Törsten efter blod. (privat)

[Inte då, snarare mitt som är för långt. x)]

Alice vaknade av ett par försiktiga, mjuka händer for över hennes nakna hud. I ett enda ögonblick grabbade hon tag i dem, satte sig upp och vred personen till sig med ett hårt grepp över hans hals. Hon befann sig i en grotta, som var upplyst med facklor.
”Var är jag?” väste hon i hans öra.
Alice la märke till att hon låg på ett klippblock som var det enda som fanns i den lilla hålan. Grottans väggar var dekorerade med de mest spektakulära målningar och snabbt försökte hon ta in allt hon kunde.
”Hos ordern”, sade han lugnt.
Alice ryckte till. Vilken order? Hon tog ett hårt grepp runt hans mörka hår och vred han ansikte så hon kunde se honom. Hans ögon var de första som slog henne, de var så mörka att de inte verkade ha något slut och fick en kall kår att vandra nedför hennes ryggrad. Gåshud bildades på hennes bara hy. Han var vacker och för ett ögonblick kom hon av sig.
”Var är han? Var är Nikolaj?”
Hon visste att det måste varit han som tagit henne dit. Vem annars? Han hade lovat hennes att fixa det men då hon kollade ned på sin kropp som var nästintill bar såg hon fortfarande märkena, mönstret som bildats och de hade spridit sig men tillskillnad ifrån innan var de nu blodröda och inte svartblåa.
”Du kan vara lugn, de kommer att lägga sig, märkena kommer du alltid leva med men de kommer ändra färg till nästan vita. De kommer knappt synas emot din hy.”
Orden ekade mellan grottans väggar. De fick det att krypa innanför hennes skinn.
”Vem är du?” frågade hon till sin egen förvåning.
Utan att riktigt tänka på det hade hon släppt greppet om honom.
”Du är vaken”, hörde hon Nikolajs röst utbrista.
Hon kunde se honom komma vid öppningen. Hans lättnad fick henne att le.
”Klart, ingen tar kål på mig så lätt”, sade hon men hon visste att denna gång hade det varit nära.
Nikolaj omfamnade henne för att sedan ge henne en mantel i blodrött, samma färg som märkena på hennes kropp hade, likadan kappa som den unge mannen med de mörka ögonen bar. Nikolaj vände sig till den unge mannen och böjde respektfullt på huvudet.
”Tack, jag är oerhört tacksam och som en gest överlåter jag mitt liv i dina händer. Mitt liv är nu ditt, gör vad ni så önskar med det.”
Samtidigt som Nikolaj talade drog han sin dolk och skar ett djupt sår så att hans blod började strömma. Sakta målade han mannens ansikte med det, ett streck över näsan och två längst kinden. Sedan var det över, såret i Nikolajs hand läkte men Alice kunde känna törsten i halsen. Hur länge sedan hade hon ätit?
”Jag behöver er inte nu men den dag då jag gör det kommer jag kalla på dig.”
Den unge mannens röst var varken mörk eller ljus men hes, som om han inte druckit på mycket länge. Nikolaj nickade och räckte sin hand emot Alice för att stödja henne.
”Nej, hon stannar. Om hon lämnar oss redan kommer hon dö. Just nu skyddas hon av vår närvaro, vår magi om du vill kalla det så. Och de äldste har begärt att hon ska se dem.”
Alice rös och hon kunde se på Nikolaj att han inte gillade detta. Han gillade det inte alls men det fanns absolut ingenting han kunde göra åt saken. För ett ögonblick hängde hans hand i luften men så drog han den till sig igen, gav Alice en kram till och lämnade dem.

