Hogwarts nya rektor

Nämen Va?!
Du kan ju inte avsluta ett kapitel sådär!
Det går ju inte för sig.Aja kapitlet var iallafall väldigt bra.Och jag vill ha ett till Nu!För jag Måste faktiskt få reda på om hon blir rektor eller inte.Eller alltså ff:en heter ju "Hogwarts nya rektor" så det borde ju bli hon som får jobbet.Väll?
Jaja iallafall superbra skrivit.Men jag vill ändån ha nästa kapitel så snart som möjligt.
=)

dum dum dum dum dum dum..... jag vill ha mer! håller med choklad grodan.

Haha, ojdå... Trodde jag var snäll som la ut ett kapitel innan tentan eftersom jag inte kunde skriva på ett tag då
Men här kommer nu fortsättningen, hoppas den lever upp till era förväntningar Kom gärna med tips annars

Kapitel 18
Cassie vågade inte titta direkt på professor McGonagall, istället fokuserade hon blicken på en punkt strax till höger om hennes ansikte.
”Antalet röster emot: 37 stycken” Cassie önskade att hon haft en aning om hur många som hade röstat, hon kände hur knäna riskerade att ge vika under sig. ”Antalet röster för” fortsatte McGonagall. ”51 stycken” Alla rektorerna applåderade, även de som inte röstat som majoriteten. Cassie stod som paralyserad, hade hon verkligen hört rätt? Hon vågade inte tro på det förrän Minerva officiellt förkunnade.
”Cassiopeia Algenib Black, du har härmed rektorernas förtroende och stöd inför din fortsatta väg till posten som rektor.” Nu märkte Cassie hur allt runt omkring henne blev suddigt, och när hon blinkade kände hon hur tårar rann sakta ner för hennes kinder.
”Som du säkert är medveten om, kommer den officiella intervjun hållas om precis en vecka. Det är då tjänsten ska tillsättas. Men eftersom den här proceduren tar så pass lång tid har vi bestämt att göra den i förskott” Cassie nickade, detta var hon medveten om. Minerva fortsatte; ”Så vi ber dig att inte låtsas om att du varit här, och att du inte vet vem som är kandidat till rektor förrän ministern bekräftar det på lördag kväll.” Cassie nickade igen, det skulle inte bli så svårt tänkte hon.
”Var det allt för idag då?” frågade hon och det var McGonagalls tur att nicka. Men när hon tänkte tacka och gå harklade sig ett av porträtten.
”Miss Black, förlåt mig för min nyfikenhet, ni berättade tidigare att ni var en så kallad dianimagus. Vad i hela friden ska det innebära?” flera av de andra porträtten nickade och hummade instämmande.
”Ingen fara professor Scamander, jag har hittat på uttrycket helt själv och det är en hemlighet jag bara delat med mig av för några enstaka personer.” Så fokuserade hon och ett ögonblick senare satt en liten röd räv mitt på kontorsgolvet. Cassie kunde se att rektorerna såg besvikna ut, detta hade de sett många gånger tidigare, hon reste sig upp och kände pirret i kroppen då benen blev längre, kroppen bredare och hon såg sin nos ändra färg från rödbrun till mörkgrå. Nu såg rektorerna mer förvirrade ut och Cassie förvandlade sig åter till mänsklig form. En spontan applåd hördes från flera av porträtten och Cassie bugade artigt.
”Något annat?” Cassie log vänligt men när ingen sa någonting vände hon sig för att gå, hon hade ju trots allt en inbokad middag. Precis när hon skulle till att stänga dörren hörde hon McGonagall.
”Cassie?” Hon öppnade dörren igen.
”Minerva?”
”Jag skickade ett brev till ditt kontor för flera veckor sedan, men jag har inte fått något svar… Det gällde säkerheten till nästa vecka? Det var förstås innan jag visste att du skulle komma hit…
”Jag har inte varit på kontoret ännu så jag har inte sett det, men jag fixar det. Lovar.”

