Det bortglömda. (privat)

Adrian andades ut då han hörde Avena komma tillbaka. Han orkade inte dra upp sig efter ha hängt där. Då hans fötter nuddade stegen kände han lättnaden både i armarna och i hjärtat. Att besten försvunnit var bara ett plus. Så klättrade han ned och mötte Avena med ett leende på läpparna. Åter igen såg hon blek ut och hade en bestämd min.
"Har något hänt?" frågade han kanske ganska dumt.

[ ]

Avena skakade på huvudet men då hon stödde på foten undkom det henne ett kvidande ljud som hon snabbt kvävde. "Jag har bara stukat foten, det är inget, inte så farligt." säger hon som för att avfärda det hela. Han skulle inte bry sig, ingen gjorde ju det, så varför klaga och visa sig svag? Då blev man bara föraktad och bortmotad. Hennes bleka ansikte stängde åter in alla känslor som för att visa att hon klarade sig.

( ? xD)

Adrian märkte att hon hade ont men om hon inte ville ha någon hjälp fick hon väl skylla sig själv. Han hade alltid varit sådan.
"Ska vi försöka hitta hem?" frågade han.
Varför han inte bara stack kunde han inte svara på men det var egentligen det han ville göra. Han frös och var fortfarande blö. Tur väl hade det i alla fall slutat regna nu.


[Inläggen blir ¨så mysko. x) ]

"Visst, den stigen kom vi från." sa hon och pekade på en stig som ledde från huset in i skogen och vad hon trodde tillbaka till staden, hon hoppades det i alla fall. Hon börjar gå åt det hållet och genom att ha sitt stenansikte som inte röjde några känslor och ignorera smärtan så gott det gick kunde hon ta sig fram relativt snabbt.

(Nej då xD)

Adrian nickade lite sagt. Han hade urursel orgenteringsförmåga och hade svårt att hitta på ställen som var relativt kända för honom, så han liteade på att Avena visste bättre. Hon haltade något men Adrian ignorerade det. De började gå och ett vrål hördes bakom dem. Var inte skogen mycket större och mörkare än innan?
"Vad i helvete var det för grej i huset?" frågade Adrian efter en stunds tystnad.
Han hade aldrig sett något som ens liknade det och aldrig hört talas om det heller.

"Vet inte." mumlade Avena, bet sig i läppen och stannade. Fan, hon hade tappat bort sig, eller hade hon? Hon vände sig mot Adrian och såg honom i ögonen, "Okej, det här kommer låta knäppt, men tro inte att jag är galen." sa hon och efter en stunds tystnad sa hon, "Men vi är inte i samma skog, är inte ens säger på att vi är i samma land." sa hon och pekade på en blå blomma som inte sett sitt like förr.
"Okej, den kan vara sällsynt, jag vet inte, det här är knäppt." sa hon och satte sig ner på en sten för att vila sin fot som nu bultade av smärta.

Adrian stirrade på henne även om han kände samma sak.
"Det där är en blåklocka", sade han självsäkert även om han inte var det.
Han hade ingen koll på blommor, natur eller något sådant. Det tillhörde inte hans liv.
"Skärp dig", fortsatte han men sade det mest till sig själv även om det inte verkade så.
Han fortsatte längst stigen även om hon hade stannat.

"Käften" fräste hon irriterats åt honom men satt kvar. Hon orkade inte stödja på foten längre och hon kände sig inte säker på skogen, det kändes som om den var ond, eller i alla fall fel. Hon tänkte inte fortsätta, hon bodde ändå själv så ingen skulle sakna henne, hon kunde stanna här utan den irriterande killen.

I ett raskt tempo fortsatte Adrian nedför stigen och i sin frustration märkte han inte de små detaljerna som indikerade att han inte var kvar i sitt egna land. Sniglarna, myrorna var missbildade. Några hade för många ben, för stora antenner och sniglarnas skal var nästan fyrkantiga, slemmet var grönt.
I sin ilska märkte han inte ens hur marken han gick på blev allt våtare. Så kom han fram till en enorm sjö. Häpen stannade han upp och hans blick landade på den lilla ekan som låg jämte några stenar. Han slog sig ned en stund.
Solen hade börjat titta fram mellan molnen men istället för att sprida sitt gula varma sken var det som solstrålarna var gröna och kalla istället för varma.
Han rös. Hade han verkligen lämnat tjejen själv. Han visste att hon hade haft ont och började ångra sig att han gått. Delvis för att han inte vile vara själv ute i skogen men också för att han började få dåligt samvete, hon hade ju varit skadad och faktiskt hjälpt honom. Sakta började han gå tillbaka. Längst stigen hittade han en lång pinne som hon skulle kunna ha som en krycka och hoppades att det skulle räcka för att förlåta honom.

Avena hade suttit på stenen, att han övergett henne brydde hon sig inte vid. Hon var van att folk övergav henne, hennes mor hade gjort det liksom hennes mormor. Båda be supna på spriten mer än att ta hand om en liten flicka som ingen av dem älskade eller ville ha, hon var ett missfoster och någon som inte borde finnas, det viste hon. Hon såg på djuren som börjat komma fram när solen gjorde det och hennes övertygelse besannades när den gröna solen steg upp med ett kallt sken, de var inte kvar, var de ens kvar i deras värld? Var detta ett Narnia eller? En annan värld?