~ Caperone ~ Fyrmannaroll

Can huttrade i den varma vinden. Han visste inte vad felet var, eller jo, det gjorde han men han vägrade erkänna det för sig själv. Han visste varför han var sjuk, varför han frös trots värmen och varför hans andedräkt var hetare än vanligt trots att han intalade sig att han inte hade den blekaste aning. Can led av brist på blod. Igen. Som alltid.
"Fan också", mumlade han mellan flämtningarna. Solen gassade i nacken på honom och han önskade att den kunde bränna hål rakt igenom den istället för att långsamt steka skinnet. För varje steg framåt, minsta lilla rörelse tyckte sig Can känna hur mer och mer av det blod som han druckit förut rann ur honom i form av svett. Helvete. Helvete. Helvete

Jag känner sömnen komma och stannar till. Kirara har ändå verkat trött den senaste timman.
"Vi tar en paus", mumlar jag, hoppar ner och lägger mig bredvid henne när hon lägger sig. Hon lägger svansen om mig och med hennes värme mot kroppen så somnar jag.

Hon lämnade byn bakom sig och började gå mot klippan hon sett tidigare, en bra utkiksplats. Den syntes knappt mot den nu mörka himlen, solen gick visst ned snabbt idag. Även fastän solen nu bara syntes som en liten knopp i fjärran så gassade det. Svetten rann ner för hennes rygg, hon hatade att svettas, det blev alltid röda linjer där svetten runnit på grund av blodet. Dessutom var det svårt att tvätta bort.

På väg till klippan tänkte hon över sitt möte med den där killen.. Rahl? Rahmu? Ramu? Äsch, spelar ingen roll vad han hette. Namn är inte så betydelsefullt, det är bara till för att om man gör något stordådigt så ska folk kunna vet vem det var. Hon själv hade aldrig delat med sig av sitt namn till någon, för personligt. Hon behövde inte det heller, alla visste vem man pratade om man sade "Hon" med skräckslagen röst. Fast på något sätt kändes det som om hon visste vem killen var, som om det var meningen att dem skulle träffas. Att dem på något sätt skulle göra stordåd tillsammans.

Hon skakade på huvudet, fint nu har hon börjat känna saker med. Irriterade på sig själv klättrade hon upp på klippan, inga insekter eller något, perfekt. Hon satte sig ned och lutade sig mot en bit av klippväggen som stack upp. Hon blickade ut över det kala landskapet, det var lätt att hitta djur här, inget täckte dem. Fast för tillfället såg hon inget i mörkret.

Ramuh var i tid för kvällen. En svag knackning lockade den äldre gumman till dörren. Då hon såg att det var han log hon.
"Du är sen", muttrade hon och gick före emot rummet där hennes dotterdotter väntade på honom.
Ramuh varken förvånades eller äklades av lukterna och de svaga stönen som kuns höras ifrån rummen. Den äldre gumman öppnade dörren men lät honom inte passera utan hindrade vägen.
"Du vet vad det kostar", sade hon och räckte girigt fram handen.
Ramuh drog fram sitt ränsel och började rota för att trycka ned tanden ifrån en enorm blodkatt, eller det var vad han kallade dem. Hon log det tandlösa leendet igen och släppte in honom.
Synen som mötte honom var värre än förra gÅngen han var där. Den unga kvinnan låg på bädden iklädd endast ett tunt skynke. Hennes hy var nästan genom skinlig, de blåsvarta ådrorna syndes tydligt. Hon verkade också magrat av rejält.
"Hej där", sade han med sin skrovliga röst.
Hennes slutna ögon fladdrade till för att sedan öppnas. Han var framme vid henne på någon sekund. Sakta strök han de ljusa, svettiga håret ifrån hennes ansikte. Ringarna under ögonen fick henne att se döende ut.
"Ramuh", viskade hon svagt, "jag visste att du skulle komma."
Sakta drog han fram instumentet i sitt ränsel och gjorde hål i sin hy. Han förde toppen till kvinnans läppar som girigt började dricka.

[Hallå ?Someone. ? Esalica, Matizze, Selma....

[Jag vet inte vad jag ska göra! xD Ska komma på något sedan! >.< Förlåt! ]

Cans synfält fladdrar på samma sätt som om han hade tittat genom röken av en eld och han tittar hungrigt ner på det svettäckta skinnet på armen. Han vet vad som finns under det - härligt, varmt blod. Utan att kunna hindra sig själv hugger han med tänderna igenom skinnet och slickar girigt i sig blodet blandat med svett och saliv.
Tårar strimmar Cans kinder och men den bultande smärtan i armen hindrar honom inte från att fortsätta svepa med tungan över armen. Han vet att han måste sluta, vet vad som komma skall, men kan inte. Sluta Can... Sluta... MEN SLUTA DÅ FÖR HELVETE! Cans käkar slår åter igen om armen i ett försök att vakna upp och han känner kväljningarna komma.
"Nej", mumlar han då paniken snabbt växer. "Nej nej nej nej..." Han sväljer envist den första vågen men den andra överrumplar honom och han vänder på huvudet för att kasta upp den blodröda geggan på klippväggen vid sidan av honom.