"Förbered förberedelserna!" skriker jag nästan medan jag med snabba steg börjar gå runt i slottet.
"Kalla tillbaka jägarna! Låt barriären åter ställas upp!" fortsätter jag samtidigt som jag rycker upp en dörr. Jag kollar på det och nickar gillande.
"Femhundra man borde få plats här", säger jag och stänger dörren. Jag går mot nästa och öppnar den och nickar uppskattande denna gång.
"Herregud!" viskar Erik lågt. "Man får säkert plats med sexhundrafemtio man."
"Minst", säger jag medan en av "tjänarna" på slottet går förbi och stannar upp. Hon niger och kollar ner på golvet medan hon tilltalar mig.
"Min fru, finns det något ni önskar?"
"Vad heter du?"
"Dilara, frun."
"Bra. I så fall, Dilara, säg Rose du måste vara äldre än mig, och frun känns gammaldags."
"Ja, madam", säger hon. Jag suckar uppgivet. Det här kommer inte funka... Den här ön har varit avskuren från civilisationen alldeles för länge.
"Kan du visa vägen till våra rum? Flygresan var ganska lång", säger jag istället.
"Våra, madam?" frågar hon och sneglar chockat upp mot mig. Jag nickar.
"Ja, våra. Och möt gärna min blick, Dilara."
"Men, madam. Han är er pojkvän, och regeln säger att ni ska dela sovrum", säger hon förbryllat och möter helt och hållet min blick. Jag tappar hakan och kollar chockat på henne.
"Led oss till vårt rum", skrockar Erik nöjt.
Jag ska döda dig, tänker jag och blänger förbannat på honom.

”Lägg dig ned”, instruerar den unga mannen och Alice betraktade honom.
Han hade mörkbrunt hår som räckte honom en bit ovanför axlarna, hans ansikte var avlångt hade tydliga käkben med en liten skäggstubb. Under manteln bar han ett par mörka byxor och på överkroppen en tröja och sedan likt henne en väst i läder men han hade sin öppen.
De mörka ögonen kollade på henne i väntan och hans mungipor vreds lite uppåt som om han frågade ifall hon gillade vad hon såg. Tillslut gjorde hon som han sa. Sakta särade han på manteln och blottade hennes bara hud igen. Hans fingrar började röra sig längst hennes kropp och Alice kände hur glad hon var att hon i alla fall hade på sig sina underkläder.
”Vad gör du? Vem är du? Och vilka är ordern?” frågorna strömmade ur henne.
Det dröjde en stund innan han svarade som om han funderade över sina svar mycket noggrant.
”Märkena är unika, ingen har någonsin sett något liknande. Antingen är deras ägare, din ägare mycket mäktig och ondskefull eller så är det något med dig.”
Han tystnade igen och fortsatte samtidigt som han mumlade lågt några ord som Alice inte kände igen. Efter en stund fortsatte han.
”Mitt namn är Taku och jag går i lära hos en av de äldste men du kan vara lugn, du är trygg i mina händer.”
Alice kände sig otroligt trött och kände hur hennes ögonlock blev tyngre och tyngre. Den unge mannen började åter igen mumla. Några av orden tycktes hon känna igen medan andra var obekanta för hennes öron.

Jag kastar mig i sängen så snabbt Dilara har stängt dörren.
"Hm... Inte för att störa eller så men du vet väl att vi har varit döda länge?" frågar en röst och plötsligt uppenbarar sig en genomskinlig och snövit skepnad vid slutet av sängen. Jag tjuter förskräckt till och hoppar upp ur sängen och in i Eriks famn av någon underlig anledning.
Skepnaden skrattar lojt. Jag känner rodnaden stiga över kinderna och släpper taget om Erik.
"Varför släppte du?" undrar han förvånat.
"Det är alltid så roligt att styra er!" skrattar skepnaden samtidigt. Jag blänger som svar på båda.
"Han kan inte se oss", säger skepnaden plötsligt uttråkad. Jag rycker på axlarna och tassar tveksamt fram till sängen igen. Jag sätter mig på utkanten och stirrar på skepnaden.
"Vem är du?"
"Steve, till er tjänst", säger han och bugar. Jag lägger märke till han många dolkar och knivar. Och såklart: En silverpåle.
"Du är en Jägare..." mumlar jag förundrat. "Varför är du...?" frågar jag och snubblar över orden.
"Död?" fyller han i. Jag skakar på huvudet.
"Är du... Ni, döda?" Han nickar bistert till svar.
"Rose, vem pratar du med?" frågar Erik lite oroligt.
"Ett... spöke, tror jag", svarar jag lite förvirrat.
"Jag återkommer, madam", säger Steve och bugar och försvinner.
Jag lägger mig förvirrat ner.
"Hm... Något lyckas hålla kvar de döda här..." mumlar jag och blundar. "Något stort och levande..."
"Ön", skrattar Erik. "Rose vad säg om att sluta skämta nu?"
Jag sätter mig yrvaket upp.
"Vad sa du?"
"Att du ska sluta skämta."
"Nej, innan."
"'Ön'?" undrar han förvånat.
"Ön! Ön lever! Det är därför jägarna blir så skickliga här!" tjuter jag upphetsat och slänger mig ner i sängen igen och skrattar nöjt.

