Rolla. Nu. Spenc. >:3

"Jo visst du! Varför skulle jag lita på dig?"
fnös jag och öppnade min käft i ett hotfullt morrande.
Jag spände mina muskler och tryckte med vingarna mot repet.
Det började svikta och brast. Jag var fri!
Snabbt som en huggorm svängde jag runt och slog till henne med min högra tass.

Jag ramlade ännu en gång.
"Det var mina ljusklot mot himlen! Det var för att locka bort de andra!" ropade jag ilsket och kravlade mig bortåt, "Låt mig bara bränna sönder repen om dina vingar och du är fri att flyga sen!"
"HJÄLP!" ropade vakten på marken, "HJÄLP MIG!"
Jag reste mig upp med ett kvidande. Det värkte i hela kroppen efter fallen och slagen.
"Vi måste skynda oss. Snälla, lita på mig", bad jag.

Jag tvekade, med all rätt.
Men det lät som om hon talade sanning.
Och vad hade jag att välja på? Jag suckade tungt och lade mig ner på marken. "Visst, men skynda dig. De andra kommer att ana oråd",
mumlade jag och spanade omkring oss på jakt efter fiender.

Jag skyndade mig fram, klättrade upp på den fjällbeklädda kroppen och knöt båda mina händer om repet.
Jag hörde röster längre bort, kände att de nu skyndade sig tillbaka.
"Kom igen... kom igen...", mumlade jag samtidigt som ropen kom närmare.
Repen gick loss, vakterna kom in i området på skövlade träd - för att göra plats till åskådarna - och kollade storögt på situationen. Många, däribland Miranda, reagerade snabbt och höjde sina vapen. Men Miranda såg dock tveksam ut när hon såg mig på drakryggen.

"Dags att dra!" ropade jag högt och fällde ut vingarna. Soldaterna reagerade fort,
men jag var snabbare.
Jag skjöt ifrån med sådan kraft att de flesta på marken föll omkring i högar.
Jag skrattade åt deras patetiska försök att stoppa mig innan jag kom ihåg att människan satt på min rygg.
Jag krökte nacken bakåt för att betrakta hur hon tog flygturen.

Jag ropade till i skräck. Jag hade aldrig någonsin befunnit mig på en drakrygg, och jag hade aldrig lämnat marken längre än på en hästrygg. Att vara såhär i luften var en skrämmande tanke, men jag klamrade mig fast och mötte drakens ögon när hon kollade på mig. Försökte ge ett leende men det blev mest en rädd grimas.
Sedan gled min blick ner mot marken. Mitt hjärta tog ett skutt i bröstet, det var långt ner. Miranda var den enda av vakterna som ännu inte höjt sin pilbåge.

"Hehe, hoppsan", skrattade jag och
väjde mjukt åt höger för att
segla längre och längre bort från vakterna och borgmästaren. När jag landade
var vi utanför kolgruvorna och de vindlande gruvgångarna som ingen levande människa skulle kunna hitta ut ur. Om de
nu inte har sällskap i form av en drake. Jag log och väntade tålmodigt på
att människan skulle släppa mig och hoppa av.

Jag gled klumpigt av ryggen och landade med en duns på hård mark.
"Är du skadad?" frågade jag och borstade av min klädnad. Väskan med örter hängde på min axel. Jag plockade ut lite saker, för jag hade fått mig rejäla blåmärken här och var.

Jag skakade fort på huvudet
och betraktade hennes blånader.
"Förlåt för det där...", mumlade jag och kliade mig i nacken med en klo.
Jag såg ner i marken och lade mig beskyddande runt henne med ena vingen utsträckt som tak då jag kände lukten av regn.
"Jag antar att du vill vila...", sa jag tyst och lade mitt huvud platt mot marken.

(Ska logga ut nu. ^^)

Jag drog ner tröjan så att blåmärket på axeln syntes. Jag lade på en hemmagjord salva och det kändes nästan genast mycket bättre.
Jag gjorde samma sak på de andra ställena och satte mig sedan på marken. Plockade fram sovsäcken och kravlade in i den. Slöt ögonen och somnade.