrev senast...

Oj var det så länge? Här kommer kapitlet då

Kapitel 20

Efter att ha hoppat ner från tornet ett steg i taget landade jag på den daggfuktiga marken. Jag lossade repet och småsprang mot skogen.
”Lumos” viskade jag är jag var inne i skogens mörker, och toppen på trollstaven tändes. Det var kanske inte så smart att gå runt med en ljuskälla i en skog på natten, det väcker uppmärksamhet, men det var så mörkt att man knappt såg handen framför sig där inne.

Jag följde en liten rådjursstig ganska långt och såg flera djur. Skogen var mycket tätare än jag var van vid, men det gjorde det bara ännu mer spännande. Jag såg spår av flera djur, men jag behövde inte jaga nu. Efter ett tag kom jag fram till en glänta där månskenet nådde fram och lyste upp marken. Jag släckte trollstaven och kikade fram. Där, i mitten av gläntan låg något stort och guldskimrande. När det lyfte på huvudet såg jag att det var ett enhörningsföl. Hukande smög jag fram och lade mig ner på marken framför den för att bevisa att jag inte var farlig. Långsamt sträckte jag fram handen och den nosade nyfiket på den och plirade på mig med sina stora ögon. Jag satte mig upp och klappade den på manen. Det var definitivt värt att smyga ut hit för det här.

Ett brak hördes från träden. Jag ryckte till, men ett vitt skimmer talade om att det bara var en enhörning. Jag lutade mig bort från fölet för att visa att jag inte hade skadat det. Enhörningar var visserligen fredliga djur, men de flesta djurmammor kan göra nästan vad som helst för att rädda sina ungar, och det där hornet var spetsigt.
Hon gick fram till fölet och kollade om det var okej, och sedan vände hon sin uppmärksamhet mot mig. Hon verkade inte tro att jag var farlig längre.
Långsamt reste jag mig upp och klappade henne. Hon frustade och verkade njuta av beröringen. Jag plockade upp några långa hårstrån från marken där fölet var, det var en blandning av bländvita och gyllene. Jag skulle just lägga dem i fickan när jag hörde en röst bakom mig.
”Så vad har vi här då?” Jag vände mig om och fick se en manstorso som övergick i en kastanjebrun hästkropp vid midjan. Det var en kentaur, och han hade en pil riktad mot mig. Enhörningen slängde skrämt med huvudet och började springa därifrån så snabbt den kunde med fölet efter sig.
”Du är från den där skolan. Vad gör du här i vår skog?” Jag berättade kortfattat om skogen och hur jag längtat efter att utforska skogen. Han såg fundersamt på mig.
”Följ med här” sa han och började gå mot skogen. Jag kunde inte annat än att följa efter, han hade fortfarande pilen riktad mot mig.
Efter att ha gått i kanske en minut kom vi till en hord kentaurer. Kentauren som hittat mig berättade för de andra om mig. En stor kentaur som troligtvis var ledaren kom fram till mig.
”Jag har hört varför du är här, men kan jag tro på det? Vad vill du göra här i skogen?”
”Jag vill bara utforska den. Jag är inte ute efter att skada eller störa någon.”
”Du verkar tala sanning, men frågan är om vi kan tåla att ha en människa som ränner runt i vår skog! Som tar reda på våra hemligheter!” Ett instämmande argt mummel hördes från de andra kentaurerna.
”Jag vill inte störa någon, den enda anledningen att jag är här är att jag blev hitförd. Jag är inte intresserad av att lista ut era hemligheter, jag respekterar er. Jag är ganska van vid skogen och tänker inte förstöra något, jag vill bara vara här för att kunna få utlopp för min rastlöshet. Jag kommer inte störa någon, jag lovar.”
”Hon är faktiskt ett föl, och hon verkar ha respekt för skogen. Såvida hon inte stör oss kan hon väl få vara här Lorcan.” Det var en ganska gammal kentaur som talade, och det blev en diskussion mellan de flesta kentaurerna som jag inte kunde höra. Sedan berättade ledaren, som tydligen hette Lorcan, att jag kunde vara här så länge jag höll mitt löfte. En del kentaurer såg ganska missnöjda ut med detta, men fick ge sig för majoriteten.

