Gifted.

| Jag är väl på väg till någon stad, kan eventuellt bli den staden xD |

Saphire gick runt stan och berömde sig själv för att ha kommit undan så snyggt. Även om hennes far hade undvikit att lära henne hennes mors konst hade hon lyckats hypnotiserat vakten. Hon betraktade en ung man som jagade efter en pojke. Hon såg på den springande pojken noggrannare. Var det inte han som skulle hängas samma dag? Hade han smitit?



[Jag är glad att vara tillbaka efter 2 veckors påsklov. ]

Då de kommit ur massorna och befann sig i en tom gränd stannade pojken och likaså Kei. Pojken log stort emot honom och Kei kände ilskan. Den blonda pojken verkade inte förstå förrän Kei tryckt upp honom emot ett av husen och tagit ett strypgrepp runt hans hals. Sakta pressade han ur luften ur honom.
”Det där var mycket korkat gjort, kusin”, väste han i pojkens öra men släppte pojken då han började bli blå i ansiktet.
Pojken sjönk ned till marken hostande och såg på Kei med stora ögon, de där stora blåa likt pojkens mor, Keis syster. Då han såg Keis blixtrande blick vände han sin blick emot marken och försökte få kontroll på sin andning.
”Om du någonsin gör om det där kommer ingen komma att rädda ditt usla skin.”
Kei vände sin blick emot gränden igen. Han klarade inte av att se pojken ligga i leran så, det påminde honom om han själv då han varit ung och oförståndig.
”Byt nu skepnad”, beordrade Kei och pojken gjorde som han blivit tillsagd.
Kei hade aldrig kunnat påverka sitt yttre som pojken. Istället för pojken framför sig satt nu en äldre man, Kei räckte honom en hatt och en mantel som kunde täcka pojkens smutsiga kläder.
”Nu kommer du med mig.”
Pojken hade ännu inte sagt ett ord och det var tur för honom. Kei hade aldrig tillåtit honom att göra det. Kei gick först med den nu äldre mannen efter sig och började mana väg till ponnyn han lämnat hos pojken.

Saphire hade tyst följt efter mannen och pojken och flämtade till när hon såg pojken byta skepnad. När mannen gick iväg med pojken, som nu var en gammal man, följde Saphire efter.

Ramuh hörde de tysta stegen som följde efter dem. Alla gick olika om än de var endast en ytterst liten skillnad så kunde han hörda dem. Han hade likaså hört hens flämtning men ifall hon hade varit ett hot så hade hon redan utgjort det. Inte för att Aneko skulle vara särskilt glad om Kei lät flicka följa dem dit dem skulle. Kei och pojken, vars namn var Dino kommit fram till ponnyn och pojken lös pojkens ansikte upp.
”Jag har matat honom också”, sade pojken stolt och log med hela ansiktet.
”Bra, bra”, sade Kei och lät pojken få silvermynten han hade lovat.
Sedan var det dags att handla.
”Ta ponnyn och gå ut ur staden. Dra på dig huvan och splittra dig men låt dina jag gå jämte varandra.”
Kei hoppades att flickan inte skulle misstänka något och drog likt Dino på sig huvan, som båda såg ungefär likadana ut. Då de passerade en stor grupp med människor lät Kei sig försvinna med dem samtidigt som Dino splittrade sig. Kei log lite och kände sig åter igen en aning stolt, han var duktig men släppte snabbt tanken. Han tog sig igenom folket tills han nådde deras förföljares fotsteg. Snabbt greppade han tag i henne bakifrån.
”Vem är du och varför förföljer du oss?” väste han i hennes öra.
Egentligen borde han ha dödat henne på en gång, det var vad hans träning sade honom men trotts det bröt han emot den.

Saphire kvävde ett skrik och vände sig hastigt om. Hon stirrade in i mannens hotfyllda ögon.
"Mitt namn är Saphire." fick hon fram. "Och jag såg pojken byta skepnad och blev nyfiken."
Hon tystnade. Det här var exakt fel sak att säga. Om mannen hade tänkt döda henne bara för att hon följt efter dem skulle han säkert döda henne nu när hon sagt att hon såg deras hemlighet.
"Jag lovar att inte berätta för någon om du bara släpper mig." viskade hon och tvingade tillbaka tårar.
Hon var för naiv. Trodde hon verkligen att mannen skulle acceptera det?

Kei ville inget hellre än att bara bli av med henne och fortsätta. Han behövde inga bekymmer. Så hörde han långt därifrån Dinos röst tala till vakterna vid porten. Först oroade det honom inte men så frös han till och släppte flickan som om hon gett honom en stöt. Något var rysligt fel.
”Du ger dig av härifrån, glöm allt vad du har sett och nästa gång, ge inte ut ditt namn så lätt.”
Kei vände sedan ryggen emot henne och började maka sin väg genom folkmassan som började tunnas ut. De var ute efter honom men Kei kunde inte förstå varför. Så kände han vapnet längst sin rygg.
”Aneko, vill tala med dig.”
Kei vände sig snabbt om och såg en något äldre man än han själv stå bakom honom. Han kände igen dragen som indikerade att han inte var en vanlig människa.
”Är Aneko här? Nu?” frågade Kei misstänksamt men han fick inget svar utan knuffades framåt.
Först tänkte han göra motstånd men ifall Aneko var i staden skulle han inte bli särskilt glad över det.


[Märkte precis att i mitt förra inlägg så använde jag lite fel namn. x) Ingen som märkte det? o.0 xD

[Jo, men ville inte låta petig. ]

Saphire såg efter mannen som makade sig iväg genom folkvimlet. Hon bara stod där ett tag, chockad, innan hon drog sig mot marknaden. Hon var hungrig, men när hon kände efter i fickorna var de tomma. Hon hade inte tjänat ihop något den dagen. Nåja, hon fick väl hypnotisera någon att ge henne mat gratis.

(( Ni behöver ej skriva varannan gång , är väldigt jobbigt + att jag ej kan rolla ngt då Mort & 5_lollipop_5))


Jag skänklade lätt på ponnyn , Mitt intresse hade fastnat på en liten grupp . Dom stannade upp och pratade lite . Jag hörde inte vad dom pratade med men mannen verkade upprörd.
Mina händer greppade snabbt hårdare tag om sadel , Mina inpulser sa till mig att döda medans mitt huvud gjorde totalt uppror .

[5_lollipop_5, haha, x) Du är mycket snällare än vad jag är. x)
Lolly0101, ledsen Guess I got caught up in the moment.]

Mannen ledde Kei till ett stenhus som liknade de andra stenhusen. Flickan såg han inte längre till och antog att hon gjort som han sagt. Dörren öppnades och Kei kunde höra tre människor där inne. Dino, Aneko och en till han inte kunde placera. Mannen fortsatte att föra honom framför sig. Vid första blicken av Aneko föll Kei till sina knän. Det syntes långa vägar att han var arg över något och det fanns ingen som ville hamna i hans skottlinje inklusive Kei.
”Aneko”, sade Kei lågt och vördnadsfullt utan att möta hans blick utan höll sin istället mot golvet.