Följande måndagsmorgon satt Cassie på sitt kontor och gick igenom allt hon missat, vilket var en hel del, när det knackade på dörren. Hon tittade upp och såg genom glasdörren att det var Harry, hon vinkade glatt in honom.
”Hej! Vill du hjälpa till?” Harry tittade på pappershögarna på skrivbordet och skakade förundrat på huvudet, och när han såg staplarna på golvet tappade han fullständigt hakan.
”Har det hänt så mycket medan du var borta?! Jag borde kanske gå igen, du har inte tid till att prata.”
”Nej, det har jag nog inte. Men prata på, ju längre ner jag kommer i högarna desto mer är det som redan är uppklarat och inte behöver något vidare arbete. Utan er här hade det här tagit åtskilliga år…”
”Har du kommit till massfängslingen i Azkaban än? De vill få allt uppklarat snarast möjligt, ingen fattar någonting…” Harry flinade lite skadeglatt när Cassie teatraliskt dunkade pannan mot bordet. När hon tittade upp igen såg det ut som hon inte sovit på flera veckor.
”Det var jag!” Harry tittade förbryllat på henne. ”Jag skickade dem till Azkaban… Från Kina, det var då allt gick åt helvete! Men jag följde efter dem ett tag innan, så jag tror jag har nog material för att sätta dit dem allihop för gått.” Nu nickade Harry förstummat. ”Men jag ville ju prata med dig!” fortsatte Cassie och bytte samtalsämne.
”Ville du? Det var ju jag som kom in till dig som du kanske minns?”
”Skulle du kunna tänka dig att ta över mitt rum? Och eventuellt kvarblivna pappershögar jag inte hunnit bli av med till i helgen?” Hon log snett mot honom och hoppades innerligt att han skulle tacka ja till jobberbjudandet, ingen skulle passa lika bra som Harry.
”Allvarligt?” Cassie nickade. ”Så du fick jobbet?”
”Det vet vi inte förrän på lördag, men jag känner i varje fall att jag behöver en paus härifrån…”
”Men varför väljer du mig? Varför inte… Har det hänt någonting mellan dig och Mike?” Cassie tittade förbryllat på honom.
”Neej… Varför skulle det gjort det?”
”För att du inte erbjuder honom jobbet, och för att du desperat verkar vilja komma bort härifrån! Förlåt mig Cas, men vi pratade lite häromkvällen…” Harry tvekade. ”Såra honom inte bara, okej?”
”Såra honom? Dels ska du veta att jag aldrig funderat på att lämna över jobbet till någon annan än dig. Men Mike ska väl inte ens vara kvar här? Han sa till mig att han ville söka jobb på Hogwarts.”
”Så det är därför du sticker?... Snälla Cassie, jag vill inte bli inblandad. Men prata med honom, för jag tror han menar stanna här för att vara med dig?”

Ett par timmar senare hade Cassie bara lyckats sortera upp ett tjugotal papper. Hennes tankar var långt borta. Hon lyckades se när Mike kom tillbaka till kontoret efter sin lunch, hon tog ett djupt andetag och tecknade åt honom att komma in.
”Black” hälsade han avvaktande.
”Winter…” ville han vara formell skulle inte hon vara sämre. ”Jag håller på att titta på lite nyrekryteringar som du förstår, har du bestämt ännu hur du menar göra?” Mike tvekade.
”Jag blir nog kvar trots allt.” Hjärtat sjönk som en sten i bröstet på Cassie. Skulle hon kunna övertyga honom att flytta till Hogwarts utan att avslöja någonting?
”Mike, gör vad du tycker känns bäst. Men ta chansen att åtminstone söka om du har minsta tanke om att det är vad du vill göra. Det skadar inte att testa, och jag garanterar att din plats här finns kvar när du än skulle önska. Men som läget är nu behöver du inte oroa dig för vad som kommer hända här” Mike tittade länge på henne och Cassie kunde inte ens gissa vad som rörde sig i hans huvud förrän han öppnade munnen och sa med sammanbiten röst.
”Tro inte att jag inte vet vad du håller på med Cassie… Du vill ha bort mig härifrån för att jag påminner dig om en svag period i ditt liv, och det är något du inte kan hantera eller hur? Jag har sett det hända med andra och det är vad jag borde väntat mig, men jag trodde att efter all den tid…” Cassie hörde hur hans röst gick från arg till ledsen och den tynade nästan bort mot slutet. Själv kände hon hur hon fick svårt att andas när gråten tryckte mot halsen. Det var inga oskyldiga anklagelser han riktade mot henne, men hon hade hoppats att han skulle förstå att han var annorlunda. Mike tycktes ta ett djupt andetag för att samla sig innan han fortsatte prata.
”Cassiopeia. Jag ska gå om det är vad du önskar… Men jag måste bara säga en sak till dig först, för om jag inte gör det kommer jag aldrig respektera mig själv som människa igen… Jag har velat säga detta sedan jag var tretton, men jag visste aldrig hur. Jag vet fortfarande inte hur…” Hans röst var inte mer än en viskning mot slutet och istället för att fortsätta prata viftade han lite diskret med trollstaven. Hela rummet fylldes av stillsamma toner som kom från överallt och ingenstans. En röst började sjunga:

