PRS(AlexZz och Jessica Tonks)

Mia nickade åt det Benjamin sa, det lät ju som det hon gjorde med en liten skillnad. "Jag har också problem hemma, men jag kommer nog aldrig hem..." det sista mumlade hon. Hon kunde väl inte komma hem? inte nu när hon rymt.
Hon lät väskan vara stilla i luften och en ide kom plötsligt till henne. "Vad sägs om att vi slår följe en bit av vägen?" frågade hon leendes.

"Det låter faktiskt som en helt excellent idé!" Säger Benjamin med såpass överdådigt positiva ord att det, enligt den faktiskt rätt fåordigt kunnande Benjamin, låter extremt byråkratiskt på något sätt. Nästan fånigt roande. Eller så borde han bara lära sig fler ord.

Mia log fortfarande. Kul att han gillade iden. Hon tog sin väska ifrån luften och satte på sig den. "Ska vi gå då?" hon började ta några steg in i skogen och kände sig väldigt glad för att inte behöva vara ensam i den stora och ganska mörka skogen. Hon var lite mörkrädd ärligt talat...Och snart blev det kväll.

Benjamin flinar och vandrar nu med lite lättare hjärta och större äventyrslusta än innan. Att ha sällskap hjälpte verkligen, det hjälpte till väldigt mycket faktiskt. Benjamin är, och kommer nog alltid förbli, att vara en social varelse. Åtminstone sedan han mötte Edwin för första gången, då blev han istället väldigt social... mest med Edwin.

Mia sneglade upp lite på Benjamin, han var en bra bit längre än henne då hon var så kort. Hon hade dock vant sig vid att se upp på folk. Hennes egna lillebror som var tolv var ju till och med längre än henne.
Hennes lillebror....hon saknade honom mycket också. Plötsligt drog ett väldigt sorgset ansiktsdrag över hennes ansikte.

Benjamin tittar upp i trädkronorna, ljuset silar faktiskt dessutom in och avger ett helt djungellikt grönt reflekterande solsken ungefär. Men Benjamin tittar ned i ungefär precis rätt ögonblick för att se ett ledset drag över ansiktet, Benjamin har faktiskt aldrig varit särskilt bra på att läsa människor ändå, men vissa känslor vet han åtminstone hur de flesta ser ut, liksom.
"Hur är det?" Frågar Benjamin en smula oroligt.

Mia njöt faktiskt lite av vädret som var nu. Det var ganska varmt ännu fastän det var mörkt om några timmar och solen lös genom bladen på träden. En svag bris blåste också.
Hon tittade upp igen på Benjamin då hon hörde hans fråga. "Det är bra" sa hon och försökte le. "Jag saknar min familj bara" hon suckade innan hon fortsatte "Men jag kommer nog inte se det på ett bra tag".

"Samma här, fast jag saknar inte riktigt min familj." Svarar Benjamin, som då menat att han inte kommer se dem på ett bra tag, men kanske om någon timme, någon dag, en månad... kanske om till och med ett år så kommer han tillbaka hem och inte ens då kommer hans mamma så mycket som tänkt på att förlåta sin oduglige son som inte ens dög till att gifta bort.

Mia nickade sakta. Hon var nog tvungen att minst vara borta tre veckor eftersom hon skulle gifta sig om tre veckor. Sedan kanske hennes föräldrar ändrat sig och hon skulle kunna komma hem....
"Mina föräldrar ville gifta bort mig..." sa hon plötsligt. Hon kunde inte hålla det inom sig utan ville säga det till någon åtminstone.

Benjamin blir väl rätt så plötsligt väldigt stel och chockad... stel av chock kanske det ska kallas egentligen.
"På riktigt?" Frågar Benjamin en smula tvivlande, men mest förvånad. "Samma... samma här." Fortsätter han och ironiskt nog låter han rätt lugn när han säger det. Är det ett sammanträffande eller råkar det vara Mia som han skulle gift sig med?