Alice vaknade med ett ryck, snabbt drog hon manteln runt sig och satte sig upp. Hon hörde viskningar ifrån grottans öppning men kunde inte. Sakta började hon sig smyga, ljudlöst fram. All smärta var borta.
”… utnyttja honom”, sade en kvinnas röst.
”Jag kan inte göra det, det vore fel. Han lade sitt liv i mina händer och jag måste vårda det.”
Takus röst lät ansträngd, nästan irriterad.
”Flickan kommer bli ett problem”, fortsatte den kvinnliga rösten.
Alice ville få sig en titt på kvinnan och tog sig framåt genom den mörka gången ytterligare.
”Jag kan kontrollera henne, hon kommer inte vara några problem för oss.”
”Och hennes ägare?”
Alice kände hur hon slant med ena foten och hur hon föll. Innan hon landat på det hårda stengolvet lyckades hon hitta balansen igen men hon hade inte lyckats utan att göra ljud ifrån sig. Ljudet av fötter som kom emot henne hördes och i nästa ögonblick stod han där framför henne igen.
”Så du har vaknat nu”, sade Taku med ett litet leende.
Alice nickade och kände hur hon rodnade något. Lukten ifrån hans varma pulserande blod fick det att vattnas i hennes mun och törsten brände i hennes hals.
”Du är törstig”, konstaterade han, ”jag borde tänkt på det, inte konstig så mycket blod du förlorat.”
Alice stelnade till, förlorat blod?
”Vad menar du?” frågade hon medan hennes blick följde en ådra som pulserade intill hans nacke.
För ett ögonblick mötte hon hans blick, en liten nickning kom ifrån honom och hon tog det som en inbjudan. Avståndet mellan dem hade hon avverkat på bara någon hundradels sekund. Så sjöng hennes tänder in i hans handled som han höll fram emot henne. Hans blod var annorlunda, det var inte som något hon förut smakat. Det brände i hennes mun och sedan i hennes strupe på ett mycket bra och behagligt sätt. Hon kunde inte slita sig.

Steve uppenbarar sig igen med ett belåtet leende på "läpparna".
"Du är smartare än de andra", konstaterar han. "Ja, ön lever. Men det är sällan något bra. Man brukar ta hit nyfödda som ska bli Jägare", berättar han. "För ön i sig lever och ger en massor av fällor per dag.
Den som är uppväxt här blir sällan en latmask."
"Vad menar du med det? Flygresan var faktiskt lång", påpekar jag. Han ger ifrån sig ett skratt och kollar roat på mig.
"Det var inte dig jag menade."
"Är han här igen?" frågar Erik och kollar oroligt på mig. Jag suckar plötsligt irriterad på hans närvaro.
"Varför i helvete kan han inte se dig?" frågar jag Steve. Han rycker lätt på axlarna.
"Det är bara öns sanna härskarinna som kan se oss. Vill du att han ska se mig?" Nu är det min tur att rycka på axlarna.
"Jag tror det, ja."
"Som ni önskar", säger han.Erik flämtar till och tar fram en kniv som han kastar mot Steve. Fast den glider såklart bara igenom honom och kommer rakt emot mig. Jag rullar blixtsnabbt ner från sängen samtidigt som jag "kastar" luft på kniven.
"Är du dum i hela huvudet?!" skriker jag medan hjärtat dunkar hårt i bröstet.