[ledsen för inaktiviteten, antar att jag har varit lat nog att vänta på att andra ska göra något... Fy för lathet! XD]

Ett litet knäckande, det är allt som behövs.
Jag slår upp ögonen och ser en förskräckt flicka kolla på mig rädda ögon. Hon står böjd över mig och verkar försöka ta vattenskinnet som är fyllt med blod. Jag tittar frågande på henne medan hon verkar darra av rädsla. Jag flyttar blicken mot marken och ser att hon står på ett ben som verkar ha gått sönder under hennes lilla kropp. Hennes röda hår påminner svagt om killen jag tidigare mötte. Hon tar prövande ett steg bakåt, som om jag bara öppnade ögat i sömnen. Jag höjer lätt på ett ögonbryn och hon stelnar till och hennes rosiga kinder blir kritvita tillsammans med resten av hennes ansikte.
"Vad heter du?"
"Klara", säger hon och ser in i mina ögon. Jag ger ifrån mig ett skratt. Det ser ut som om hon försöker vara modig innan jag dödar henne.
"Gör det", säger hon. "Gör det, min far skulle ändå inte ta tillbaka mig utan något blod.
Gör det bara." Jag känner ett litet hugg i hjärtat.
"Nej." Hon stirrar häpet på mig. Skulle jag verkligen skona ett liv? Tydligen...
"Gå då", säger jag och kan inte låta bli att le svagt.
Hon skakar plötsligt på huvudet.
"Låt mig följa med", säger hon istället med bedjande röst. Jag stirrar tvivlande tillbaka.
"Varför skulle jag vilja ha en tös som dig springandes runt mig?" Hennes blick hårdnar plötsligt.
"Jag må se ung ut men är duktigare än de flesta.
Och äldre än dig..." tillägger hon som om det spelade någon roll. Jag fortsätter se tvivlande på henne.
"Vet du vilken värld vi lever i? Vi lever i en värld där vi dricker blod från varandra. Tror du att du är säker hos mig?" Något tvivlande för plötsligt över hennes ansikte och hon fladdrar till med blicken. Sedan nickar hon, åter bestämd. Precis då väljer Kirara att vakna.
Den unga kvinnan nickar igen.
"Jag måste."
Jag suckar. Äsch, hon funkar bra som middag nån gång också.
"Visst, följa med då, tills jag tröttnar."

Ramuh lät henne dricka så mycket hon behövde och satt sedan jämte henne i sängen tills hon somnade. Han tittade på henne då hon sov. Det bekymrade ansiktet slätades ut och hon liknade den flicka hon en gång träffat innan hon blev såld av sitt eget kött och blod. Han ville inget hellre än att ta den äldre kvinnans liv för vad hon gjort emot henne, hon var hans syster även om de inte delade något blodsband. Ljuden ifrån de andra rummen dog sakta ut och Ramuh klappade henne över håret tills hennes drömmar verkade lugna ned sig. Själv sov han inte längre, inte mycket i vilket fall och allt annat än ofta.
Så kysste han hennes svettiga panna och lämnade rummet näst intill ljudlöst. Den äldre gumman mötte honom på vägen ut, gav honom ännu ett tandlöst leende och han kände ilskan flamma upp inom honom. Så gärna önskade han henne död. Den äldre kvinnans leende bleknade något för att sedan bli vit i ansiktet. Hon slog sig för hjärtat och Ramuh kunde svära på att han kunde känna blodet flöda i henne, genom hennes kropp.
Månen var full och lös in genom ett fönster så han såg tydligt gummans ansiktsuttryck och vad som hände även om han inte kunde beskriva det. Ur kvinnan, genom henne hy kunde han först skymta en blodsdroppe och sedan en till rinna nedför hennes näsa. Hans ilska släppte inte vid synen av blodet utan snarare såg han rött. Sakta gick han emot henne och log. Nu kände han tydligt blodflödet och han insåg att det var han som fick det att tränga ut ur gummans kropp. I samma stund började blod krypa ur hennes ögon och öron. Gumman sjönk ned på golvet och började hosta blod.
”Synden straffar sig själv”, sade han till gumman samtidigt som hon drog sitt sista andetag.
Blodet färgade hans bara fötter röda men det bekymrade honom inte. Istället gick han lugnt tillbaka till Amaya och drog upp henne i famnen så varsamt att hennes sömn inte stördes. Sedan tog han henne med sig ifrån det hemska stället. Han visste att doften av blodet skulle locka till sig rovdjur och inte bara människor om det var det dem fortfarande var.