Underytan. (Privat)

Alex gick ledigt längst trottoaren. Bilarna svepte förbi på vägen.
”Jag ska visa dig”, sade han.
Tur väl var det inte alltför långt.
”Så Bella, ska vi göra en deal?”
Han log emot henne medan de vandrade nedför gatan.

"Vadå för deal?" Frågade hon, med en nypa nyfikenhet i rösten. Hon tittade sig omkring, granskade affärer och sådant som dem gick förbi. Hon drog handen genom håret och kvävde en suck. Bella väntade på att Alex skulle svara.

”Du stannar ute ur mitt huvud och jag ur ditt.”
Han stannade. De var framme. Huset såg ut att ramla ihop när som helst vilket också det kunde göra enligt varningsskyltarna men vem brydde sig? Inte han, inte hans så kallade grannar.
”Vi är framme”, sade han och började leda Bella vägen genom stängslet och in.
En av de kvinnliga boenden i huset kollade intresserat på dem men Alex försökte ignorera hennes stickande blickar.

"Visst..." Mumlade Bella. Hon hade knappt tänkt på att styra in i hans huvud, förutom nu. Men hon lät bli. Hon drog handen genom håret. När hon såg huset, så kändes det som ett nollstjärnigt hotell, ett ganska så slitet hotell, det kändes som om det skulle falla till marken när som helst.
"Vad är det för ställe du bor i?" Hörde hon säg själv fråga. Föresten strunta i det där med hotell. Det var knappt ett hus häller.

”En gång bodde det en massa människor här i lägenheter men sedan började de för falla. De har inte rivit det eller renoverat det för antagligen kostar det för mycket.”
Han fortsatte nedför en trappa och till dörren med låset på medan han talade. Tog fram nyckeln och låste upp. Något var fel, rysligt fel. Inne i hans rum satt en man på en stol som inte befunnit sig där innan. Han var klädd i stiliga kläder, kavaj och slips med ett par rena snygga skor. Hela han var out of place. Alex ställde sig framför Bella i en skyddande position.
”Vem är du?” frågade han långsamt samtidigt som han lät händerna finna den kalla pistolen i byxlinningen.

Då plötsligt Alex ställde sig framför Bella så tittade hon fram. Hon tog sig in i hans huvud, främlingens. Hon fick inte fram något. Det var som mörka nät överallt som skyddade hans huvud från att bli invaderad av henne. Hon var precis påväg att lämna hans huvud då hon kände av något i huvudet. Hon såg minnen av Dominique. Vad hände? Hon visste inte. Hon försökte få bort minnena, lägga tillbaka dem i sin kista, längst ned i sitt huvud. Hon drog sig loss från mannens huvud.
Bella var förvirrad, hon tittade bort från främlingen.
"Jag är ingen speciell" hörde hon mannen säga. Vad var det för svar?

Alex ryckte till då mannen talade. Han visste att något var fel så fel. Fingrarna smekte polisen innan han sakta drog upp den men hade den fortfarande bakom ryggen.
"Jag skulle inte göra det där om jag vore dig", sade mannen.
Alex ignorerade hans varning och sikta emot mannen.
"Ge mig en andledning till varför inte jag ska skjuta dig här och nu."

"För då får du inte reda på varför jag är här" sade främlingen. Dominque gjorde sig osynlig. Nej. Bella blev osynlig. Hon har alltid kännt sig tryggare då hon var osynlig. Hon drog handen genom håret, handen syntes tydligt. hur? Hon var nu riktigt riktigt förvirrad. Hon tittade fram mot mannen, som log nu, riktigt brett. Som om han inte var rädd för pistolen Alex hade i handen. Vänta? En pistol? Hon var förvånad över att han hade en pistol över huvudtagen. Bella ville veta vem främlingen var.

”Jag vill inte veta varför du är här, jag vill bara att du ska försvinna”, sade Alex.
Hans röst darrade en aning. Det skulle inte bli första gången han dödade någon, senaste gången han hade gjort det var bara några timmar sedan men han visste att han skulle få betala för det. Sakta kramade han avtryckaren.
”Jag behöver er hjälp”, sade mannen och reste sig upp.
Alex stelnade till, det var inget han väntat sig.

Bella litade inte på mannen. Det var något som fick henne att känna sig riktigt osäker. Hon följde honom med blicken granskade alla hans rörelser då han stod där. Hon tänkte låta Alex sköta snacket. Då detta säkerligen inte berörde henne.
Främlingen tittade på henne och log, Bella spetsade honom med en kylig blick vilket fick honom återigen att titta mot Alex. Bella släppte honom inte med blicken. Hon ville veta varför han behövde hjälp. Detta angick säkerligen inte henne, men ingen kunde styra hennes nyfikenhet.