Alice drog sig ifrån honom även om hon inte riktigt ville. Tur väl kunde hon hantera sin törst. En aning skamsen kollade hon upp på Takus ansikte. De hade sjunkit ner till grottans golv och hans ögon var slutna. Hon slogs av hur vacker han var. Inte på det där perfekta sättet som en fullvampyr. Hans ögon var en aning sneda, små, näsan rak och munnen lite för bred men tillsammans skapade de en sådan perfektion som ingen fullblodig eller skapad vampyr någonsin skulle kunna ha.
”Låt oss göra om det där då jag återhämtat mig”, sade han och slog upp ögonen.
Alice log lite och kände sig själv rodna. Hon kände sig starkare, mycket starkare än vad hon någonsin gjort innan.
”Vad är du?” frågade hon och hjälpte honom upp.
Han svarade inte utan började leda henne genom grottan. Alice fortsatte inte fråga. Det kändes inte rätt att tvinga ur honom svaren. Då hon gick saknade hon sina vapens välbekanta dunsande emot ryggen. Hon hade inte varit utan dem på mycket, mycket länge. Inte sedan hon fått dem. De kom ut ur grottan och Alice häpnade.
Solen var på väg ner nedför himmelen som färgades rosaröd. Nedanför solen återspeglade havet dess ljus. Alice älskade havet och allt som hade med det att göra. Hon älskade dess vildsinta humör, lukterna, allt.
”Där är hon”, sade en röst bakom dem som fick Alice att frysa.
Det var hon, kvinnan. De andra skulle ha kallat henne Alice ägare. Då hon vände sig om mötte hon, kvinnans, häxans isblåa. De sju äldre plus kvinnan satt ned i en halvcirkel väntandes. Alice svalde hårt men Taku log uppmuntrande emot henne.

[okej, jag skriver något snabbt eftersom att jag vill veta fortsättningen på din del! O.o ]

"Fö-förlåt!" stammar han förskräckt.
"Gick det bra?" frågar Steve och vänder sig sedan argt mot Erik.
"VAD I ALL SIN DAR HÅLLER DU PÅ MED, POJK!?" ryter han så att väggarna nästan börjar skaka.
Erik kollar förfärat på oss båda. Han blick är vettskrämd samtidigt som det ser ut som om han är förbannad, dock med glänsande tårar i ögonen.
"Steve, jag tror vi ska sova nu, ses vi imorgon?" frågar jag och kollar skrämt på Erik. Han brukar aldrig, aldrig, bete sig såhär.
Steve nickar med förbannande ögon.
Jag går fram till Erik och drar med honom till sängen.
"Dags att sova..." mumlar jag och drar ner honom medan jag lägger mig bredvid honom med ryggen emot. Efter några minuter så lägger han armen över min midja och jag stelnar till. Men efter reaktionen så njuter jag av värmen och slappnar av. Det dröjer inte länge innan jag har somnat.

[Haha, x) Du kommer inte gilla det eller jag hoppas du gör det men jag tror inte det. ]