I’m sitting across from you, and dreaming of the things I’d do.
I don’t speak, you don’t know me at all
For fear of what you might do, I say nothing but stare at you…

Mike tittade upp för att se hur Cassie reagerade, till hans förvåning och med ett litet styng av glädje såg han hur hon mimade med i texten medan tårarna rann ner för hennes slutna ögonlock. Medan han betraktade henne slog Cassie upp ögonen och tittade in i hans, fortfarande inne i sången:

…Truth be told, my problems solved.
You mean the world to me but you’ll never know…
You could be cruel to me, why go risking the way,
That I see you…

När sången var slut hade Cassie rest sig från bordet så hon kom i jämnhöjd med Mike som stått upp hela tiden. Tårarna strilade fortfarande ner för hennes kinder, och Mike visste inte vad han skulle göra.
”Det där var min sång…” sa Cassie lågt och hade Mike inte sett hennes tårar hade han inte varit säker på om hon skrattat eller gråtit.
”Nej, den sången är min…”

(Ps. Om ni inte har hört sången kan jag rekommendera den )

http://www.youtube.com/watch?v=NkZJ1I1NBJs

låter väldigt bra

Ooo,vilket kapitel!
Cassie blev rektor,Cassie blev rektor,Cassie blev rektor!!!
Eller asså nästan iallafall,=D
Ååå,Mike din lilla gröngöling vad är det du säger!?
Blablabla jag är arg på dig.Jag är ledsen på dig.Jag är kär i dig.Och sedan den där fina sånger på det.
Det var väldigt gulligt av honom även fast han började så som han gjorde.^_^
Och jag personligen tycker att Mike borde iallafall ta och söka till lärare på Hogy.

Du är oerhört duktig på att skriva kan jag också lägga till.Du skriver så målande på nått sätt.: )

Tack för mig leverpastej.

Har inte läst på länge

Tack så mycket!!

Förlåt att jag inte skrivit på ett tag men har haft lite idétorka... Är inte helt nöjd med detta kapitel, men ni får hålla till godo, för i nästa kapitel borde det hända mer Nästa kapitel riskerar oxå att bli ganska långt, vill ni ha allt på en gång eller föredrar ni två kortare delar? Fortsätt gärna kommentera, ju mer kommentarer desto snabbare kommer nytt kapitel


