PRS Juilett Waterfall och cikki

"Min familj?"
Min familj. Jag hatar min familj. De har varit elaka mot mig hela livet.
"Min familj... Har aldrig tyckt om mig. De har varit elaka. Jag gillar dem inte. de gillar inte mig. "

Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag som haft den bästa familjen man kunnat tänka sig.
"Min familj... Var... Var dem snällaste i världen.", säger jag och tittar ner i marken. "Men nu är du min familj.", tillägger jag och tittar upp från marken och möter hennes blick.

"Jag hade inte den turen." Jag hindrara en tår att falla.
Hon ser det. Typiskt.

Jag ser hur en tår rinner ner för hennes kind och hur hon snabbt torkar bort den.
"Nej...", mumlar jag.

Jag avbryter samtalet och lägger ut filten på marken. Jag beordrar Noomi att gå och lägga sig. Sedan så håller jag vakt under natten.
Vargar ylar, och jag blir rädd. Jag har aldrig gillat vargar. De attackerade mig i skogen en gång, så jag fick ett långt ärr. Som tur är syns inte ärret när jag har kläder på mig.

Jag lägger mig på den kalla filten.
Rädd. Det är jag. Lite. För henne. Men jag vet att hon inte kommer göra mig illa. Efter allt hon har berättat... Dessutom tror jag inte att hon är så arg som hon låter.
Jag sluter ögonen.

"Ta henne!"
Svetten rinner ner för mitt huvud när jag hoppar över stockar och stenar. Springer. För livet. Jag vill inte förlora det. Jag vet inte vem eller vilka det är som jagar mig, men jag vet att dem är farliga. Dem vill ha mig.
Plötsligt snubblar jag på någonting, tappar fotfästet och ramlar i marken med en duns. Dem kommer ifatt mig. Jag hör deras fotsteg. Jag försöker röra mig, resa mig upp men kroppen vill inte.
Nu ser jag dem. De är fyra. Pojken från 1, flickan från 1, pojken från 2 och pojken från 4. Dem flinar, skrattar och tävlar om vem som ska döda mig. Tillslut höjer pojken från 2:an kniven och gör ett djupt snitt under min bröstkorg.

Jag vaknar med ett skrik.

"Tyst med dig, karriäristerna kan komma!" säger jag irriterat. Sedan ser jag att hon är rädd och jag virar filten omkring henne.
"Din tur att vakta. Väck mig om det är något."

Jag nickar stumt.
Cassandra lägger sig ner och jag spejar ut i natten.
Hör en uggla hoa. Eller, en uggla? Knappast.
Jag försöker tänka på någonting roligt. Söta kattungar, fina minnen eller roliga böcker jag läst. Men mina tankar kommer alltid tillbaka till drömmen.

Jag sover och drömmer om arenan.

När jag väcker Cassandra är det morgon och fåglarna sjunger.
Jag är trött, men låtsas inte om det.
"God morgon! Visst är det underbart att vara här?", säger jag med en tillgjord röst.