Plats: Jorden, USA Tid: 2098

[inser att detta inte är särskilt bra. x) ]

Ute på gatorna var det panik. Han kunde se att människor, vanliga människor springa, skrika och bli nedskjutna av soldaterna som kom inströmmande. Will gjorde som alla andra och sprang i hopp om att kulorna skulle missa hans kropp. Smart nog hade han tagit på sig en av västarna han hade hittat, under sina vanliga kläder. Då han sprungit i några kvarter märkte han att ljuden ifrån soldaterna, skriken ifrån människorna lät svagare. De enorma skyskraporna hade ramlat till marken och glaset i de flesta fönster han kunde se hade krossats. Så tycktes han sig se någon men det var svårt att urskilja något i skymningen, särskilt då inga gatulysen verkade fungera. Istället för att konfrontera någon som troligtvis var som han själv flydde han åt andra hållet och sprang rakt in i någon.

Andrea hinner inte reagera på personen som rusar in i henne utan faller bakåt och faller hårt till marken. Hon ser ut som ett spöke, iallafall i mörkret. Hon säger ingenting utan betraktar den hon krockat in i. Hon knappt se något ändå, men gissar på att det är en pojke eftersom en flicka med samma sorts kroppsbyggnad skulle vara otroligt läskig kvinna i Andreas mening. Andreas kämpar sig upp från marken. Fast hon är fortfarande tyst och vad skulle hon säga? 'Förlåt att jag sprang in i dig.' Nej, det låter helt idiotiskt.

(*steals moment*)

Will kastade en snabb blick på den han sprungit in i som ramlat till marken, blek är det som fastnar i hans huvud då han hör rösterna. Det här var inte vanliga människor. Ljudet av deras kängor, ljudet av rösterna allt indikerar att dem inte är typerna som skulle gömma sig, dessa är soldater. Snabbt drog Will upp flickan på fötterna.
”Kom med här”, väser han och tillägger sedan ”och var tyst.”
Utan att kolla om hon följer efter honom tar han sig in i ett av de förstörda husen. Han passerar en kropp och sätter sig under fönstret, noga med att de utifrån inte skulle se honom men han ville ha uppsikt över dem. I händerna höll han geväret beredd ifall något skulle hända men då soldaterna passerat sjönk han utmattad ned med vapnet liggandes över benen.


[Awesome, x) AlexZz, ska de känna till varandra, tänkte på att bådas föräldrar jobbade som poliser eller vara främlingar? ]

((Ja, det låter ju vettigt att de känner varandra åtminstone lite. xD))

Andrea kände igen rösten, men hon kan inte riktigt placera den. Fast Andrea har alltid varit mer en som kommer ihåg ansikten. Hon tänker dock efter en smula innan hon faktiskt följer efter och då är det inte för att hon ville just följa efter honom utan snarare springa iväg från soldaterna som precis skulle ha fått syn på henne. Hon tar sig in i samma hus, drar upp pistolen och gömmer sig i ett av hörnen i den ruinen som förut säkerligen varit ett väldigt robust hus.

"Det var nära ögat", muttrade Will.
Hans tankar vandrade likt hans blick som fastnade på den döda kroppen. Snabbt vände han på sig och spydde, illamåendet kom snabbt och var över lika snabbt. Inte förrän då tog han sig en titt på flickan i det svaga ljuset.
"Andrea?" sade han frågande då han tycktes sig känna igen flickan som i egentligen var i hans egna ålder men alltid sett så mycket yngre ut.

[Haha, hade egentligen tänkt vänta in någon annan men nu blev det inte så. ]

((Akeei. ^^ ))

Andrea ignorerar, försöker ignorera, liket och lukten av maginnehåll som sprider sig genom luften så hon tittar naturligtvis bort men tittar snabbt upp när hon hör sitt namn. Andrea känner igen rösten, William Hunt för att liksom specifiera vem den tillhörde. Hon vet vem han är och i vanliga fall skulle hon inte ha något emot honom. Fast hans pappa och hennes mamma var kollegor så han är i princip en levande påminnelse om att hennes mamma är död. Så, hon svarar inte direkt. Utan kanske efter en halvminut så vinkar Andrea åt honom.

[Förlåt, förlåt och förlåt igen! Jag har haft påsklov i två veckor och kom just hem från Naxos. Jag ska läsa igenom era inlägg, göra min mall och haka på så fort som möjligt.]

[oki ^^ ]

Cassandra:
Ålder: 14
Utseende: Ljust, lockigt hår till midjan. Stora blå ögon och blek hy. Små läppar och en liten uppåtnäsa. Om man skulle lägga till vingar och en gloria skulle hon se ut som en ängel.
Egenskaper: Smart, men är rätt så lättlurad för att hon är så naiv. Hon är blyg och säger inte så mycket, men är väldigt modig och stark när det verkligen gäller. Hon älskar att hjälpa andra.
Vapen: En liten kniv i ett bälte runt midjan.
Övrigt: Rollaz
Medlem: 5_lollipop_5

[Fortsätter lite smått. ]

Will kastade en blick genom fönstret hårt kramande geväret i handen efter han fått bekräftelsen att det verkligen var Andrea. På något sätt gjorde det honom glad att han inte var helt själv och att det inte var en främling som han var med även om han endast sett henne någon enstaka gång. Han kunde inte minnas att de någonsin talat till varandra över huvud taget men det var ändå ett bekant ansikte.
”Jag tror de är borta förtillfället och jag antar att vi måste hitta ett säkert ställe inför natten för att sedan bege oss inåt land”, sade han bestämt och utan att vänta på hennes ord började han ta sig igenom byggnaden som knappt stod upp.
Han undvek att kolla på liket och ville bara där ifrån. Tankarna på sin far sköt han ifrån sig. Han antog att det var värre för andra, han hade bara haft sin far och även om han älskade honom så hade Will varit förbered på att de skulle skiljas åt. Det kändes som om han fortfarande var vid liv bara inte där med honom just i det ögonblicket.