Kapitel 19
”Vad tror du om att göra det till vår sång då?” Cassie hade nu gått fram till Mike och tagit hans båda händer i sina. Men hon höll huvudet nerböjt så Mike hörde knappt vad hon sa. Han böjde sig över henne och drog in doften av hennes hår.
”Det gör jag hellre än någonting annat.” Han lyfte upp hennes haka så han kunde se på henne, Mike hade inte tänkt på det tidigare men nu märkte han att hon hade satt upp håret i en hästsvans, allt håret. Han strök henne förundrat över vänstra kinden.
”Betyder det att jag får stanna?” Mike antog han inbillade sig när han tyckte sig se en mörk skugga i Cassies ögon för när hon svarade hördes ingenting.
”Jag har väl aldrig sagt att du inte får stanna! Du är väl enbart en tillgång i gruppen. Men jag vill bara att du ska göra vad du själv önskar, för din egen skull!”
”Jag trodde du menade att vi skulle…”
”Mike Winter. Bara så du vet så kommer jag, om du samtycker, göra allt jag kan för att vårt nyfödda förhållande ska fungera. Jag skiter i ifall du så bosätter dig på den Sibiriska Tundran!” Det var nästan så Mike blev lite rädd för Cassies plötsliga reaktion och den spända blicken i hennes ögon, men han fick annat att tänka på när hennes mun sökte sig till hans. De kysstes i vad som kändes både som en evighet och samtidigt bara som en sekund innan de drog sig ifrån varandra. Mike kom att tänka på en sak Harry sagt innan, och frågade med ett svagt leende.
”Är det officiellt nu?” Cassie höjde ögonbrynen och tänkte en stund innan hon verkade förstå frågan. Sedan nickade hon försiktigt.
”Ja… Det är det väl?” Mike lät henne inte säga mer, utan avbröt henne med en kyss. Denna gång varade den inte lika länge, för Mike kände hur Cassie stelnade till för ett ögonblick. När han vände sig om kunde han genom glasdörren se att de flesta kommit tillbaks från lunchen nu och han misstänkte att de blivit påkomna… Han vände sig oroligt mot Cassie som tittade på honom, men efter en stund skrattade hon.
”Jaha, lunchen är tydligen slut. Då har vi väl inte tid att stå här längre?” Hon tog hans hand och ledde honom ut genom dörren.
Så fort de steg över tröskeln märkte de att all konversation avbrutits och alla stod tysta och tittade på dem. Mike kände sig obekväm i situationen men märkte på Cassies stela hållning och på hur hårt greppet om hans hand blivit att hon var ännu mer obekväm. Han visste att hon ogillade att folk pratade bakom ryggen på henne och försökte lugna henne genom att diskret smeka hennes handrygg med tummen. Det verkade få henne att inse vad hon höll på med och hon slappnade av en aning och släppte hans hand. När hon gick fram genom det stora ljusa arbetsutrymmet syntes inte ett spår av hennes tidigare osäkerhet. Hon är en sann mästare på att dölja sina känslor tänkte Mike och det kändes helt overkligt att han faktiskt kunde säga att han var med henne. Cassie ställde sig framför allesammans på den lilla upphöjningen där nya uppdrag brukade presenteras. Egentligen behövde hon inte scenen, för hon var centrum för allas uppmärksamhet ändå. När Cassie märkte att hon hade allas blickar mot sig log hon så brett att alla riktigt kunde känna hennes glädje.
”Hej!” Började hon och nästan alla svarade henne. ”Som ni kanske märkt har jag inte varit här på ett tag… Men när jag läser igenom rapporterna ser jag att ni som vanligt klarat er utmärkt. Dessvärre hittade jag ett brev på skrivbordet i morse, med ett jobb som ni skulle fått information om för flera veckor sedan… Så nu undrar jag bara hur många av er som har möjlighet att jobba extra nu på lördag?” Många började skruva på sig och titta på de som stod runtomkring. Cassie låtsades som ingenting. ”Jag tänker inte kräva av er att ni offrar en ledig helg, hur många av er kan tänka er att jobba på lördag, så får vi lägga upp planeringen efter det.” Ett tiotal av de trettiofem anställda räckte upp handen. Cassie nickade. ”Okej, det ska vi kunna klara. Ni andra behöver inte vara kvar här om ni inte vill.” Bara fem personer lämnade rummet och gick till sina ordinarie arbetsplatser, resten föredrog att lyssna till vad hon hade att säga.