Jag gav mig av därifrån och kom efter en minut eller två på att jag inte hade någon aning om var jag var. Jag tände trollstaven igen, och började gå åt det håll jag var ganska säker på att slottet låg åt. Jag hade gott om tid på mig, men jag hade ingen lust att behöva få lärare som letade efter mig, jag skulle säkert få straffkommendering.

Efter att ha gått en stund kom jag dock fram till ett stort kupolformat nät. Det var det gamla akromantelnästet. Nyfiket började jag gå åt dess håll. Det var gigantiskt, och framför låg några badbollsstora ägg. Det var konstigt. Om trollkarlarna hade riskerat sina liv för att döda akromantlarna som fanns kvar, varför lämna kvar ägg som kunde starta en ny koloni? Det var knappast troligt att de skulle ha gjort. Så varför-
Tanken avbröts när jag hörde ett knäppande ljud bakom mig. Jag vände mig om och såg in i åtta gigantiska spindelögon.

:O more. More! MORE! MORE!! MOOORE!!
*forsoker spela bortskamd liten flicka*
jaja, jag kan ju inte krava mer en kvart efter att jag fick som jag ville... BUT YOU ARE BEST! XD

Sååååå spännande undrar vad som kommer hända!!!
:o :o :o :o

ÄNTLIGEN ETT NYTT KAPITEL!
Får typ tokfnatt här hemma... snart kommer grannarna undra MEN DET STRUNTAR JAG I FÖR DU HAR SKRIVIT ETT NYTT KAPITEL.

t var kanske inte så smart att gå runt med en ljuskälla i en skog på natten Nej det är VERKLIGEN inte smart.
Sitter på helspänn och tuggar på naglarna just nu... Hur ska detta sluta? Gah vad jag längtat efter en fortsättning...

Jag följde en liten rådjursstig ganska långt och såg flera djur. Skogen var mycket tätare än jag var van vid, men det gjorde det bara ännu mer spännande. Jag såg spår av flera djur, men jag behövde inte jaga nu. Efter ett tag kom jag fram till en glänta där månskenet nådde fram och lyste upp marken. Jag släckte trollstaven och kikade fram. Där, i mitten av gläntan låg något stort och guldskimrande. När det lyfte på huvudet såg jag att det var ett enhörningsföl. Hukande smög jag fram och lade mig ner på marken framför den för att bevisa att jag inte var farlig. Långsamt sträckte jag fram handen och den nosade nyfiket på den och plirade på mig med sina stora ögon. Jag satte mig upp och klappade den på manen. Det var definitivt värt att smyga ut hit för det här.
Okej jag skulle döda för att få skriva sådär bra.
Allvarligt, vad ser du i min ff:n? Okej, Draco är med och han är underbar... Men i jämförelse med det här så är DM ingenting överhuvudtaget. Så målande som du målar upp allting, det är verkligen talangfullt. Otroligt. Om du inte blir författare så blir jag oerhört förvånad. Jag kommer iallafall att slåss för att få läsa dina böcker... Det är helt otroligt det här. Magiskt!

Perfection.
Älskar allting med kentaurerna, det är verkligen helt magiskt.
Och tack förresten. behövde få veta lite mer om dem jag också, det kan jag ha nytta av!
Din ff:n är så magisk, min är bara tråkig och grå i jämförelse med detta. det är verkligen helt otroligt. Jag är helt stum.
JÄTTEJÄTTEJÄTTE bra sofia, det är ditt bästa kapitel och bland det bästa jag läst.
Är du inte nöjd över detta... Ja då vet jag inte vad. Allting är perfekt, men det skulle varit liiiteee längre bara, helst.... tio world sidor eller något FÖR DET TAR FORT ALLDELES FÖR SLUT.
Näe jag känner mig dryg... MEN JAG ÄLSKAR DET HÄR INSER DU DET? Det.här.var.perfection.

Åh nej... JAG VISSTE DET.
Nu gäller det... SPRING

Jättebra längtar tills nästa kap

Kul att ni gillar det, det är nog ett av de kapitel jag är mest nöjd med. Men nästa kapitel kommer nog tidigast på lördag, har det på datorn och jag är vid sommarstugan nu, är inne på iPaden. Men jag blir jätteglad av alla kommentarer!

Och Elzyii, du skriver allt bra målande du med, kom inte här och säg nåt annat!