Prs mellan Wolfie och Jessica

"T-t-tack", huttrade jag och drog rocken tätare runt mig. Jag andades lättat ut när Tom sade att Adele mådde bra.

Tom kunde se byn nu och han fortsatte hjälpa pojken. "Känner du min dotter?" frågade han sedan. Trots att pojken nog var mer skadad än Adele kunde han inte låta bli att oroa sig för henne också.
De kom in i byn och han styrde honom mot läkarens hus.
Adele hade precis vaknat. Armen värkte och hon hade fortfarande den där rädslan kvar i kroppen sen vargen hoppat på henne.

"V-vi drack l-lite...Te tillsammans", svarade jag och böjde min stela stackars ben. Jag kunde se läkarhuset nu och undrade vad Tom skulle säga när han fick se kulan i min hals.

"Åh, du måste vara den unga mannen Ethan Adele berättade om då" sa Tom och öppnade upp dörren till läkaren. Läkaren själv satt i en stol och lästen bok men flög genast upp då han såg Tom och den blodiga pojken. Utan att fråga vad som hänt sa han bara "Lägg honom på bordet". Tom nickade och gjorde som han sa, han la pojken på ett långt och tomt bord som fanns mitt i rummet.
Läkaren drog fram en balja med vatten och en trasa och började tvätta borde blodet och undersökte Ethan. Han hittade ingen fören han vände på honom. "Kära nån! Du har en kula i halsen pojk!".
Tom stelnade till, hade inte pojken sagt att han också blivit attackerad utav vargen?

Jag nickade så lugnt jag kunde innan Tom lade mig ned på läkarbordet. Jag blundade medan läkaren undersökte mig. När han upptäckte kulan kunde jag inte förmå mig att möta Toms blick. Han måste förstått att jag ljugit.

Tom sa inget fast han förstått att pojken ljugit, istället frågade han "Har du någon familj jag kan lämna tillbaka dig till sedan när doktorn är klar?".
Läkaren tog fram en mindre tång och mumlade "Det här kan göra ont" mumlade han och försökte så snabbt som möjligt dra ut kulan. Sedan tvättade han snabbt rent såret och band om halsen. "Nu kan jag nog inte göra mer...du måste vila och ta det lugnt pojke".

Jag skakade med huvudet åt Tom eftersom rösten nog inte skulle bära. Jag ryckte till när läkaren drog ut kulan och spände axlarna.

"Men du kan inte vara ensam pojk, du måste vila ordentligt i någon vecka minst" sa Läkaren. Han drog fram några extra kläder han alltid hade för patienter.
Tom blev fundersam, han kunde nog inte lämna pojken ensam..."Om det är så att d..u inte har en familj" började han tveksamt. "Så går det nog bra om du vilar hos mig och min familj några dagar...". Han visste inte riktigt om det var rätt det han erbjöd nu, pojken hade trots allt ljugit.
Adele klev upp från sängen och gick fram till en spegel hon hade i sitt rum. Hon såg rätt hemsk ut...blodfläckar på hennes kläder och bandaget runt hennes arm var mörkrött över en del.
Hon byta till rena kläder och satte sig på sängen igen och stirrade ut genom sitt fönster.

Jag var ytterst tacksam över Toms vänlighet. Nu fick jag sällskap och jag fick se hur det var med Adele. Men jag hade fortfarande dåligt samvete för att ha ljugit. Tom hade tagit mig till läkaren och nu erbjöd han mig till och med husrum. Jag tänkte på detta under tiden som jag klädde på mig de oformliga kläderna.

"Bra" sa Doktorn. "Då kan du se till att pojken få vila och läka". Han böjde sig ner över en låda och rotade upp en burk med piller. "Jag brukar inte dela ut smärtstillande i vanliga fall men du kan behöva det" sa han sedan till Ethan och räckte burken till honom.
Tom väntade tills pojken klätt på sig och hjälpte honom sedan ner från bordet. "Det är nog bra med en ungdom i huset..." sa han till Ethan och hjälpte honom ut ur doktorns byggnad. "Adele skulle nog behöva lite sällskap, hon umgås för lite med pojkar". Han började styra stegen mot deras hus.
Adele tittade ut genom fönstret nu istället och såg två välbekanta personer. Hennes far och Ethan, men vad gjorde Ethan där?.