”Jaha” fortsatte Cassie, fortfarande lika glatt. ”Modigt av er att tacka ja när ni inte har en aning om vad det handlar om…” några skrattade men tittade förväntansfullt på henne. ”Så det är väl lika bra att jag berättar med en gång. Rektor McGonagall har bett oss om hjälp att övervaka rektorsvalet nu på lördag.” Mike hade räckt upp handen tidigare och gick nu och satte sig vid de andra som skulle vara med, rummet fylldes av ett förväntansfullt surrande och ingen ångrade att de tackat ja. Cassie väntade ut samtalen innan hon fortsatte prata.
”Med tanke på hur många vi blir tror jag att det är enklast att dela ut uppgifterna redan nu… Jag och Harry kommer vara inne i slottet, och även om vi inte är i tjänst kan vi säkert rycka in om det behövs?” Harry nickade instämmande. ”Eftersom Minerva och ministeriet önskat att så få utomstående som möjligt ska vara i slottet kanske vi inte behöver många fler där… Jag hade tänkt ha fyra vid grindarna som byts av, två som tar hand om eventuella oroligheter i Hogsmeade, minst fyra på markpatrull runt slottet och tre på kvastar. För att allt ska flyta behöver vi även en samordnare. Hur många var det som ville ställa upp?” Nu var det ett par fler som blivit intresserade och räckte upp handen. ”Okej…fjorton stycken. Det kan vi nog kunna få ihop då. Miller, kan du tänka dig att ha vakt inne i slottet?” Miller var relativt nyexaminerad som auror och såg överförtjust ut att ha blivit satt i slottet. Mike tittade på henne, hon var ganska ung, hade kortklippt blont hår och ganska kaxigt utseende men Mike visste att hon var både snäll, trevlig och duktig på sitt jobb. Hon förtjänade att få chansen att vara på slottet, men Mike kunde inte undvika att känna att hon tagit hans plats… Han lade knappt märke till när Cassie pekade ut vakter för de olika marktjänsterna, han stirrade tomt ut i tomma luften och reagerade inte förrän Harry råkade slå till honom på näsan när han viftade med handen framför hans ansikte.
”Mike…?” Det var Cassies röst, han rätade på sig i stolen och såg frågande ut. ”Du får vara samordnare, är det okej?” Mike insåg att det hade varit barnsligt att be om att få vara i slottet. Han hade trots allt fått det viktigaste jobbet. Så han nickade.
”Bra, då har alla fått sina platser och jag kommer ut med individuella instruktioner senast imorgon, några frågor?”
”Bara en…” sa William Jamieson. ”Sa du inte att vi skulle vara tre till kvast? Vem mer än jag och Katie?” Cassie tvekade ett ögonblick, sedan log hon.
”Just det! Tack för att du påminde mig… Harry, tror du Ginny skulle vilja vara med på lördag, eller sitter hon hellre hemma?”
”Hon ställer nog gärna upp!” svarade Harry snabbt. ”Vi kan lämna ungarna hos Arthur och Molly…”
”Perfekt, då har vi en tredje flygare! Om det inte var någonting annat är ni fria att gå” sa Cassie och väntade ett ögonblick innan hon gick förbi dem allihop, med en extra lång blick på Mike, och vidare in på sitt kontor. Det dröjde inte en sekund efter att dörren stängts till att alla började prata och viska med varandra. Mike tittade på den stängda dörren, han deltog inte i konversationerna men uppsnappade lösryckta ord från andras. Såg du hennes öga? Såg du det hemska ärret? Vad har hänt egentligen? Märkte du hur blek hon var, hon var inte alls sig själv… Det känns tryggt att hon är tillbaka! Alla pratade om Cassie, såklart, men han kunde även höra sitt eget namn nämnas viskande från flera håll. Han brydde sig inte om deras skvaller, han kände dem så väl att han var helt säker på att det inte var något elakt de sa. Och de var uppriktigt glada över att chefen var tillbaks, och oroliga över vad som kunde hänt… Mike försökte se scenen framför sig igen, ur de andras synvinkel, när Cassie kommit ut från kontoret hand i hand med honom. Men än mer uppseendeväckande, med den eviga hemligheten avslöjad, med luggen fråndragen. Mike kunde inte förstå varför hon gjort det, och han visste inte vad han tyckte om det… Han kände en hand på axeln och snurrade runt med trollstaven i högsta hugg.
”Hey!” Ta det lugnt!” Harry sneglade ner på trollstaven som låg mot hans strupe.
”Oj, hej… Förlåt Harry, du skrämde mig…” Mike tog skamset ner staven.
”Hur är det? Du verkar lite distraherad… Är allt okej?”
”Jadå det är bra” svarade Mike, och i samma stund som han sa det insåg han att det stämde. ”Allt är faktiskt helt perfekt!” Han kände hur han log som en idiot, men Harry log lika stort.
”Grattis kompis! För jag antar att efter den kyssen är det på riktigt nu…?” Mike nickade , och nästan skuttade av glädje, för just nu kunde ingenting förstöra hans lycka!…

