PRS Reiku Black & Rosie Lestrange

Irma mötte hans blick och ryckte på axlarna.
"Jag vet inte... Jag har inte kunnat sova på flera dagar", svarade hon och drog på munnen, "Själv då?"

- Jag får inte gå in i hyddan, än. Sa han lite tjurigt och gäspade. Att frysa så här var riktigt utmattande. Energin verkade nästan sugas ut ur honom.
- Varför har ni hundar? Frågade han efter en stund och såg på hunden som värmde henne.

Irma nickade och förstod varför han kanske var lite sur. Hon såg att han skakade något av kylan och funderade ett tag på om hon skulle dela med sig av sin mantel. Den var ändå lite för stor. Men så frågade han en fråga, och hon kom på andra tankar.
"Främst för jakt och vakt", sa hon, "Sen är det ju trevligt med sällskap också." Hon bjöd på ett litet leende.

- Mmh.. Det är klart.. Mumlade han och suckade längtansfullt. Han saknade Toki, de hade tagit med lite av hans ömsade skinn, det skulle sys fast på hans kropp om bara några dagar, han var rädd för nålen, men han var beredd.
- Vi har ormar, och hästar.. Sa han när han vaknade ur sina drömerier.

"Vad gör ormarna för er då?" frågade Irma nyfiket och såg på honom med en lysande blick. Den färgsprakande elden speglade i hennes blanka ögon.

- Ger oss vatten, skor, utrustningar, dödar fienden och är utmärkta keldjur. Jag ska få mitt ormskinn själv snart. Men jag vet inte vart jag vill ha det, vart tycker du? Frågade han och log lite. Att prata med någon och hålla sig upptagen gjorde så att han inte frös lika mycket.

Irma tänkte. Hon hade sett andra människor från dem som hade haft det på kinden och på armen.
"Kanske här?" föreslog hon och pekade på sin handrygg, "Då ser du det ofta." Hon log. "Eller kanske runt fotvristen? Äsch, jag vet inte."

- Aa.. Eller som ett armband kanske? Men nej, det kommer vara så obekvämt att slåss med det ömmande.. Och det kanske blir infekterat då. Samma sak med foten. Jag kanske ska sätta det framför hjärtat eller på ryggen, när det har hårdnat kommer inte en enda förädisk kniv igenom. Sa han och gillade tanken. Som en sköld.

"Det blir också bra", sa Irma och nickade gillande. Det var riktigt smart faktiskt. "Men vi får hoppas på att ingen vill genomborra ditt hjärta", sa hon och fnittrade lite.

- Hoppas, ja. Flinade han och nickade, sen hörde han sin far och reste sig stelt upp.
- Äntligen dags att gå och lägga sig. Vi ses väl i morgon antar jag? Sa han och nickade, som om han svarade på sin egen fråga. Sen skuttade han iväg till tältet och gick snabbt in.