Savages (PRS för Mort och Ninniku31)

Utan att säga något så satte hon sig vid hans skadade axel och utan någon förvarning så slog hon till axeln på rätt sätt och med lagom mycket styrka så att den hoppade på plats igen. Blicken gled sedan över till Gavin och hon nickade till istället för att säga något.
''.... Om du så gärna vill se upptäcka saker så ska jag visa dig en sak om du inte springer iväg eller gör något annat mindre smart''

Gavin grymtade till då hon slog hans axel rätt för att sedan låta ett rungande skrik höras genom skogen. Det gjorde ont att slå tillbaka något som hade hoppat ur och axeln var det värsta han någonsin känt. Gavin kände att kallsvetten brutit ut på pannan och axeln ömmade fortfarande och inte direkt lite.
”Så, vad hade du tänkt dig?” frågade han och kollade upp på henne.
Han visste hur patetisk han var tvungen att se ut där han satt.

Nu var det Awendelas tur att få ett gåtfullt leende och glimt i ögonen. '' Det får du se'' Hon hjälpte honom upp på fötterna igen eller snarare skyndade honom. ''' Kom'' Hon vinkade till sig honom och började gå med raska steg. '' Akta så att du inte hamnar efter'' Man kunde höra en smått retsam ton i hennes röst när hon sade dem orden.
Stället dem skulle till kände inte många till och det var bara Awendela som besökte det eftersom det var så vackert. Men vad det var för sorts ställe fick Gavin själv se.

Gavin låg åt hennes retsamma ton men leendet slutade i en grimas. Det gjorde ont men tur väl verkade i alla fall inget brutet även om hans kropp värkte. Mödosamt tog han sig upp och började röra sig efter Awendela fast inte alls lika graciöst eller ljudlöst. Han lät mer som en bulldoser i jämförelse.

Efter cirka en kvarts rask promenad så var dem äntligen framme vid platsen som Awendela pratat om. Det var ett stort vatten fall i mitten och varsitt mindre på varje sida och deras vatten rann ner i en stor damm som hade en vacker strand med små sandkorn som lyste i mörkret. I vattnet fanns det runda stenar så att man kunde gå ut om man ville.
'' Skåda Buluu Meno '' Awendela gjorde en gest mot den fantastiska naturplatsen. Det lugna men uppiggande ljudet från vattenfallen fick henne att le.

Gavin hängde med så gott han kunde och när de väl var framme blev han förstummad utav skönheten som fanns framför honom. Ett litet skratt kom ur hans strupe trotts allt som gjorde ont.
”Såkad Blul Meno”, försökte han säga efter Awendela men orden var främmande för hans mun.

Ett kort skratt lämnade Awendela då hon hörde hans försök att härma samma ord men hon satte snabbt handen för munnen och skrattet dämpades. '' Jag som trodde att ordet skåda fanns hos er också. Den här platsen heter Buluu Meno'' Hon uttalade namnet långsamt så att Gavin skulle hänga med.
Graciöst hoppade hon ut på de runda och flata stenarna tills hon kom till den sista och såg mot de vackra vattenfallen. Man kunde nästan förstå varför det här var hennes favoritställe.

Gavin sade orden efter henne ännu en gång, lite skamset eftersom hon skrattat åt honom men denna gång lyckades han bättre även om det inte lät precis så som när Awendela talat. Han kollade efter henne innan han sedan hoppade efter. Först hade det förvånat honom att hon inte sjönk men den förvirring gick över snabbt.
Den lilla gläntan var underbart vacker. Månens strålar fick vattnet att nästan lysa. I en ren impuls slet han av sig tröjan och tog ett skutt i. Vattnet var kallt, isande kallt vilket var överraskande då luften var ljummen om inte varm. Huden över hans kropp knottrade sig men samtidigt var det uppfriskande och tryckte undan tröttheten som hela tiden hotade.

Awendela höjde ett ögonbryn när Gavin helt plötsligt hoppade i. Tur för honom att det inte direkt fanns några farliga djur i den enorma dammen.
Istället för att hoppa i som Gavin så satte sig den unge jägarinnan ner på stenen med de lite smutsiga fötterna i vattnet och följde honom med sin blick. Trots att han var under vattnet så kunde hon mycket väl se honom. ''Vildarnas'' syn var betydligt bättre än människorna som bodde i städerna. ''Hm....''
Leendet var kvar på de bruna läpparna medan hon iakttog Gavin. Det var något hos denne Gavin som fick Awendela att le. Något som ingen från hennes klan lyckats med. Hon lutade huvudet mot handflatan medan armbågen stöttade sig mot knäet.

Gavin doppade sig om och om igen tills han vant sig vid kylan. Det var underbart. Så såg hon upp emot vilden, Awendela.
”Ska du inte hoppa i?” frågade han något retsamt och lade huvudet en aning på sned.
Hon satt där på stenen, leende och betraktade honom. Han undrade för ett ögonblick vad hon tänkte, hur hon såg honom. Sakta simmade han emot henne innan han lade sig för att flyta och kolla upp emot stjärnhimmeln. Där uppe fanns tusentals stjärnor som blickade ned på dem. Vad tänkte de om dem, egentligen? Skrattade de åt deras missöde? Eller kände de medlidande? Kanske de inte ens brydde sig, kanske fanns det något roligare att betrakta i universum förutom invånarna på jorden, vem visste?