Genomskinlig kärlek

Tack så jättemycket! ♥

bra! liknar vargbröder lite.

Mm... jag vet. Men tack!!

*kommenterar så att du kan lägga upp ett nytt kapitel när du är klar*

Mer kommer nu! och för alla som ville veta varför Lovegood och de var onda, läs!

Kapitel 7
Ben satte ner
den spöksäkra påsen (som faktiskt var köpt på Weasleys vassa varor, vilket ingen av de velat erkänna) på golvet.
Allt hade varit noga planerat. Ben och Elsie skulle bråkat, sedan skulle de fått till en smörig kärleksscen och sedan...
Ben svalde.
Kidnappning hade varit sånt han lovat sig själv som liten att aldrig göra, det löftet hade brutits.
Han hade kidnappat Elsie.
Snart skulle den jobbigaste delen komma. För då skulle Elsie vakna, Ben skulle säga att han svikit henne, sedan skulle de stänga in henne i påsen resten av livet, eller ja, evigheten.
Fem minuter och tre sekunder kvar. Ben började kallsvettas.
En minut...
56 sekunder...
8 sekunder...
"Var beredda", viskade Lovegood.
"Vänta", sa Ben och klockan stannade.
"Vill du inte? Lilla fegis..." muttrade Lovegood.
"Jo, eller.. jo såklart. Det är bara det att jag undrar... varför blev ni onda? Alltså, er släkt är ju god. Rent logiskt måste ju ni också vara goda då..."
Lovegood bleknade. Longbottom svarade hastigt.
"Ska du säga, lillpyret."
Ben insåg att han hade rätt.
"Starta klockan!" befallde Lovegood och tre husalfer drog i en tung spak.
3 sekunder...
Han måste göra det. Han måste göra det.
Då mindes han. Mammas motto.
Följ alltid ditt hjärta.
Följde han sitt hjärta? Nej.
"Vi gjorde det av hämnd", sa Lovegood. "Vi ville hämnas på alla som kränkt oss. Härskaren har gjort samma beslut. Vi tänkte att han ville skydda oss. Sedan..." Hon drog efter andan. "Sedan blev det såhär."
Ben nickade. De kom aldrig loss ur hans grepp. Voldermorts vita armar.
Han kunde inte göra samma misstag själv.
Han gav sina kompanjoner en blick. De nickade.
Klockan ringde.
Ben knöt upp påsen, höjde kniven...
... för att sedan skära av dödsätarmärket på bröstet. Det gjorde inte ont, det kändes som en lättnad.
"Jag är fri!" skrek han, "jag är ingen trasdocka man kan leka med hur som helst!"
Lovegood gapade och såg på när de två ungdomarna, spöke och människa, sprang ut och natten slukade dem.
Ben var fri. Han älskade det. I sju år... han hade varit fångad...
Han hörde steg i mörkret. Stannade.
Sedan dök Lovegood och Longbottom upp i mörkret. Och inget märke syntes på deras bröst.

___
Bra?

Jätte bra kapitel!!!!!!!!!!