Superbra kapitel!=)

Nu lägger jag ut ett lite kortare kapitel, som egentligen är ett halvt kapitel... Men jag insåg hur löjligt långt det blev annars så jag delar det så någon kan orka läsa Men andra delen är så gott som klar, så det kan komma ut direkt efter en kommentar

Kapitel 20
Cassie vaknade och tittade på klockan. Halv sex. Tre timmar innan klockan ringde… Hon rullade över på mage och sneglade på Mike som låg till höger om henne. Han sov, såklart. Cassie betraktade honom där han låg på rygg, han gjorde sig bra i profil tänkte hon. Hans raka näsa pekade rakt upp i taket och det såg ut som han smålog för sig själv, skulle inte Cassie höra hans långsamma andhämtning skulle hon tro att han var vaken och förstod att hon tittade på honom.
Sakta och försiktigt för att inte väcka honom stängde hon av väckarklockan, klev ur sängen och smög in i badrummet. Spegelbilden hon möttes av fick henne att stöna lågt. Hon var blek och hade mörka påsar under ögonen, det hade blivit värre hela veckan och i natt hade hon knappt sovit någonting. Men efter ikväll skulle allt vara annorlunda, intalade hon sig själv och kände nervositeten komma innan hon tryckte bort den känslan med en ilsken blick i spegeln. Det fanns ingen tid för sådant trams nu, tolv och en halv timme innan valceremonin skulle börja! Hon ville inte duscha nu medan Mike ännu sov så istället fyllde hon handfatet med iskallt vatten som hon sedan doppade ansiktet i. Sedan började hon sminka sig och täckte över alla tecken på trötthet som hon gjort hela veckan. Det var lika bra att göra det innan hon duschade, för annars skulle Mike gå i taket när han fick syn på henne. Han var den enda som anade att hon inte var lika lugn och självsäker som hon försökte påvisa, för han hade oroligt frågat henne flera gånger om allt var okej. Hans förmåga att läsa av människor fick henne nästan att skämmas, för det var en egenskap hon nästan helt saknade… Och det kändes jobbigt att behöva ljuga honom rakt upp i ansiktet och låtsas som ingenting, men på Hogwarts hade hon tvingats svära på att inte berätta för någon. Imorgon skulle hon inte behöva dölja någonting längre.
När hon sminkat sig färdigt drog hon fram trollstaven ur fickan på morgonrocken och lutade sig närmre spegeln. Hon vågade inte ta bort ärret själv, och visste inte om hon ville ha bort det heller, hon hade länge funderat på hur hon bäst kunde få det att inte synas och till slut bestämt sig för att skapa en illusion.
Efter tjugo minuter hade hon fått bort konstiga speglingar och skuggor från alla vinklar och fann sig själv nöjd med arbetet, nu skulle hon bara se hur Mike reagerade på det…

Eftersom det fortfarande var över två timmar tills de behövde stiga upp tassade Cassie ner för trappan och in i vardagsrummet för att koppla av med en bok. Hon var väldigt glad över att de sovit hos henne i natt, och inte hos Mike som resten av veckan, när hon drog ut ett slitet exemplar av Liftarens guide till Galaxen ur bokhyllan. För att vara häxa var hon ovanligt intresserad av mugglarlitteratur och denna bok hade hon läst flera gånger sedan hon var liten. Hon sjönk in i boken och hoppade till när hon hörde duschen sätta igång på övervåningen vid klockan åtta vilket borde betyda att Mike var vaken. Då satte hon tillbaka boken i hyllan och gick ut i köket för att förbereda frukosten.

”Sover du aldrig längre?” Mike stod i dörröppningen bakom Cassie som stod och skivade upp bröd. Hon ryckte nonchalant på axlarna.
”Jag sover när jag är trött…” konstaterade hon, men det dög inte för Mike som ställde sig bakom och kramade henne. Han var fortfarande fuktig efter duschen och hon kände doften av hans raktvål.
”Är du orolig för ikväll?” frågade han henne med ett leende. Cassie svarade inte men knyckte lite med huvudet, eftersom han lutade sig över hennes axlar. Han fortsatte med mild röst. ”Det kommer gå bra… Vad är det värsta som kan hända? Antingen får du stanna på ett jobb du älskar, eller får du chansen att börja med något nytt som du säkert också kommer älska!” Hon skrattade lite åt hur lätt han fick allting att verka. Mike verkade nöjd med hennes reaktion och vände sig mot spisen för att steka pannkakor. Tio minuter senare satte de sig ner vid köksbordet, Mike tittade på Cassie och rynkade pannan.
”Vad har du gjort?” Frågade han förundrat och sträckte sig fram för att undersöka illusionen hon skapat. Det kändes som en elektrisk stöt när han gick igenom förtrollningen med fingrarna och hon kunde se på hans ansiktsuttryck att han kände ärret där bakom.
”Tror du att det funkar?” Frågade hon. ”Har jag missat någonstans?”
”Det är skitsnyggt!” konstaterade han och bad henne vrida på huvudet för att se om illusionen höll i alla vinklar. ”Allt är okej” bekräftade han sedan, men tillade; ”Fast om man vet om det så ser det ut som, om du lutar huvudet snett ned åt höger, att du har glittrig ögonskugga…” Cassie blängde på honom, glittrig ögonskugga lockade henne inte det minsta. Mike verkade inse det han också och skyndade sig att säga:
”Ta det lugnt, jag skojade bara! Du är helt perfekt! Alltid helt perfekt!” Cassie tittade på honom och log snabbt, resten av frukosten åt de i tystnad och hon grubblade över hans sätt att helt spontant kunna slänga ur sig komplimanger och romantiska fraser…