Murderer on the run

Jacks isande skrik ljöd genom natten som annars var tyst. Regnet dämpade ljudet något men Jason hörde de klart. Han kände hur en kall kåre vandrade nedför hans ryggrad. Efter ha kastat en snabb blick på de andra började han snabbt röra sig emot henne. Två kroppar låg på den blöta, leriga marken. En av dem var Jack, en av dem rörde sig och en av dem låg stilla. Jason kastade sig ned vid den livlösa kroppen. Hans far var läkare, han visste att varje sekund räknades. Det fanns ingen synlig orsak till att mannen låg där livlös. Han kände hans puls och kände ingen.
”Ring ambulansen”, ropade han desperat åt de andra och började ge hjärtmassage till mannen.

[Vad Awesome Jason är, hade själv fått panik och stått som ett fån. xD]

(DOMDOMDOM)
'Gör det du, alla gör som jag så jag är van' tänker Rory och ler åt sitt eget "inne i huvudetskämt". Så när han först hör Jack skrika för säkert tredje gången på kort tid bakom honom kort efter en duns som säkerligen berodde på att Jack ramlat, bryr han sig inte innan han märker hur allvarligt det låter.
"Har du brutit nått?" ropar Rory, halvt på skämt, halvt allvarligt. Jason och Angelica har han inte hört något av på en stund nu, kanske för att de står en bit bort från honom och Jack. Sakta vänder han sig om och går mot Jack, fråga inte varför för det vet han inte själv. När han kommer fram till Jack och inser vad hon snubblade på sjunker han ned på marken och stirrar tomt framför sig. Rorys ena arm klappar automatiskt på Jacks rygg, precis som an gjorde när hans kusins hamster dg.

”Ring då för helvete”, röt Jason till de andra ännu en gång men då det verkade som om ingen tänkte göra det drog han upp mobilen.
Självklart hade han ingen teckning. Vad mannen än dött av för Jasons försök att återuppliva honom hade varit förjävels, så hade han inte varit död länge. Kroppen var fortfarande varm om än något kallare än en levade. Kroppen hade ännu inte blivit sådär stel. Sakta sjönk Jason ned på knä. Han la huvudet i händerna och kände hur ångestattacken var på väg. Det fanns ingen luft för honom och han började andas häftigare och häftigare. Kämpade mer för varje sekund för att få in luft samtidigt som han blev helt kallsvettig. Han kände kroppen darra okontrollerat, hur leran letade sig in i hans kläder. Jason var inte medveten hur länge han låg där men tillslut tyckte han sig höra en svag röst.

(Jag är lat och orkar inte läsa igenom allt... so, yeah. Tell me if it's friggin' wrong.)

Angelica förstår först inte vad som händer, ärligt talat så skulle hon mycket hellre bara ha stannat där hon var utan att se efter, kanske skulle hon då inte ha ännu en bild fast på näthinnan. Förutom att se hela skolan brinna upp framför ögonen på henne, tätt följt av hennes mors rödgråtna ansikte eller första gången hans far tagit ut sin vrede i hot. Det var något hon inte ville se, eller känna igen. Men istället så vänder hon sig om tillräckligt för att se vad som ligger på marken och det känns som hela kroppen fryser till is och för ett par minuter kan Angelica svära på att hennes hjärta stannade. Det kändes iallafall som flera minuter och något som skriker åt henne att springa, dra därifrån.
"Ring ambulansen!" Når som ett spöklikt eko, men såklart, hon har lämnat mobilen hemma. Men det märker hon inte förrän hon praktiskt taget letat igenom varenda ficka och i det hällande regnet var det svårt då kläderna klistrat sig till kroppen.
"Mobilen är hemma." Får Angelica fram och rösten låter helt klart panikslagen, eller snarare andfådd. Eller något... hon hyperventilerar. Något hon gör när hon får panik, eller verkligen inte kan hantera det hon hört, sett eller gjort. Som att få höra att Alexandra dött och att hon är anklagad, det fick henne svimma. Just nu verkar det inte heller speciellt långt ifrån när allting snurrar redan.
"Jag kan hämta hjälp..." Säger hon snabbt för att ta sig därifrån, som om hennes ben känner en skyldighet till att hjälpa till eftersom de fryst de också.

Jack kan inte röra sig, hon bara sitter på marken medan Jason undersöker mannen, Angelica desperat letar efter sin mobil i fickan och Rory har en lugnande hans på hennes rygg. Även om det inte är speciellt lugnande så lät hon hans hand vara.
"Jacqueline.... Angelica.... Rory... Jason..." Jack slutades andas för en stud medan hon darrande tittade bakåt, men det var ingen där. Hon är säker på att någon stod och viskade bakom henne. Precis bakom henne. Och de andra måste också ha hört det. För rösten gick inte att undslippa. Rösten var så bekant, och tillslut kom Jack på var hon hört rösten förut.
Rösten bakom henne kom från Alexandra.

Alexandras röst som viskade hans namn. Han letade desperat efter hennes ansikte men fann endast tre andras som han nästan glömt. Gåshuden på hans armar var inte där enbart för att han frös. Alexandra var död, han hade sett hennes kropp, HAN HADE SETT HENNES KROPP men det hade varit Alexandras röst. Hon hade en sådan röst som man aldrig glömde, likaså hade hon ett ansikte och ett skratt man aldrig glömde.
Han sade inte ett ljud till de andra. Istället drog han ännu en gång upp mobilen ifrån fickan, han fann teckning och slog in 112.
”Det har hänt en olycka”, sade han med en darrande röst till kvinnan på andra sidan luren.

Rösten, rösten, Alexandras röst. Den rösten har ekat så länge i Angelicas huvud så det går inte att glömma den. Det går inte längre. Angelica klarar det inte, utan när Jason ringer till larmcentralen eller vad det kallas så sticker hon därifrån, inte igen. Aldrig igen. Hon hade glömt allt det där och hon tänkte inte minnas det om och om igen nu när hon ändå känner för att lägga sig ned på den leriga marken och inte resa sig igen.

Jack sitter fortfarande på marken bredvid Rory. Hon har egentligen lust att bara knuffa bort honom, men hennes kropp är som fastklistrad i marken.
Bara någon minut efter Jason ringt började Jack höra sirenerna tjuta en bit bort. Hon övervägde snabbt att ställa sig upp och springa iväg men ångrade det snabbt då hon säkert bara skulle väcka misstankar.

På något sätt verkar Rory känna att Jack känner sig olustig och tar därför kvickt bort handen och mumlar ett tyst "förlåt" till henne. Tårarna rinner sakta ner för hans kinder utan att han känner dem, och han känner en slags lättnad när han äntligen hörde sirenerna. Varför skulle just han, Rory, få vara med om sånt här?! Först Alexandra, vilket fått honom själv, Jack, Jason och Angelica ifrån varandra, och nu detta. Skulle det betyda att de blev vänner igen? Rory ställer sig upp och torkar händerna mot tröjan utan att det hjälper, vätan som finns på tshirtern gör inte hans våta händer torrare.
"Jack, hur mår du egentligen?" frågar han tyst och darrar lätt på rösten.

Tillslut tog Rory bort handen och Jack kände lite lättnad.
Han ställde sig upp och hon tänkte göra samma sak men åter igen orkade inte hennes kropp röra sig.
"Jack, hur mår du egentligen?" Frågade den välkända rösten av Rory bredvid henne.
"Varför bryr du dig?" Sa hon med en lätt darrande röst och lät lite mer irriterad än vad det var menat, men ärligt talat brydde hon sig inte mycket alls.