Bellatrix's hemlighet

Aww, vad snällt ♥ Jag ska åka till mitt landställe om ett par timmar så jag kommer hem på söndag, det blir nog mer på måndagen!! Ha det så bra tills dess!

Ha det så bra själv

Yey! Mer på måndag! ^^

Önskar jag kunde skriva tidigare, men jag har ingen internet där

Synd, men vi väntar tålmodigt

Aww vad sött Selma...

Hihi ^^ :3

Kapitel 7

Om jag hade varit normal skulle jag nog ha gråtit, men Bellatrix Lestrange grät aldrig. Med blick tom som Sirius hjärna klev jag bestämt utanför dörren, Draco satt på trappstegen och höll i en skiss av en söt flicka med burrigt hår. När han såg min skugga satte han sig på pergamentbiten och tittade upp på mig med sina smaragdgröna ögon. De glittrade muntert i solljuset.
"Hej." Sade han kort och tittade ned på sina knän. Jag ville så gärna sätta mig med armen runt hans axlar och fråga vad det var som tyngde hans hjärta, men efter alla år som jag behandlat honom som ett par slitna skor på vinden så kunde jag inte bara göra så.
"Varför håller du på att förstöra våran slipade marmortrappa? Gå in och förtär lite frukost!"
Draco såg sårad ut, men rörde inte en fena, han såg ut att tänka.
"Dunsta, ohyra!" Draco reste sig förorättat upp och gick in i huset. Jag tog hans plats på trappan och suckade djupt medan solens ovänliga strålar brände min kropp. Jag avskydde solen, det är anledningen till att min hud är vit som månen. När jag och Sirius var små brukade han reta mig för det, fast det slutade med några förhäxningar som gjorde att vi nu båda hade ärr på hela kroppen. Senare blev bråken seriösare, vi hade dueller varje lördag i familjen Black's källare. Jag brukade oftast vinna, men ibland så fanns det undantag. Nu pratar vi inte ens med varandra, åh vad jag önskar att det inte var så. Men nu så är det för sent.

Bra!

Super!!!


Snälla, MEEER?

Awesome!!!