”Bra, då kan vi sätta igång ceremonin”, sade en av männen.
Alla var klädda i samma röda mantlar. Alice drog sin egen tätare omkring sig då en kallvind försökte fånga upp den. En tanke, en tanke på vad de hade under manteln fick hennes ansikte att rodna igen.
”Ceremonin?” sade hon frågande emot mannen.
Taku hade försvunnit bakom henne men så såg hon att han hade slutit sig till de andra. Nio, nio stycken. Ett minne försökte komma till ytan men lyckades inte riktigt bryta sig igenom. De reste sig som en enhet. Lät huvorna falla och blottade sina ansikten. Alla hade mönster målade på sig, alla olika. Alice flämtade lite. På någotsätt bildade de en enhet.
Mannen som talat innan visade att han ville att hon skulle komma. En vind verkade knuffa fram henne, smekte hennes hår. Nästan, nästan som Rose konstaterade Alice. En kvinna kom fram till henne, inte mycket äldre än Alice själv. I handen hade hon en skål av trä med någon blodröd färg i. Den luktade underligt, inte som något hon tidigare luktat. Den unga kvinnans fingrar började måla henne och stannade upp efter en stund.
”Du måste ta av dig manteln, du måste låta mig måla din kropp.”
Alice som stått med slutna ögon såg då hon öppnade dem att alla stod och blottade sina bara kroppar. De var alla målade över hela sina kroppar. Hon förstod och med ännu en liten rodnad lät hon manteln falla till marken. Med något darrande händer drog hon av sig sina underkläder. Det var inte första gången hon stod naken framför andra men förväntningen, spänningen fick henne att darra.
Då kvinnan var klar hade de slutit sig i en cirkel runt henne. Alla mumlade ord på ett språk hon knappt kunde, samma som Taku mumlat innan, samma som hon mumlat då hon hjälpt Erik men hon kunde bara några enstaka ord och hängde inte hänga med. Medan hon betraktade de andra såg hon hur de förändrades. De började röra sig med invecklade rörelser som fick mönstena på deras kroppar att bilda bilder, figurer. Sedan såg hon hur alla blev upplysta på något konstigt sätt. Alice kände vinden smeka henne, hon kände doften av gräs och blommor, hon hörde rinnande vatten, eldenssprakande och något som hon endast kunde förklara som en mjuk, beskyddande hand på sin axel. Alice kände lycka men i det ögonblicket började allt gå mycket fel.

Jag vaknar med ett ryck och kastar bort Eriks arm.
"DU LÄCKTE UT ANDE IGEN!" tjuter jag argt. Jag ryser lätt till av minnet av vad jag såg.
"Jag läckte inte ut någonting!" svarar han yrvaket.
"Inte?"
"Nej, jag svär! Jag vet inte ens vad du pratar om!"
"... Så du såg inte Alice?" frågar jag förvånat och förvirrat.
"Nej, verkligen inte. Jag vill inte veta något av henne igen. Komma och förstöra min lektion..." muttrar han surt och vänder sig om i sängen och drar täcket med sig. Jag drar envist det tillbaka när han börjar skratta.
"Vad?"
Vi bråkar om täcket som ett gammalt par som har vart tillsammans i en evighet", skrattar han lojt. Jag himlar med ögonen men kan inte låta bli att le lite.
"Men... Om det inte var du, vem var det då?" frågar jag och slappnar av och lägger mig ner igen.
"Det kanske var du?" undrar han och vänder sig mot mig och kollar på mig. Jag lägger märke till att han inte har någon tröja på och känner rodnaden stiga.
"När hann du ta av dig tröjan?
Och vaddå jag?" Han ler som svar på första frågan.
"Du kanske har ande nu?"
"Kan jag väl inte ha", mumlar jag medan kinderna fortfarande blossar.
"Varför inte? Ande kanske smittade av sig till dig?" Det får mig att skratta så att ögonen tåras.
"Det vet du att det inte går." Han himlar med ögonen eftersom att det inte går så bra att rycka på axlarna när man ligger på sida.
"Som om någon tidigare har lyckats skapa en storm med bara luft", påpekar han och reser sig. Han böjer sig ner och ger mig en lätt puss på pannan och försvinner sedan ut ur rummet.
"Hallå!"
"Jag är din pojkvän, tydligen!" ropar han till svar och på rösten att döma så ler han stort.
Snart hörs vatten som rinner och jag antar att han duschar.
Jag suckar och ger upp.
Ande...? tänker jag. Det skulle vara toppen...